Annons

Dick Harrison:Snorre Sturlasson drack importerade viner i eget spa

Foto: Michael Pettersson/IBL

Den 23 september 1241 mördades en av den nordiska historiens ryktbaraste personer genom tiderna, islänningen Snorre Sturlasson. Han sista ord lär har varit: ”Hugg inte!”.

Under strecket
Publicerad

Det mesta av vad vi tror oss veta om fornnordisk tro, sed och mytologi stammar från Snorre Sturlassons skrifter. Men vem var egentligen författaren som skrev ”Den yngre Eddan”, ”Heimskringla” och eventuellt också nedtecknade ”Egil Skallagrimssons saga”. Och varför dödades han så brutalt?

Det första vi bör göra när vi visualiserar Snorre Sturlasson är att tänka bort järnåldersbarbariet. Att han skrev om gamla gudar och hjältar berodde, paradoxalt nog, på att allt detta var att betrakta som urgamla och potentiellt lättglömda företeelser. Snorre levde två sekler efter Islands kristnande och nästan lika länge efter det katolska kungadömets etablering i moderlandet Norge. Han var förmögen och högättad, hade politiska och litterära ambitioner och var synnerligen väl medveten om dåtidens kulturella strömningar på kontinenten.

I ljuset av modern forskning framstår Snorre som en tidstypisk västeuropeisk 1200-talsintellektuell som insåg att det fornnordiska mytologiska stoffet kunde fungera som en regional motsvarighet till Sydeuropas antika poesi. För Snorre Sturlasson var den av prästerna krossade hedendomen en resurs att utnyttja och sätta in i kontexter som spred glans över den egna kulturen. Det gällde att förläna Norge och Island så gamla och fascinerande anor som möjligt. Konceptet låg i linje med en internationell trend: Snorre använde de gamla sagorna som stenbrott för att skapa en nordlig motsvarighet till vad folk på kontinenten och de brittiska öarna redan gjort med sina egna förkristna berättelser. Historierna om Oden, Tore och Loke fick nya meningar och betydelser genom att de sattes in i kristna och historiska sammanhang. Sett ur detta perspektiv är det helt följdriktigt att Snorre Sturlasson uppfattade asagudarna som människor som utvandrat till Norden från Troja. Att han var väl medveten om den latinska lärdomskulturen framgår av flitiga allusioner till Horatius, Priscianus och Donatus.

Annons
Annons

Även sett till sin livsföring var Snorre Sturlasson raka motsatsen till en rå barbar. På den rika gården Reykholt, där han bodde sedan han lämnat sin första hustru, kunde han slappna av i en naturligt varm pool, närmast ett personligt spa, och läppja på franska viner medan han levde ett lösaktigt liv, författade sinnrika verser, intrigerade politiskt och sammanställde sina gudasagor. Bassängen (”Snorralaug”) finns för övrigt kvar än idag, och vattnet flyter ännu i de rör av sten och läder som Snorre lät dra från den varma källan. Man kan också beskåda den tunnel som löpte mellan boningshuset och bassängen, troligen anlagd för att underlätta för vinterbadande.

Om Snorre hade nöjt sig med medeltida lyxliv och nedpräntandet av historieverk hade han med stor sannolikhet fått några decenniers längre levnad. Men han var också politiker, och däri låg hans tragedi. Det norska kungariket befann sig i en centraliserings- och expansionsfas, och klockan klämtade allt ljudligare för den isländska fristaten. Snorre, som hade pretentioner att vara öns mäktigaste man, visste inte vilken häst han skulle hålla på – kung Håkon Håkonsson eller dennes maktrival jarl Skule – och sökte hålla sig väl med båda samtidigt som han byggde upp en personlig maktbas på Island. Till slut tröttnade kungen. När han röjt undan jarlen år 1240 instruerade Håkon stormannen Gizurr Thorvaldsson att antingen fängsla Snorre Sturlasson och skicka honom till Norge eller slå ihjäl honom. Gizurr valde det senare alternativet. Med ett beväpnat följe överföll han författaren på Reykholt. Sturlasson sökte fly men blev fast i källaren och dödades.

Mordet fick ett långt efterspel. Kung Håkon lär ha försvarat sig med att han inte alls önskat se Snorre död. Snorres brorson Tord, som var mån om att stå kungen nära, satte sig i militär respekt på Island och tillfogade sina fiender ett blodigt nederlag år 1246. Gizurr Thorvaldsson svarade med att själv be kungen om hjälp, med följd att Håkon effektivt kunde spela ut de isländska stormännen mot varandra. Slutet blev att de senare tvingades ge upp sin självständighet. År 1262 slogs Island officiellt ihop med Norge i en union, och den norske kungen blev öns herre.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons