Annons

Ja må hon levaSmart, tankeväckande och oerhört välskrivet

Jo Nesbø är aktuell med sin tolfte roman om Harry Hole.
Jo Nesbø är aktuell med sin tolfte roman om Harry Hole. Foto: Thron Ullberg

I såväl Jo Nesbøs som Anders Roslunds deckare är samhällets och manlighetens kris en självklar utgångspunkt. Magnus Persson har läst två spänstiga och smarta kriminalromaner.

Under strecket
Publicerad

Ja må hon leva

Författare
Anders Roslund
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

491 s.

Hur många sargade, alkoholiserade och musikälskande snutar tål egentligen deckargenren? Den operaälskande Wallander. Jazzkonnässören Erik Winter. Rockälskaren John Rebus. Exemplen kunde gjorts mångfalt fler. Att det rör sig om en utpräglad genretyp måste inte nödvändigtvis vara ett problem. Utläggningarna om musik är insatta, nördiga om man så vill, och ibland också skickligt integrerade med själva mordgåtan. Svårare är det kanske med alla dessa försupna, självömkande och desillusionerade manliga poliser och detektiver som hemsöker genren. Risken att förfalla till klichéer är överhängande.

Jo Nesbø är nu aktuell med sin tolfte roman om Harry Hole. Titeln är, liksom samtliga föregående i serien, ytterst lakonisk och består bara av ett enda ord, denna gången ”Kniv”.

Annons
Annons

Är skildringen av Harry Hole ens tänkbar utan dennes tröstlösa alkoholmissbruk, kampen mot det, och de ständiga, allt djupare, återfallen? Definitivt inte i den senaste volymen. Här bildar en grav minneslucka hos hjälten själva utgångspunkten för den ytterst komplicerade historia som ska rullas upp. Hole befinner sig ännu en gång på botten. Han har blivit av med jobbet som utredare, blivit dumpad av sin älskade Rakel, och dricker nu fullständigt besinningslöst.

En psykopatisk, brutal och notoriskt svårfångad våldtäktsman går samtidigt lös i Oslo. Han ser sig själv som en kombination av frälsare och djävul, och har som främsta mål att göra sina offer gravida så att de kan föra hans arv och bisarra livsfilosofi vidare. Ingen kritik mot just Nesbø, men ibland längtar man onekligen tillbaka till pusseldeckarnas oblodiga giftmord i biblioteket på någon avsides belägen herrgård i England för länge sedan. Hur som helst, givet Holes nuvarande predikament är han inte mycket till hjälp för att stoppa monstret.

En dag vaknar nämligen Hole upp i sin lägenhet alldeles indränkt i blod, och han minns absolut ingenting. Han måste agera, samtidigt som han själv blir jagad från fler än ett håll. Vad är det för fruktansvärd händelse som minnesluckan döljer, och vilken är hans egen roll egentligen i den? Utan att avslöja för mycket utgör en skiva av punkrockgruppen Ramones en helt avgörande pusselbit.

Nesbø är som vanligt skicklig på att bygga upp en nervig intrig med många villospår och oväntade vändningar. Ibland kanske lite för många. Sluta läsa är dock helt omöjligt. Stilistiskt ligger han i framkant när det gäller nordisk kriminalfiktion, nu, och inte minst så som det tidigare manifesterats i den underbart skruvade fristående romanen ”Huvudjägarna” för tio år sedan, och i fjolårets magnifika remake av Shakespeares ”Macbeth”, en omtolkning som blev om möjligt ännu mörkare än förlagan.

Annons
Annons

Hjälten i Anders Roslunds deckare har egentligen inte särskilt mycket gemensamt med Nesbøs. Kriminalkommissarie Ewert Grens närmar sig pensionen och det är inget han ser fram emot. Sedan hans älskade Annie gick bort har liv och arbete sammanfallit totalt. Våningen på hundratals kvadrat i centrala Stockholm står mestadels övergiven, han föredrar att sova i den malätna manchestersoffan på kontoret.

Liksom Hole är Grens helt illusionslös och har en fallenhet för självömkan. Men den föredragna drycken är här starkt kaffe, och musiken Siw Malmkvists sextiotalsrepertoar. Det sistnämnda hade nog inte Hole gett så mycket för, och det förstnämnda enbart i brist på annat.

Att vi står inför en ny bladvändare, berättad med ett ekonomiskt och spänstigt språk, är hur som helst ett faktum.

Den nya romanen av Roslund är en fortsättning på ”Tre sekunder” (2009), ”Tre minuter” (2016) och ”Tre timmar” (2018), de två första skrivna tillsammans med Börge Hellström. I ”Ja må hon leva” är den utmätta tiden stipulerad till tre dagar. Ännu en gång korsas Grens vägar med den tidigare infiltratören Piet Hoffmanns.

Katalysatorn: för sjutton år sedan mördades en hel familj utom yngsta dottern i en lägenhet i Stockholm, precis när hon var på väg att blåsa ut de fem ljusen i sin födelsedagstårta. Vad gärningsmännen inte visste var att pappan i absolut sista sekunden hann gömma henne i en garderob.

Grens får efter alla dessa år en anmälan om ett inbrott på samma adress, men ingenting är stulet. Har mördarna från då plötsligt fått reda på att det finns ett överlevande vittne? Samtidigt börjar vapensmugglare i stadens undre värld och med rötterna i Balkan att avrättas. Står vittnet som ända sedan dådet lever med skyddad identitet på tur? För att spetsa till det ytterligare så hotas Hoffmanns egen familj. Under stark tidsnöd, sjuttiotvå timmar som sagt, inleds följaktligen ett samarbete med Grens. Allt hänger naturligtvis ihop. Att vi står inför en ny bladvändare, berättad med ett ekonomiskt och spänstigt språk, är hur som helst ett faktum.

I båda romanserierna är samhällets och manlighetens kris en självklar utgångspunkt. Betraktade som representanter för deckargenren mår dock just dessa patienter, rent litterärt sett, bra. Mycket bra faktiskt. Smart, tankeväckande och oerhört välskrivet. Allt till tonerna av ett soundtrack vi bara vill höra ha mer av.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons