Annons

Smått lönlöst att recensera Thåströms texter

Joakim Thåström (f. 1957 ) slog igenom stort med Ebba Grön i slutet av 70-talet och blev något av en frontfigur för den svenska punkeran. Nyligen belönades han med Bellmanpriset.
Joakim Thåström (f. 1957 ) slog igenom stort med Ebba Grön i slutet av 70-talet och blev något av en frontfigur för den svenska punkeran. Nyligen belönades han med Bellmanpriset. Foto: Mattias Hansson/TT

En av det svenska språkets skickligaste skildrare av nostalgi. Det konstaterar Andres Lokko efter att ha läst Thåströms låttexter befriade från ackompanjemang, något som får de privata pusselbitarna att synas mer.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Texter

Författare
Thåström
Genre
Övrig
Förlag
Teg Publishing

 312 S

Tidigt i våras besökte jag Tokyo. En sen kväll i Shimokitazawa försökte vi hitta en nudelbar med mycket diffus adress på den lånade japanska telefonens GPS.

Det gick sådär. Istället fann vi en så kallad record bar, gömd fyra trappor upp i ett bostadshus. Record bars är en väldigt fin japansk umgängesform: någon som älskar en oerhört specifik musikgenre, artist eller era transporterar alla sina skivor, litteratur i ämnet och memorabilia till en minimal lokal där likasinnade entusiaster kan mötas.

De bara älskade skandinavisk punk och Ebba Grön var deras största favoriter.

Temat för just den här baren, med plats för kanske fjorton gäster, var ”Scandinavian punk 1978-1982”.

Bartendern frågade oss genast – på engelska – vilket språk vi pratade. När vi svarade ”svenska” blev två berusade unga stamgäster alldeles till sig och började förhöra oss om just skandinavisk punk. Barägaren plockade vant fram Ebba Gröns debutalbum ”We’re only in it for the drugs” ur sin LP-hylla och satte på sida 1. Hela baren sjöng högljutt med i ”Totalvägra”. De kunde varenda rad men förstod inte ett ord.

Annons
Annons

De bara älskade skandinavisk punk och Ebba Grön var deras största favoriter.

Det är något jag har i bakhuvudet när jag tar mig an det sympatiska bokförlaget Tegs stramt stiliga praktverk med Joakim Thåströms samlade låttexter, från 2017 års soloalbum ”Centralmassivet” hela vägen tillbaka till Ebba Gröns ”Profit” från 1978.

”Texter” presenteras just så, i en omvänt kronologisk tidslinje, och inleds med Thåströms senaste verk och arbetar sig metodiskt tillbaka längs solokarriären, Sällskapet via Peace, Love & Pitbulls och Imperiet till Ebba Grön på Oasen i Rågsved. Det är alltså lite som att läsa den svenska poplyrikens motsvarighet till F Scott Fitzgeralds ”Benjamin Button”.

När jag har plöjt de 312 sidorna i ett enda oavbrutet svep studerar jag mina spontana anteckningar, hundöron och understrykningar.

De blir betydligt färre ju längre bakåt i historien boken sträcker sig. Jag tror att det är för att jag, likt mina nya japanska vänner, har dem i ryggmärgen, fortfarande kan Ebba Grön och det allra tidigaste Imperiet utantill och tar dem för givna; de är ju vid det här laget införlivade i en svensk folkmusikkanon.

Befriade från ackompanjemang träder varje privat pusselbit fram så mycket tydligare än vad som kanske ursprungligen var meningen.

Det är samtidigt en smått lönlös ambition att försöka recensera någons samlade texter - ”Thåströms liv får tre pluppar! Hej från mig.” - på ett konventionellt vis. Snarare måste man nog ställa sig frågan vad som händer när de lyfts ur sin kontext, när de frigörs från sin ursprungliga samtid.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det som sker är att ”Texter” framstår som en spretig livsteckning, en självbiografi.

Befriade från ackompanjemang träder varje privat pusselbit fram så mycket tydligare än vad som kanske ursprungligen var meningen. I synnerhet när boken inleds med det senaste decenniets allt personligare avsändare med öppningsrader där ”hon får en gräsfläck på sin klänning”. Det gjorde aldrig Joakim Thåström den yngre vars verktyg var obeveklig attityd, ideologi och framåtrörelse. 

Texten till Ebba Gröns ”Häng Gud!” går – i rådande kristdemokratiska tider – återigen utmärkt att brodera på en löpare och spika upp ovanför sängen. 

Det är svårare med den 1980-talsgotiska Berlin-romantik som kännetecknade Imperiet: allt går i rött och svart, det regnar i Krakow och en Majakovskij-pocket sticker alltid ut ur den slitna kavajens innerficka.

De centraleuropeiska barerna med specifika gatuadresser kommer aldrig att förlora sitt romantiska skimmer i Thåströms texter.

Den engelskspråkiga steampunk-poesin från åren i Amsterdam med det cyberindustriella projektet Peace, Love & Pitbulls utgör ingen njutbar läsning. Som kritiker fnissade jag åt den då – och gör nog, ärligt talat, så än i dag – men det som tedde sig skrattretande då framstår i dag mer som ett oundvikligt stickspår, en nödvändig transportsträcka inför nästa kliv framåt; en del av livet.

”Titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om”, skriver Thåström i ”Låt det goda” från 2017 och det är en paroll, ett motto, som ser utmärkt ut i tryck men sanningen är den att poeten Joakim Thåström har växt in i den ganska oväntade rollen som en av det svenska språkets skickligaste skildrare av just nostalgi. Kanske är det för att han har slagits så hårt mot den under mer än ett halvt liv och därför så motvilligt släpper in den i blott i korta rader eller under självrannsakande flagg, som i ”Kort biografi med litet testamente” (2009)?

De centraleuropeiska barerna med specifika gatuadresser kommer aldrig att förlora sitt romantiska skimmer i Thåströms texter – de är där som en subkulturell tatuering, en livslång pakt med de likasinnade – men den stora överraskningen förblir hur han hyfsat sent i livet, kanske utan att ens märka hur det gick till, kom ut på en annan sida som öm skildrare av sorgfri tvåsamhet och till synes villkorslös kärlek.

Som hittade han verkligen sitt eget pariserhjul i dimma, sin torsdagseftermiddag vid fönsterbordet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons