X
Annons
X
Recension

And nothing hurt Smärtsamt ärlig musik om rädslan för att köpa mjölk

Jason Pierces liv har präglats av missbruk, sjukdom och kraschade relationer. På "And nothing hurt" märks det för första gången även i lyriken. Det är musik direkt från hjärtat som inte passerar några smarta filter, skriver Andres Lokko.

Jason Pierce, Spiritualized. Foto: Richard Isaac/IBL

And nothing hurt

Artist
Spiritualized
Genre
Rock
Musikbolag
Bella Union
År
2018

Betyg: 5 av 6

Det viktigaste är att det är nära hem.

Jason Pierce är en 53-årig herre med en hemlängtan så andligt fundamental att den omöjliggör så mycket i livet de flesta andra av oss tar för givet, sådant vi inte ens tänker på.

Som rädslan för att ta sig ut och bara köpa mjölk.

Annons
X

Den här hösten är det trettio år sedan han gav ut albumet "Playing with fire" med sitt första band, Spacemen 3, en trio från engelska Rugby med mottot "låt oss ta jättemycket droger för att göra musik att ta jättemycket droger till".

Få andra – om ens något – band från det sena 1980-talet är just nu en så självskriven inspirationskälla för modern musik med, eh, sinnesutvidgande ambitioner. Oavsett om det handlar om någon form av psykedelia eller progressiv dansmusik.

Som det Velvet Underground de själva älskade så gränslöst har Spacemen 3 till slut uppnått en snarlik position som en orkester få har hört men alla som gjorde – eller fortfarande gör – det startade ett band eller en skivetikett.

Att musiken som Spacemen 3 skapade – av invecklade rättighetsskäl – inte finns på streamingtjänster hjälper i deras fall förmodligen till att hålla myten kring den drogentusiastiska trions samlade verk intakt.

Sedan Spacemen 3 imploderade har Jason Pierce gett ut musik under namnet Spiritualized, 1997 års "Ladies and gentlemen, we are floating in space" hans kanske ambitiöst grandiosa kommunikation med omvärlden: ett patenterat möte mellan psalmlika vaggvisor och viskande gospel, kontrollerat stökig rymdrock och symfoniskt våldsamma jazzexplosioner.

Med Jason Pierces godnattsage-väna popröst melodiöst svävande ovanför storslaget atonala kakafonier har hans musikaliska resa egentligen inte rört sig många millimeter på tjugo år. Och ändå framstår "And nothing hurt", hans första Spiritualized-album på över sex år, som något jag verkligen behöver i mitt liv.

Det sägs aldrig rakt ut men vad som på ytan ibland beter sig som en karbonkopia av just "Ladies and gentlemen, we are floating in space" – några sånger inte bara låter identiska, de är det verkligen ut i minsta fingerspets – vecklas musiken, för den som orkar och är mottaglig, ut till en högst pågående självbiografi om mental ohälsa.

Där så många av hans musikaliska generationskamrater sedan länge har tagit sig ur olika former av beroenden, skapat nya mer harmoniska familjeliv och återförenar gamla bandkonstellationer som en lukrativ pensionsförsäkring eller bara som en trevlig klackspark till hobby, vill Jason Pierce helst slippa gå ut, inte lämna sitt sovrum om det inte är absolut nödvändigt.

Pierces liv har kantats av livshotande sjukdomar, de flesta orsakade av drog- och alkoholmissbruk. Till följd av dem har äktenskap och förhållanden gått i kras och det enda som har återstått är besattheten av att fånga en komplett uppriktighet i sin musik; förädla det han redan har gjort och hitta, till och med fånga, själva kärnan.

Det är en strävan som gör "And nothing hurt" – med dess smärtsamt ironiska titel – så speciell, så rörande.

Ty det här är första gången i Pierces karriär som texterna framstår som det centrala, själva nyckeln. Tidigare har de så ofta varit ord och meningar som låter rätt till musiken; blott coola fraser eller ansträngda ansatser till något som borde komma direkt från hjärtat utan att passera några smarta filter.

"And nothing hurt" uppnår det sistnämnda på ett vis som är drabbande för att lyriken – här hjälper nog både Jasons och ens eget åldrandes insikter och lärdomar – till synes utan just filter behandlar prokrastrinering ("gör inte idag vad du kan skjuta upp till morgondagen") och något så grundläggande som att ha nära hem. Om och om igen.

Pierce återkommer till det hela tiden. Ett mantra som bara måste ut: det viktigaste är att det är nära hem.

Och när jag än en gång lyssnar på "And nothing hurt" från början till slut är han så fruktansvärt långt hemifrån, så vilsen och skör. Bortkommen i en brutalt dömande och oförstående vuxenvärld.

Pierce försöker gömma det under symfonisk bravur uppskruvad till elva. Men den smärtsamma sanningen går inte att dölja – vare sig från mig som lyssnar eller Jason själv – under ens ännu ett tjockt lager av förhoppningsfullt helande gospelkörer.

Det fortsätter att göra ont. Inga plåster, stygn eller tabletter – knappt ens musiken – är till någon som helst hjälp.

Annons
X
Annons
X

Jason Pierce, Spiritualized.

Foto: Richard Isaac/IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X