Annons

Daniel Möller:Smutskastning av bibliska proportioner

Prästsonen Johan Runius (1679–1713), ibland omtalad som den första Göteborgsvitsaren.
Prästsonen Johan Runius (1679–1713), ibland omtalad som den första Göteborgsvitsaren.

Om dödsrunorna idag präglas av okritiska hyllningar kunde det för 300 år sedan vara precis tvärtom. Ärekränkande gravdikter kom liksom blasfemiska och grova tillfällesdikter att utmärka en poetisk nyordning under 1700-talet.

Under strecket
Publicerad

Mot slutet av 1600-talet cirkulerade i Danmark en anonym, ärekränkande gravdikt med titeln ”Peder Lerche in memoriam”. Syftet med dikten, som följdes av en likaledes versifierad motskrift, var att ta heder och ära av denne Lerche – att förinta honom fullständigt, en gång för alla, post mortem.

Det infama poemet var förmodligen skrivet av prästen Christen Stistrup. Lerche uppges ha varit både lågintelligent och penningkär och därför värd allt förakt. Bland annat heter det: ”Hand aldrig nogen giorde godt, / Saa Gudskee lov Hand døde”. Lerche var domare och de bägge männen hade befunnit sig i ekonomisk tvist. Såväl originaldikten som replikdikten har bevarats i en mängd avskrifter, något som vittnar om deras popularitet.

Om detta och mycket annat handlar en ny studie, Christina Holst Færchs ”Smædeskrifter, sladder og erotiske vers i 1700-tallet. Hans Nordrups forfatterskab” (Museum Tusculanums Forlag). Författaren har letat fram ett stort antal bortglömda handskrifter ur arkiven och gjort en betydande både analytisk och empirisk forskningsinsats. I centrum för boken står prästen och poeten Hans Nordrup (1681–1750), som skrev några av det danska 1700-talets grövsta dikter.

Annons
Annons

Det kan tyckas besynnerligt att det i äldre tid så ofta var präster och prästsöner som stod för produktionen av infam vers. Dessa borde väl i stället ha ägnat sig åt att skriva predikningar och komponera psalmer? Det hela framstår dock som mindre egendomligt om man betänker att prästerna och prästsönerna inte bara var bibelsprängda och språkkunniga utan ofta även skrev poesi – andlig och världslig.

Smädedikterna hör till den så kallade tillfälleslitteraturen och härrör från den genre grekerna kallade den epideiktiska (uppvisande eller framvisande) talekonsten, som enligt Aristoteles hade funktionen att ge beröm och klander. Inte bara lovord utan även smädelser kunde med andra ord bidra till att en persons namn levde vidare genom seklerna.

Under 1600-talet och större delen av 1700-talet reglerades alla nivåer i den retoriska apparaten av decorum (”det passande”, ”det lämpliga”), det vill säga tanken att varje tema och ämne borde ges ett uttryck som var stil- och formmässigt avpassat till det. I Sverige inträffar mot slutet av 1600-talet en radikal förändring i vissa diktares praktiska syn på decorum. Några högt ansedda och friskt ohämmade skalder – Lars Johanson (Lucidor, 1638–1674), Israel Holmström (1661–1708) och framför allt Johan Runius (1679–1713) – tänjer då på, utmanar, förskjuter gränserna för och i vissa fall även bryter mot den praxis som förordas i tidens poetikböcker. Det är frågan om ett första steg mot en uppluckring av vedertagna och djupt rotade litterära sedvänjor och knäsatta genrekonventioner, en nedmontering som sedan i hög grad kom att prägla 1700-talet.

Annons
Annons

En rad formuleringar och flera allusioner på bibelställen ger det sammantagna intrycket att dikten är en skrift som inte lovprisar utan tvärtom smädar den döda.

Uppluckringen – eller nedmonteringen – av decorum-principen yttrar sig bland annat i att vissa poeter började använda en särskild sorts bibelallusioner ämnade att sätta fokus på komprometterande detaljer i de dödas levnadssätt. Runius gravdikt på stenstil (en dikt med punkt efter varje ord) över borgarkvinnan Ursilia Wadst, ”Grifft-stod” från 1698, karaktäriseras bäst som en ärekränkande dikt, en versifierad postum paskill, ett inverterat äreminne. En rad formuleringar och flera allusioner på bibelställen ger det sammantagna intrycket att dikten är en skrift som inte lovprisar (vilket författare av gravdikter var ålagda att göra) utan tvärtom smädar den döda genom att utmåla henne som en girig ockrare. Flera ordvändningar och en rad anspelningar på omsorgsfullt utvalda bibelpassusar ger det sammantagna intrycket att dikten är en smädeskrift, en infam men samtidigt komisk paskill.

Det är inte osannolikt att Ursilia Wadst bedrivit pantlåningsverksamhet, lånat ut pengar eller liknande, och att hon då lyft en hög, kanske oskäligt hög, ränta. Dikten signalerar detta. Den innehåller nämligen – i rad 78, där det talas om ”Iglens. twänne. Döttrar” – en hänvisning till Ordspråksboken 30:15–16 och dess beskrivning av omåttligt habegär: ”Jglen hafwer twå döttrar, Bär hijt, Bär hijt. Try ting stå icke til at mätta; och thet fierde säger icke, thet är nogh: Helwetet, een ofruchtsam qwinnos lijf [livmoder], jorden warder icke af watnet mätt, och elden säger icke, thet är nogh.”

Annons
Annons

Igeln som här omtalas i Ordspråksboken, och i dikten, är en känd symbol för girighet. Wadst hade varit näringsidkare, en verksamhet som hon av allt att döma övertagit efter sin man. Av ett antal rättegångshandlingar från 1693, upptäckta av litteraturforskaren Magnus von Platen, framgår det att hon indragits i ett ekonomiskt tvistemål till följd av ”sin tydligen omfattande affärsverksamhet” (”Johan Runius. En biografi”, 1954).

Wadst uppges därtill ha kombinerat ockrandet med fromhet och halvbildning – en förhatlig kombination i Runius ögon. Eftersom det i stort sett bara var kvinnor av högre stånd som vid den här tiden fick någon bildning, var det enligt decorum bara de som fick prisas för denna dygd. I dikten tillskrivs protagonisten, ironiskt, en mängd lärdomar och sägs ha förkovrat sig i allt från ”den. Andeliga. Fächte. Konsten.” till fysik, aritmetik, fysiologi, geometri och teologi.

Uttrycket ”den. Andeliga. Fächte. Konsten.” torde vara en underfundig anspelning på fäktmästaren Diedrich Poraths ”Palæstra Svecana eller Den Adelige Fächtare-Konsten” (1693), den första svenska instruktionsboken i fäktning. Poraths bok var relativt nyutgiven när Runius skrev sin dikt. Andlig/adlig är en typisk barock ordlek.

Något som kännetecknade en likpredikan under barocken, och som prästsonen Runius i gravdikten över Wadst gör inverterat bruk av, är momentet applicatio ad defunctum. Det innebar att predikanten tillämpade en specifik bibeltext på den avlidne eller avlidna för att åskådliggöra hans eller hennes kristna vandel. Det var självklart att i betygandet av döda personers ära framställa dem som föredöme i kristen vandel, men Runius vänder på steken och ironiserar med utgångspunkt i bland annat Ordspråksboken över Wadsts levnadssätt och förehavanden.

Annons
Annons

Gravpoesin öppnade sig och gjorde sig tillgänglig för helt andra syften än den ursprungligen var avsedd.

Grundtanken i dikten är med andra ord klar: Runius har haft avsikten att ta heder och ära av den döda kvinnan, som utmålas som en gudlig men skenhelig och halvbildad hycklare. Den ärekränkande retoriken går hos Runius logiskt nog hand i hand med ett lärt bruk av decorum, fast i inverterad form.

Medan Runius ärekränkningar ligger under ytan, dolda genom anspelningar främst på Bibeln, är prästen och poeten Brynolph Hallborg (1736–1792) ofta explicit. I ”Grift-runor” från 1769 sätts decorum-principen fullständigt ur spel. Den parodiska och blasfemiska dikten är i likhet med Runius opus ett infamt monument – ett omvänt äreminne – men den är ännu mer extrem än sin barocka föregångare. När poemet torsdagen den 24 februari 1780 publicerades i Stockholms Posten torde det ha fått medlemmarna av domkapitlet att både svettas och höja kraftigt på ögonbrynen. Bland annat heter det:

Det. War. Uppenbart. At. Denna. Guds. Soneson.

War. En. Afguda-Dyrkare. Guds. Hädare. Sabbats-Brytare.

Sina. Fäders. Och. Öfwerhetens. Förrädare. Och. Föragtare.

Mandråpare. Horkarl. Tjuf. Lögnare. Syndare.

J. Tankar. Ord. Och. Gärningar.

Hos Hallborg är samtliga reglage på max; han är mer barock än till och med de mest extrema av barockens poeter.

Gravdikten är skriven över Hallborgs företrädare som komminister i Stengårdshult (Skara stift), Hans Bjugg, som levde 1690–1769 och i dikten avsiktligt felaktigt kallas biskop. Hela dikten är en bibelparodi, en i stora stycken mycket maliciös och blasfemisk bibelparodi. Den innehåller mängder av bibelallusioner, och Hallborg tillintetgör sitt föremål inte bara en gång eller fem gånger utan kanske trettio gånger och Bjugg nämns vid alla upptänkliga invektiv. Här finns med andra ord ingen klagan över dödsfallet, ingen lovprisning av liket och inte heller någon tröst åt de efterlevande. Visserligen nämns Bjuggs hustru i dikten, men hon kallas ”Amma”, ett mindre smickrande epitet, avsett att skymfa och föra tankarna till perverterade erotiska praktiker. Det är också möjligt att förstå det så att detta epitet syftar på Bjugg, vilket gör det om möjligt ännu grövre – och därtill absurt.

Annons
Annons

Det är med andra ord frågan om en mycket grov, postum smädelse, rätt unik i sitt slag – det torde finnas få texter som kan mäta sig med den i frågan om den höga smädande nivån. För Thomas Thorild framstod Hallborg som både originell och stilbildande. Efter att ha läst ”Grift-runor” i Stockholms Posten noterade Thorild att dikten har ”mera värde, än större delen af alla de vers och stenstylar som varit gjorde i detta seculo”.

Hallborgs dikt innehåller vissa kryptiska passager, bland annat formuleringen ”Jgenom. Hans. Ända. / Äro. Framfödde. Femtiosju. Lif.” Det är en lek med nomen och pro nomen (Bjugg hette Hans i förnamn), men i övrigt ter sig utsagan aningen gåtfull. De liv som ”framfötts” ur eller i och med den avlidnes ända (”bak”, ”stuss”; ”ändalykt”, ”bortgång”) kan inte syfta på de antal år han levde (han blev inte 57 utan 79 år) utan torde avse mannens ättlingar i två eller tre led.

Christina Holst Færch kommenterar i sin studie en gravdikt från 1708 över en man vid namn Hans Been. Även den innehåller en lek med namnet Hans och dess pronomenhomonym. Dikten inleds: ”Här ligger Hans Been / Saa kold som en Steen”.

Gravpoesin öppnade sig och gjorde sig tillgänglig för helt andra syften än den ursprungligen var avsedd. Runius och Hallborgs stenstilar kan ses som extrema uttryck för den uppluckring av principen om decorum som började under andra hälften av 1600-talet och sedan pågick under hela 1700-talet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons