X
Annons
X
Recension

Ensamma i rymden Snygga Star wars-effekter i modern Aniara för barn

"Ensamma i rymden" är något så ovanligt som en film för unga där manuset inte är inbäddat i skyddande skumplast. Det är både befriande och otäckt.

”Ensamma i rymden” är baserad på teaterpjäsen Vial som Henrik Ståhl satte upp för Profilteatern i Umeå. Foto: Nordisk Film
Läs mer om Veckans biofilmer

Ensamma i rymden

Regi
Ted Kjellson
Genre
Barn och ungdom
Manus
Henrik Ståhl, Ted Kjellsson
Medverkande
Ella Rae Rappaport, Dante Fleischanderl, Aliette Opheim

1 tim 23 min. Från 7 år.

Betyg: 4 av 6

12-åriga Gladys (Ella Rae Rappaport) och hennes lillebror Keaton (Dante Fleischanderl) befinner sig på det gigantiska rymdskeppet Svea på väg från ett jordklot som måste evakueras, till den hägrande planeten Vial.

En altartavla i rymdskeppet visar några idealiserade människor som pekar framåt mot ljuset. Målningen placerar berättelsen i det för rymdframstegen så centrala 1900-talets mitt då även oron för jordens förgänglighet började spridas. Det är nästan så att man hör Harry Martinsons strofer från "Aniara" när kameran sveper från altartavlan, till den tomma mässhallen i skeppets hjärta och sedan till motsvarigheten till Martinsons Mima – den japanska färddatorn Otosan.

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.

Annons
X

Filmens undergångsscenario är lika högaktuellt i dag. Jordens befolkning tvingas lämna sina hem på grund av klimatförändringarna. Det räcker inte längre att de rör sig över jordklotet, de måste överge själva planeten. Svea är ett stort skepp, med alla får inte plats, men med hjälp av list lyckas rymdingenjören Speedy (Aliette Opheim) och hennes dotter Gladys ta sig förbi avspärrningarna och stjäla skeppet framför ögonen på vakterna.

Efter reklamen visas:
Ensamma i rymden

Här lämnar jag en liten konstpaus för det rätt så omoraliska att rädda sig själv i stället för tusentals människor, men det är ingenting filmen dröjer kvar vid.

När vi kastas in i handlingen har Speedy lämnat skeppet på jakt efter hjälp och hennes två barn, Keaton är född ombord, är ensamma kvar. Det är en kärv och viktig inledning, helt utan skyddsnät. Keaton tittar om och om igen på ett filmklipp på honom och mamman från när han var liten, men både storasyster och biopublik har förstått att mamma nog inte alls kommer tillbaka.

Det är helt underbart att en film för unga får ha det där allvaret, och jag hade hoppats att det skulle genomsyra hela filmen. Men tyvärr blir actionscenerna, hur "Star wars"-mässigt hög kvalitet det än är på alla visuella effekter, lite för taffliga för att man ska kunna behålla den där sugande ångestfyllda och samtidigt kittlande känslan i magen.

Dante Fleischanderl och Ella Rae Rappaport. Foto: Nordisk Film

Rymdvarelserna barnen träffar på känns mer som snedtända versioner av Beatrix Potter-grodan Jeremy Fisher (men, återigen: mycket snyggt gjorda) och man hinner inte riktigt med i alla svängar när dörrar slår igen i skeppet och passagerare håller på att sugas ut. Det är liksom över innan man förstår allvaret.

Samtidigt kanske det går att leva med just de bristerna. Troligen beror de på att man inte kan göra det hela allt för otäckt för den unga publiken. Och samspelet mellan Ella Rae Rappaport (Flisa i julkalendern om Barna Hedenhös) och Dante Fleischanderl är fullkomligt lysande. De unga skådespelarna blir aldrig någonsin gråtande barn-övertydliga, utan är – trots sin prekära situation – väldigt trovärdiga i sin ibland ganska kantiga syskonrelation.

Annons
X
Annons
X

”Ensamma i rymden” är baserad på teaterpjäsen Vial som Henrik Ståhl satte upp för Profilteatern i Umeå.

Foto: Nordisk Film Bild 1 av 2

Dante Fleischanderl och Ella Rae Rappaport.

Foto: Nordisk Film Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X