X
Annons
X
Recension

Hejdå Snälla Little Jinder, kom tillbaka!

Med sitt sista album som Little Jinder avslutas en uppbrottstrilogi som satt spår i den svenska musiken. Men måste Little Jinder vara som allra bäst när det är dags att säga hejdå?

Little Jinder på Way Out West Foto: Anders Deros/IBL
Läs mer om Musikveckan med SvD

Hejdå

Artist
Little Jinder
Genre
Pop
Musikbolag
Warner music
År
2018

Betyg: 5 av 6

Med oslagbara uttrycket "ful och tråkig tjej" gjorde Little Jinder entré i pop-sverige som landets eviga tonåring 2014. Visserligen hade hon släppt skivor innan, två ep:s och albumet "Break up". De var skrivna på engelska och gav henne turnébiljetter till de elektroniska scenerna Miami och Coachella. Men inte till de svenska topplistorna. Det var när hon bytte språk som någonting hände. 

Med egenproducerad elektronisk musik som grund och en barnsligt mega-flickig sångröst låter Little Jinders musik som en mangaserie. Texterna är en ärlig mix av cynisk humor, desperation, svärta, uppbrott, fest och kärlek. Och det visuella pastellfärgat som ett flickrum och rejvigt som en tripp på 90-talet.

Språkbytet blev "Så mycket bättre" och rikskändis. Till och med en duett med Mauro Scocco.

Annons
X

När hon nu släpper sitt tredje album på fyra år annonseras det som slutet på historien. Det är både coolt och klokt att knyta samman albumen till en trilogi, utan att för den sakens skull ropa "vargen kommer, jag lägger ner", bara för att återuppstå lika snabbt igen, som tusen andra rockband.

Till sista skivan har hon för första gången bjudit in en extern producent, Markus Jägerstedt. Väldigt bra, det nya soundet är tydligt och eget, både låtarna och produktionen sticker ut. 

Det finns ingenting snällt med "Hejdå" – det är rått, dynamiskt, farligt och grymt klubbigt. Redan i inledande "Hejdå", en låt med ett underbart skumt melodispråk och basigt pulserande produktion.

Eller i sexiga och avskalade "XXX" och "Deep city" som har både hiphop och house.

Jinder har gjort en stämbandsoperation och kanske är det orsaken till att hon nu använder rösten på ett mer varierat sätt. Känslan blir att hon inte gömmer sig bakom mangarösten längre, det skänker en nerv som lyfter allt. Som i "Ingenting är viktigt" där Little Jinder leker med sången som ett instrument, hon skrik-sjunger genom den röstförvrängande vocal synt-pluggen. Det kan vara bästa stunden på skivan.

På "Hejdå" hoppar språket mellan svenska och engelska, autentiskt som en konversation mellan 90-talister. Lika delar svart humor "hoe to the bone" som zeitgeist-sanningar "känns som om alla andra har så mycket mer".

Att First Aid Kit gästar "Goldwing", Lykke Li "Hålla handen" och Lorentz på "Heartbreaker" är bara strössel på lyx-shaken.

Jag förstår att Josefin Jinder är trött på sitt Lill-alias. Som hon säger själv, hon är inte så "Little" längre. Utan 30 år. Och kanske är det utmattande att alltid vara snyggt slängig i språket, på ständigt festhumör och gå runt med 20 centimeter höga platåskor och uppsågad bröstkorg inför hela svenska folket. 

Men var hon tvungen att vara som allra bäst, precis när hon bestämt sig för att dra?

Jag saknar Little Jinder redan innan hon gått. Vill hålla kvar henne, ställa mig framför dörren och desperat upprepa "Nej! Inte hejdå" tills hon stannar och lugnade säger att hon döper om skivan till "På återseende".

Annons
X
Annons
X

Little Jinder på Way Out West

Foto: Anders Deros/IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X