Annons

Snabbaste sättet att vinna är att bluffa

Billy McFarland, mannen bakom den ökända Fyrefestivalen.
Billy McFarland, mannen bakom den ökända Fyrefestivalen. Foto: Netflix/TT

Fiaskoartade Fyre Festival var inte vilken bluff som helst – det var millenniegenerationens första egna stora bluff i USA. I essässamlingen ”Falsk spegel” skildrar författaren Jia Tolentino skojaren Billy McFarlands väg till den legendomspunna festen på ön Great Exuma.

Under strecket
Publicerad

Fyre Fest 2017.

Foto: TT

Billy McFarland i rätten efter Fyre-fiaskot.

Foto: Mark Lennihan/TT

Billy McFarland började bluffa som tjugotvååring. Han föddes 1991 av föräldrar som var fastighetsutvecklare och gick nio månader på Bucknell University innan han blev antagen till ett startup-program, då han hoppade av för att grunda nonsensföretaget Spling. (Sajten Crunchbase beskriver det som en ”tech-baserad annonsplattform som hjälper varumärken att öka medienärvaro och marknadsföringsintäkter genom att optimera deras content marketing”. Detta var 2011, när det fortfarande gick att säga sådana saker på fullaste allvar; det var samma år som Peter Thiel, libertarianen, riskkapitalisten och ledamoten i Facebooks styrelse som en gång skrev att kvinnlig rösträtt hade äventyrat demokratin, började erbjuda stipendier på 100 000 dollar till unga entreprenörer som hoppade av college.) År 2013 grundade McFarland Magnises, ett företag som fakturerade uppåtsträvande millennials en misstänkt blygsam summa på 250 dollar om året för vip-biljetter till olika evenemang och tillgång till ett klubbhus. Magnises försåg sina medlemmar med ett karakteristiskt ”black card” som dubblerade magnetremsan på ett befintligt kreditkort men inte hade några vidare fördelar: liksom företaget var kortet bara en fasad.

Annons
Annons

Magnises (”latin för absolut ingenting”, enligt McFarland) lockade andlös press och allt fler medlemmar, handplockade från den obegränsade skaran av unga New York-bor som är intresserade av att förmedla en aura av exklusiv coolhet. ”Billy McFarland vill hjälpa dig att bygga ett perfekt kontaktnät”, förklarade Business Insider och beskrev Magnises som en ”klubb för millennieeliten där alla får ett svart kort och fester i ett penthouse i New York”. Den gyllene eran varade i knappt ett år. Medlemmarna köpte dyra teater- och konsertbiljetter som på ett mystiskt sätt blev ogiltiga på föreställningsdagen. McFarland spammade dem med krystade erbjudanden: en ”privat nätverksmiddag” för 275 dollar per person, hoverboards levererade av bud. ”Maserati m. chaufför är tillgänglig i helgen. LMK (let me know) om du är på.” Ibland var rapparen Ja Rule med på ett hörn. På nyårsdagen 2016 skrev han: ”Gott nytt år! Ja Rule jobbar på en ny låt och kan nämna ditt namn, smeknamn, företagsnamn etc. i sin nya singel för 450 dollar. 5 ställen. LMK!” Senare, i de konkurrerande, etiskt tvivelaktiga dokumentärerna om McFarlands fall som släpptes nästan samtidigt av Hulu och Netflix – jag medverkade i den på Hulu, även om jag till skillnad från McFarland inte fick galet mycket pengar för det – beskrev före detta anställda Magnises ohederliga affärsmodell: McFarland kom med erbjudanden han inte kunde leverera, skuldsatte sig sedan för att halvhjärtat försöka leverera dem och kom sedan med fler falska erbjudanden för att betala av skulden, och så höll det på.

Annons
Annons

I januari det året nådde McFarland förlikning på 100 000 dollar med Magnises hyresvärd i West Village som påstod att han använde bostaden till kommersiell verksamhet, plus att han hade vandaliserat stället. Inga problem. McFarland flyttade Magnises till takvåningen på Hotel on Riverton på Lower East Side. Vid det laget hade företaget samlat in minst tre miljoner dollar i riskkapital, men kunderna började bli frustrerade. ”Byter man ut några ord är definitionen av Magnises mycket likt definitionen av ett Ponzibedrägeri”, lyder en recension på Yelp av Magnises Townhouse från 2016. En annan: ”Snälla, gör inte affärer med det här företaget på någon nivå. Jag skäms över att jag gick på det själv.”

I offentligheten rullade det på, men internt kollapsade företaget. McFarland stoltserade med att Magnises hade 100 000 medlemmar; i själva verket hade knappt 5 000 registrerat sig. Han svängde om till en ny satsning, Fyre Media, som han föreställde sig som plattform där rika människor kunde boka kändisframträdanden till privata tillställningar. Ja Rule var inblandad. Deras vänskap hade uppstått genom ett ”gemensamt intresse för teknik, havet och rapmusik”, som han senare skulle förklara för journalister. De samlade tillsammans in pengar till Fyre Media. Och senare, mot slutet av 2016, fick McFarland en av de mest olycksaliga idéerna i det amerikanska lurendrejeriets historia. Han marknadsförde sitt företag med en lyxig festival på Bahamas. Den första årliga Fyre Festival, beslutade han, skulle hållas i april 2017.

Annons
Annons

Det skulle vara svårt att planera ett medelstort bröllop på fyra månader: detta var en objektivt omöjlig tidsplan för en all-inclusive musikfestival för tiotusen människor på en avlägsen strand. McFarland skulle förmodligen ha förstått det utan närmare eftertanke om han någonsin, till exempel, hade haft ett jobb där han hade utfört faktiska tjänster av något slag, om han någonsin hade varit servitör eller tjänat minimilön i ett snackstånd – eller om han någonsin hade varit på en festival, vilket han häpnadsväckande nog inte hade. I stället hade han under sitt tjugofemåriga liv varit upptagen med att bygga en karriär på principen att man kunde simulera sig fram till vilken verklighet man än önskade sig, och han hade identifierat ett kundsegment som gärna ville tro samma sak. McFarland lade upp en webbsida och började sälja biljetter till årtiondets festival på ”Fyre Cay”, som han beskrev som en privat ö som tidigare hade tillhört den colombianska knarkkungen Pablo Escobar. Fyre Festival släppte ett program med stora musikakter, en Instagramvänlig fest och superlyxig logi. Besökarna kunde välja mellan olika nivåer av flådiga bostadsmöjligheter – varav den dyraste, ”Artist’s Palace”, kostade 400 000 dollar för fyra sängar i en specialanpassad, avskild strandvilla, plus åtta VIP-biljetter och middagar med uppträdanden.

Det fanns aldrig någon plan på att faktiskt bygga några Artist’s Palaces. Det fanns inte heller någon ö som hette Fyre Cay. (Carlos Lehder, en annan knarkkung från Medellín, hade under en kort period tagit över en pytteliten ö i Bahamas som hette Norman’s Cay, men McFarlands historia om Escobar var uppdiktad.) I början av 2017 tog McFarland ett privatflyg till Bahamas för att spela in en dyr reklamfilm för Fyre Fest med modeller som fröjdade sig i det blå havet och den glittrande sanden. Han betalade, bland hundratals andra ”influerare”, modellerna Emily Ratajkowski, Kendall Jenner och Bella Hadid för att promota festivalen på Instagram; Jenner fick 250 000 dollar för ett enda inlägg. Men han såg inte ut den faktiska platsen förrän två månader före festivalen, då han valde en grådaskig grusplan bredvid ett Sandalshotell på Great Exuma, en ö som inte var privat. (Den uppenbara räddningen skulle ha varit att boka in alla besökarna på Sandals. Det var vad som hände med Bacardi Triangle, helgen 2016 då Bacardi oförklarligt nog flög tusentals människor till Bermudatriangeln för att se Calvin Harris och Kendrick Lamar uppträda på stranden. De satte oss – jag var där, förstås – på en stor resort i Puerto Rico med tre dagars öppen bar. Det var precis som Fyre Fest, förutom att det funkade, och dessutom var det vi som lurade Bacardi. Hur som helst, det är svårt att redogöra för någon enskild del av McFarlands plan, eftersom han hade valt ett datum som sammanföll med den årliga George Town-regattan då de flesta hotell på ön redan var fullbokade.)

Annons
Annons

Fyre Fest 2017.

Foto: TT

I mars, med Blink-182, Major Lazer och Disclosure som huvudakter, flögs ett produktionsteam till platsen. Producenten Chloe Gordon var en av de anställda. ”Vi hade fått veta att det hela hade varit igång ett tag”, skrev hon senare i The Cut. ”Men inget hade hänt. Inga försäljare var på plats, inga scener hade hyrts in, inga transporter hade ordnats.” Toaletter, duschar och bostäder hade inte heller blivit uppförda. Dagsarbetare från Bahamas dumpade sand på betongen; McFarland förfalskade kvitton på elektroniska betalningar och förklarade för leverantörer som inte hade fått betalt att pengarna var på väg. Gordon slutade när hon insåg att Fyre Media inte tänkte betala artisterna. Innan hon lämnade Bahamas deltog hon i ett möte där de ansvariga ”snubbarna” fick rådet att skjuta upp eventet till 2018 och börja om på nytt. De avvisade förslaget. En av pr-agenterna, skrev Gordon, sa: ”Låt oss bara göra det och bli legender, man.”

Fyre Fest 2017.
Fyre Fest 2017. Foto: TT

I slutändan blev Fyre Fest förstås legendarisk. Det var den mest muntert bevakade katastrofen 2017. McFarland hade tryckt på för sitt uppenbart dödsdömda projekt in i det sista. FuckJerry, företaget som hade varit ansvarigt för marknadsföringen och senare producerade Netflixdokumentären Fyre, massraderade kommentarer på Instagram av folk som ville veta varför de inte hade fått någon flyginformation och hur tälten egentligen såg ut.

Annons
Annons

Veckan före festivalen, när McFarland än en gång fick slut på pengar, ombads besökarna via mejl och telefon att ladda tusentals dollar på armband som de skulle använda i stället för kontanter på Fyre Fest. Men artisterna fick inte betalt, och alla drog sig ur precis innan festivalen började. I Miami syntes inga spår av de utlovade chartrade flygen. En del festivalgäster lyckades ta sig till Bahamas, där de försågs med alkohol och sedan skjutsades till det ofärdiga festivalområdet med katastroftält i Unesco-stil, lösa madrasser som blivit genomdränkta i ett regnoväder, campingstolar och skräpfyllda containrar. Vid de tomma informationsdiskarna fladdrade stycken av logoförsedda flaggor i brisen. I stället för gourmetmat fick besökarna frigolitförpackningar med ökänt sorgsna smörgåsar med slokande salladsblad och hamburgerost. Besökarna började få panik – och lägga upp foton av sitt Gulagcoachella på Twitter. Kaos utbröt. Folk hamstrade madrasser och toalettpapper. McFarland kastade in handduken och uppmanade alla att sova i det första lediga tältet de hittade. Tiotals personer låstes in i ett rum på Bahamas flygplats efter att ha bönfallit lokalbefolkningen att skjutsa dem till festivalen. Internet snortade varje uppdatering från Great Exuma som linor av högklassig skadeglädje.

I juni 2017 anhölls McFarland och åtalades för bedrägeri. Förutom att ha bedragit festivalbesökarna hade han förfalskat Fyre Medias ekonomiska situation – tidigare samma år hade han påstått att företaget drog in 21,6 miljoner dollar på en enda månad och att det ägde mark i Bahamas till ett värde av 8,4 miljoner dollar. Han hade lurat en mängd företag och arbetare, varav många kom från Bahamas och hade förlitat sig på honom för sin försörjning eftersom de trodde på hans löften att Fyre Fest skulle bli en stor årlig festival. Trots detta fortsatte McFarland att bluffa skamlöst: senare samma sommar barrikaderade han sig i en takvåning och sålde genom företaget NYC VIP Access falska biljetter till exklusiva evenemang, somliga helt påhittade, till ett värde av 100 000 dollar. Enligt åtalet 2018 riktade McFarland återigen in sig på Fyre Fest-besökare gömd bakom sin nya satsning, där han med hjälp av ett kalkylark identifierade kunderna med högst årsinkomst. När jag läste den detaljen kände jag något som liknade beundran. Jag tänkte på hur Ja Rule, mitt i det direktsända kaoset på sociala medier, twittrade att Fyre Fest ”INTE ÄR EN BLUFF”. Påståendet fungerade som en initieringsrit. Den utsåg McFarland, som New York Times beskrev som en ”Gatsby med ett Instagramfilter”, till sin generations stora skojare och slog fast att Fyre Fest inte var vilken bluff som helst – det var millenniegenerationens första egna stora bluff i USA.

Annons
Annons

Billy McFarland i rätten efter Fyre-fiaskot.

Foto: Mark Lennihan/TT
Billy McFarland i rätten efter Fyre-fiaskot.
Billy McFarland i rätten efter Fyre-fiaskot. Foto: Mark Lennihan/TT

Fyre Fest-fiaskot flög nerför bluffberget med all den samlade farten och kraften i det kulturella skifte som de senaste tio åren sakta men säkert hade förändrat landets karaktär och fått lurendrejeri – att missbruka någons förtroende för egen vinning – att framstå som det nya normaltillståndet. Det hände efter valet av Donald Trump, en oåterkallelig, förnedrande bekräftelse på att bluffande kännetecknar den amerikanska livsuppfattningen. Det hände efter att en stor, smilande våg av feministiska projekt och kvinnliga entreprenörer övertygande hade ramat in växande tillgångar som progressiv politik. Det hände efter grundandet av företag som Uber och Amazon, som förstörde ekonomin och sedan erbjöd den en billig åktur till hobbybutiken, samtidigt som de bedyrade att de skulle göra världen bättre och bekvämare. Det hände efter genombrottet för reality-tv och Facebook, som utnyttjade vår narcissism, denna förnybara naturtillgång, för att skapa en värld där våra identiteter, förhållanden och personligheter inte bara kunde generera intäkter utan där de var tvungna att generera intäkter. Det hände efter att collegeavgifterna i USA hade skjutit i höjden bara för att hänvisa akademiker till korta låglönekontrakt och världshistorisk ekonomisk ojämlikhet. Det hände efter finanskrisen 2008, händelsen som, vågar jag påstå, gav liv åt millenniegenerationens uppfattning om att det snabbaste sättet att vinna är att bluffa.

© Jia Tolentino och Natur & Kultur. Översättning: Hillevi Jonsson.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons