Annons

Paulina Neuding:Social status avgör kvinnors säkerhet

Foto: Johan Nilsson/TT
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

En gruppvåldtäkt i Fittja förra sommaren dök plötsligt upp i debatten i september. Då handlade det om frilansjournalisten Joakim Lamottes sensationella avslöjande, om våldtäkter som blir liggande på hög för att polisen är upptagen med annat. Fittjafallet, vid sidan av uppmärksammade våldtäkter i Stenungsund och Uppsala, blev känt som ett exempel bland många på att polisens resurser dräneras av skjutningar och annat gängvåld.

Sedan lade sig debatten om de nedprioriterade övergreppen, och gruppvåldtäkten försvann ur nyhetsflödet.

Men Fittjafallet är inte bara ett exempel som bekräftar att polisen låter våldtäkter bli liggande. Det bekräftar att kvinnors säkerhet i Sverige är villkorad av sådant som bostadsort och social status.

Utredningen i fallet tyder på ett ovanligt grovt brott av ett slag som snarare förknippas med krigszoner än med svenska bostadsområden. Polisen misstänker att offret blev överfallet och våldtaget i ett trapphus av åtminstone tio män. Så många som tjugo män kan ha befunnit sig på platsen.
Ett laglöst tillstånd, med andra ord.

Annons
Annons

Trots att flera misstänkta identifierades tidigt i utredningen dröjde det nästan ett år innan det kunde göras några gripanden. Åklagaren i fallet förklarade för Metro (12/9):

”Dessvärre har man från polisens sida haft mycket annat att göra och har inte haft resurserna att arbeta med ärendet fullt ut förrän nu mot vårkanten. Sen tog man ett antal personer i juni.”

I ett pressmeddelande tidigare i höstas uppmanade polisen fler eventuella offer att höra av sig, eftersom man misstänkte att fler utsatts för samma konstellation av män. Polisen medgav dessutom öppet att fler övergrepp kan ha begåtts efter att den uppmärksammade gruppvåldtäkten anmälts – det vill säga medan polisen var för upptagen med annat för att få bort de misstänkta gärningsmännen från Fittjas gator.

”Ja, det finns saker i utredningen som tyder på det, att det finns andra i det geografiska området som utsatts för liknande våldsbrott. Det kan inte uteslutas. Vi vill komma i kontakt med de kvinnorna i så fall”, säger Michael Isdahl, kriminalinspektör och handläggare för utredningen på polisen till StockholmDirekt (14/9).

Frågan är hur staten tror sig kunna bekämpa kvinnoförtryckande strukturer i områden som Fittja, när man på alla sätt visar att ett övergrepp som detta inte äger prioritet. Och vad är kvotering av föräldramånader
och alla löften om jämställdhet och feminism värda när ett samhälle inte kan skydda kvinnor mot övergrepp?

En obekväm fråga är ifall det hade gjort någon skillnad ifall Fittjafallet hade ägt rum på Östermalm. Hade polisen kunnat låta utredningen ligga så länge? Hade man kunnat komma undan med att ett år efter våldtäkten, medge att fler kvinnor kunde ha drabbats under tiden som man lät de misstänkta förövarna gå fria?

Polisen är skyldig allmänheten en förklaring: Hur har gruppvåldtäkten i Fittja fått passera?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons