Annons
Kommentar

Jonas Ellerström:”Allt var värt att klargöra eller problematisera”

Claes Andersson debuterade 1962 med diktsamlingen "Ventil". Under sin bana gav han ut ett tjugotal diktsamlingar och han skrev även romaner, dramer och tv-pjäser.
Claes Andersson debuterade 1962 med diktsamlingen "Ventil". Under sin bana gav han ut ett tjugotal diktsamlingar och han skrev även romaner, dramer och tv-pjäser. Foto: Claes Löfgren/TT

Den finlandssvenske poeten, politikern och kulturpersonligheten Claes Andersson är död. Han avled på onsdagen efter en längre tids sjukdom, skriver nyhetsbyrån SPT. Författaren och förläggaren Jonas Ellerström minns sin vän och kollega.

Under strecket
Publicerad

Minnesord: Claes Andersson (1937–2019)

Beskedet kom inte oväntat. Författaren, psykiatern, politikern och pianisten Claes Andersson, som avled i onsdags, hade hunnit fylla 82 år. När vi i höstas skulle delta i ett samtal kring hur den finlandssvenska poesin politiserades på 1960-talet fick Claes lämna återbud på grund av sjukdom. Men det faktum att han är borta är ändå svårt att ta till sig: Claes Andersson var en av de mest vitala och produktiva personer jag träffat, oförtröttligt verksam inom alla sina områden.

Rikssvenska författare har med få undantag hållit sig borta från partipolitiken; Claes var Vänsterförbundets ordförande och satt under en period på 90-talet som undervisnings- och kulturminister. I en korridor på bokmässan i Göteborg, när den tiden var över, stack Claes till mig en pappersbunt och sa: ”Du kan väl läsa det här och säga vad du tycker.” Det var ett förtroende, jag fick inte manuskriptet till hans politiska självbiografi i första hand som förläggare, utan som någon han litade på. Det var visserligen svårförståeligt i det här fallet – finlandssvensk poesi är mitt område, inte Finlands politik – men för Claes var hans till synes skilda verksamheter oupplösligt förenade.

Annons
Annons

Som få författare kunde Claes Andersson skriva både satiriskt och ömsint, både personligt och allmänt.

Rikssvenska författare brukar inte heller, hur duktiga de än är, uppträda offentligt som musiker. För Claes var det en självklarhet att den jazz som han älskade så högt – kanske mer än någonting annat – hade sin plats i en restauranglokal framför en publik som lyssnade, stimmade, drack och åt och umgicks. Den sociala dimensionen är också ständigt närvarande i hans poesi, författarskapets självklara centrum med cirka trettio titlar. Inget ämne och ingen situation låg utanför poesin för honom, allting var värt att klargöra eller problematisera med hjälp av alldeles vanliga ord och en litterär form som aldrig stängde någon ute, men bara var skenbart enkel.

Som få författare kunde Claes Andersson skriva både satiriskt och ömsint, både personligt och allmänt. Centrallyrik eller porträttdikter, samma psykologiska klarsyn och medmänsklighet präglade båda formerna. Och han visste vad vuxna kärleksdikter vill säga, dikter om kärleken sådan den ser ut mitt i den stökiga och svårhanterliga vardag vi alla delar.

Claes var stor och bredaxlad, rörde sig tyngre med åren. Hans fyrkantiga ansikte kunde ofta verka buttert, men jag minns särskilt ett tillfälle då jag såg honom intensivt lycklig. Det var under en bussutflykt från en poesifestival, lunch serverades i ett hus på landet där det stod ett piano. Claes slog sig ner vid det, provade tonen och gav sedan en improviserad solokonsert, en vandring genom jazzhistorien från boogie till bop till avantgarde som fick tiden att stå stilla och alla att samlas runt pianot. Inte ett ord. Så mycket kommunikation.

Jonas Ellerström är författare, översättare och förläggare. I artikeln ”När finlandssvensk poesi blev radikal” (Under strecket, 31/7 2018) skriver han mer om Claes Anderssons författarskap.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons