Annons

”Snabbmat går bra men Apple – då skäms man”

Arkitekten Måns Hagberg skrev att han skämdes när stadens företrädare var smickrade över att ett nordamerikanskt företag (Apple) ville slå sig ner i Kungsan. Men en nordamerikansk snabbmatskedja (TGI Fridays) går bra, undrar artikelförfattaren.
Arkitekten Måns Hagberg skrev att han skämdes när stadens företrädare var smickrade över att ett nordamerikanskt företag (Apple) ville slå sig ner i Kungsan. Men en nordamerikansk snabbmatskedja (TGI Fridays) går bra, undrar artikelförfattaren. Foto: Foto: Henrik Montgomery/TT

KULTURDEBATT | Missförstånd, bildningsförakt och obegripliga argument. Arkitekten Magnus Larsson, som drog igång en debatt om stadsplanering när han kritiserade Blasieholmens vänners manifest mot Stockholms påstådda ”förfulning”, slår tillbaka mot sina kritiker – men ser trots allt en ljusning.

Publicerad

Debatter om stadsplanering liknar ofta en storm i en ankdamm i ett vattenglas i en sandlåda. Mothuggen efter min analys av Blasieholmens vänners ärkekonservativa manifest (SvD 20/11) mot Stockholms påstådda ”förfulning” har delvis sådana drag, men belyser samtidigt en intressant skiljelinje. Ett polemiskt sammandrag:

Jag skrev att vi ska bevara bra, snarare än gammal, arkitektur – alltså att staden ska få utvecklas med respekt för det bestående och med nytt som passar in. Arkitekten Måns Hagberg svarade att staden minsann ska få utvecklas med respekt för det bestående och med nytt som passar in (SvD 22/11).

Hagberg ”skämdes då stadens företrädare var smickrade över att ett nordamerikanskt företag kunde tänka sig att etablera sig i Stockholm”. Apple-arkitekten Peter Bohlins sterila glasfetischism liksom Foster + Partners aktuella förslag kan kritiseras, men ingen behöver skämmas över tanken på att en nordamerikansk snabbmatskedja får ge plats åt en nordamerikansk elektronikkedja.

Annons

Mantrat tål att upprepas: städer ska inte spara på det gamla för att det är gammalt, utan för att det är bra.

Hagbergs jämförelse mellan Stockholm och de kroniskt fattiga Sassi-kvarteren i italienska Matera – där invånarna tills för mindre än 70 år sedan dog som flugor av malaria i sina 9 000 år gamla troglodytgrottor – bygger på felaktigheter. Det var inte Mussolini utan De Gasperi som initierade tvångsevakueringen, och när tillfället gavs (1986) att återgå till grottlivet stannade de flesta i sina moderna lägenheter.
Mats Wickmans intelligenta artikel (SvD 23/11) refererade inte direkt till min men berörde samma tema. ”Är det verkligen genom rivningar som vi skapar det hållbara samhället?” undrade han. Svaret är förstås ”ja, delvis”. Mantrat tål att upprepas: städer ska inte spara på det gamla för att det är gammalt, utan för att det är bra.

Stockholm Waterfront – för fult för Stockholm? Foto: Erik Simander/TT

Henrik Senestads genmäle (SvD 24/11) är faktiskt obegripligt. Efter ett försök att jämföra min kritik med de elva krigen mellan Sverige och Danmark (av vilka åtminstone sju för övrigt startades av danskarna) får han för sig att jag är rivningssugen, efter att jag skrivit att jag inte tycker, som Blasieholmens vänner, att Stockholm Waterfront ska rivas. Slutligen efterlyser Senestad ”mindre teoretiska diskussioner om arkitekturen”. Vi får anta att han inte syftar på ”teorin” i den reaktionära programförklaringen jag nagelfor. Bildningsförakt är förmodligen inte vägen framåt här.

I stället för arkitekter vill de ha folkomröstningar. Jag tror vi får vara överens om att inte vara överens.

SD försökte förutsägbart kidnappa diskussionen för sina egna grumliga syften (SvD 26/11), nämligen att utifrån en nio år gammal brittisk undersökning beställd av ett kontor specialiserat på klassisk arkitektur hävda att ”folk i allmänhet egentligen föredrar klassisk arkitektur snarare än mer modern sådan”. I stället för arkitekter vill de ha folkomröstningar. Jag tror vi får vara överens om att inte vara överens.

Slutligen återkom Blasieholmens vänner med en förvånande självkritisk kommentar (SvD 26/11). Manifestets högljudda populism var nu klädsamt nedtonad, och Björn Tarras-Wahlberg påstod till och med att ”nytänkande /…/ enligt vår uppfattning [är] avgörande”. Att ge konstgjord andning åt all hundraårig bebyggelse är måhända en annan sorts nytänkande än den vi icke-reaktionära kritiker förespråkar, men ordvalet är ändå ett steg i rätt riktning.

Magnus Larsson

Annons
Annons
Annons

Stockholm Waterfront – för fult för Stockholm?

Foto: Erik Simander/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons