Annons

Erica Treijs:Smärtan har ristat in sig i mitt minne

Ordet skörstark finns inte, men det beskriver ändå bäst offret och aktivisten Nadia Murad – en av årets mottagare av Nobels fredspris.

– Det jag varit med om är värre än döden, sade Murad när hon tidigare besökte Sverige.

Under strecket
Publicerad
Efter reklamen visas:
Fredspris till kamp mot sexuellt våld som vapen
SvD:s Erica Treijs och Linus Sundahl-Djerf  träffade Nadia Murad när den yezidiska människorättsaktivisten besökte Sverige och utrikesminister Margot Wallström.
SvD:s Erica Treijs och Linus Sundahl-Djerf träffade Nadia Murad när den yezidiska människorättsaktivisten besökte Sverige och utrikesminister Margot Wallström. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Hon presenterade sig för världen när hon talade inför FN:s säkerhetsråd 2015. Med lika spröd som målmedveten stämma berättade hon om övergreppen. Hur hon hade hållits som sexslav av Islamiska staten som systematiskt använde våldtäkter för att förstöra flickors och kvinnors liv. Göra dem obrukbara. Och hon tvingades bevittna när andra yazidiska familjer mördades brutalt, varav sex var hennes egna bröder.

Hon sväljer hårt. Men fångar upp tråden och det ofattbara rinner ut ur henne. Misshandeln och om mannen som ville gifta sig med henne och bad henne konvertera till islam men att hon vägrade. Hon gavs bort som en gåva, försökte fly men blev påkommen och pryglades svårt. Togs med våld av männen. Gång på gång på gång.

Efter tre månader lyckades Nadia Murad ta sig från IS-lägret och via ett flyktingläger kom hon till Tyskland, där hon sökte asyl. Omgående började hon dela med sig av sin berättelse i syfte att få stopp på slakten av sitt folk – yazidiska kurder.

Annons

Det var också så jag träffade henne. På besök i Sverige, högtidligt inbjuden av utrikesminister Margot Wallström. Och hon stod där rak i ryggen med ett ansikte utan uttryck och berättade. Tv-kameror slogs på. Blixtrar smattrade. Ingen bad henne att le. Människor i rummet grät. Men Nadia Murads tårar stannade innan de rann över.

– Jag är inte rädd. Det jag varit med om är värre än döden, förklarade hon.

När det var som värst hade hon bett om att få slippa, men IS-krigarna ville ta hennes kropp. Förgripa sig på henne och därför skulle hon leva. Överleva.

Nu har världen fått ännu en chans att lyssna till Nadia Murad och hennes kamp för kvinnors fri- och rättigheter. För om det är något ett Nobelpris ger så är det en personlig megafon och dessutom en publik som är villig att lyssna oavsett vilken arena som pristagaren väljer eller som står till buds.

Nadia Murads upplevelser är bortom det fattbara.

Vi kan kalla det legitimitet.

Och Nadia Murad talar inte i egen sak. Uppskattningsvis har 3 000 yazidiska flickor och kvinnor utnyttjats sexuellt mot sin vilja av Islamiska statens män.

”Hon vägrar att acceptera de sociala koder som kräver att kvinnor ska vara tysta och skämmas över de övergrepp de fallit offer för”, skriver den norska Nobelkommittén i sin motivering.

Mitt enda möte med Nadia Murad har ristat sig in i mitt minne. Inte bara för det hon sa, utan för att berättandet orsakade henne en så påtaglig smärta. Jag frågade henne då hur hon mådde och hon svarade att hon inte riktigt visste, men att det hon hade att förmedla var så viktigt att hon lät det ske.

– Våra sår är djupa och varje gång jag pratar om det här så blöder det på nytt.

Kanske har tiden nu gjort sitt, gett hennes ansikte nytt liv. Förhoppningsvis har kampen kommit att distansera sig från hennes egna erfarenheter. Lämnat det sköra latent.

Nadia Murads upplevelser är bortom det fattbara. Ändå finns hon och orkar gång på gång berätta sin historia och driva frågor för kvinnor och mot krig.

Kanske blir hon en gång bara stark.

Annons
Annons

SvD:s Erica Treijs och Linus Sundahl-Djerf träffade Nadia Murad när den yezidiska människorättsaktivisten besökte Sverige och utrikesminister Margot Wallström.

Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons