Annons

AsymmetriSmart roman värd att läsa två gånger

Lisa Halliday (född 1977 i Massachusetts) bor numera i Milano. ”Asymmetri” är hennes hyllade debutroman som nu har kommit ut på svenska.
Lisa Halliday (född 1977 i Massachusetts) bor numera i Milano. ”Asymmetri” är hennes hyllade debutroman som nu har kommit ut på svenska. Foto: Vittore Buzzi

Tidigt 2000-tal. Den unga förlagsassistenten Alice inleder en romans med en världsberömd, mycket äldre, författaren. Lisa Hallidays debutroman är i mycket en politisk berättelse – med Pygmalionvibbar.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Asymmetri

Författare
Lisa Halliday
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

Översättn. Eva Åsefeldt, 316 s

Alice hade börjat tröttna på att inte ha någonting att göra och på den bok hon hade i knät. Vad ska man med en bok till, tänkte Alice, om där varken finns prat eller bilder?

Ungefär så börjar både världens mest berömda barnbok och en av förra årets mest hyllade debutromaner. New York Times utsåg ”Asymmetri” av Lisa Halliday till en av 2018 års tio bästa böcker och The New Yorker kallade den för ett litterärt fenomen.

Nu när ”Asymmetri” kommer på svenska, i finurlig översättning av Eva Åsefeldt, kan jag inte påstå att jag är besviken. Som recensent blir man ibland frestad att använda den banala frasen ”läs den här boken”, men här var jag nära att skriva ”läs den här boken två gånger”.

”Asymmetri” består av tre delar, varav ”Dårskap” handlar om Alice och ”Vanvett” om Amar. Den sista delen är en utskrift av en radiointervju.

Han har makt, kunskap och pengar, allt som hon saknar.

Hos Halliday är Alice en drygt 20-årig förlagsredaktör, vars äventyr inleds med att hon blir uppraggad av den drygt 70-årige, Pulitzer-belönade och Nobelpris-tippade författaren Ezra Blazer. Det utvecklas till en klart asymmetriskt relation, tidvis en ganska illavarslande sådan. Han har makt, kunskap och pengar, allt som hon saknar. En återkommande refräng är att Ezra ringer från dolt nummer – hon kan inte kontakta honom. Han talar om vilka böcker hon ska läsa och ger henne alltmer pengar. Det finns en klang av Bernhard Shaws ”Pygmalion” och det prostitutionsliknande fenomen som kallas ”Sugar Daddy” i deras relation, men efter hand ändras maktbalansen.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

En pikant detalj är att Halliday i Alice ålder hade ett förhållande med den 44 år äldre, lika Nobelpris-tippade, Philip Roth. Båda debuterade i The Paris Review, fick National Book Reward för sin första roman, vurmar för baseball och har ryggsmärtor samt en kvick, möjligtvis judisk, humor – men det är också en lek med sanning och lögn, bevis och motbevis.

I ”Vanvett” har den amerikanska ekonomen Amar Ala Jaafari blivit stoppad av den brittiska tullen på Heathrow, som det kan hända om man har fötts med ett irakiskt-kurdiskt namn och utseende. Kvarhållen i ett Kafka-liknande vakuum tänker Amar på sitt liv och sin försvunne bror. Asymmetri är på tapeten igen, i skillnaden mellan att ha ett irakiskt eller amerikanskt pass och i att ha nyårslöften eller att inte vara säker på om man lever nästa månad.

Det är en i många bemärkelser en politisk roman, utan någon direkt agenda, även om USA:s invasion av Irak är väsentlig. Halliday ställer frågor om vår förmåga att sätta oss in i andra människors livsvillkor – trots olikheter. Det kan gälla ålder, kön, ras, nationalitet, religion och politisk åskådning, allt som vi föds till snarare än väljer själva. På ett plan handlar det om skrivande och om författare ska följa det slitna rådet att ”gräva där man står”. Som jag uppfattar det blir Hallidays svar att det kan man göra, men det är också en plikt att använda den fantasi och empati vi besitter till att förstå hur andra människor har det.

Det finns många passningar mellan dem att upptäcka – och till all möjlig världslitteratur.

Till skillnad från Philip Roth får Ezra Blazer Nobelpriset till slut. Det får vi veta i den tredje delen av boken, där Ezra blir intervjuad. Här finns sublima nycklar till varför Alice och Amar är huvudpersoner i samma roman.

Vid en första läsning är det rätt oklart, förutom den speciella ton som Halliday har i sitt språk. Det flyter på som en klar vårbäck, tar oväntade språng och har en direkthet som gör att texten känns självklar och att det som händer Alice och Amar är sant.

Läser man boken en andra gång blir det än tydligare hur delarna hänger ihop, som motsatser och som spegelbilder av varandra. Det finns många passningar mellan dem att upptäcka – och till all möjlig världslitteratur. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att speglar är viktiga, precis som i Alice i Underlandet. För att citera Amar: ”Och bara för att man inte ser sig själv i spegelbilden innebär det inte att ingen annan gör det”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons