Annons

Catarina Kärkkäinen:Socialdemokrati i spagat

Internationalen eller intersektionalitet?
Internationalen eller intersektionalitet? Foto: Emil Langvad/TT
Under strecket
Publicerad

Det är inte bara Ann-Sofie Hermansson (S) och Nalin Pekgul, eller just hedersförtryck och religiös extremism. Frågetecknen kring den nya och gamla vänstern spänner över många områden. Vad innebär det egentligen att vara socialdemokrat i dag? De senaste åren har stora delar av den politiska kartan ritats om. Progressivism respektive traditionalism har fått större utrymme jämte den klassiska höger–vänsterdimensionen, och många partier och rörelser har påståtts lida interna splittringar till följd av det.

Under Moderaternas svåra månader i höstas menade många att partiets problem sprang ur en inneboende oförenlighet mellan liberalism och konservatism. Det talades om skyttegravar som skar tvärs genom borgerligheten och partikamrater som blev till bittra fiender. Det visade sig sedermera att en moderat partiledare som betonar såväl liberalism som konservatism var en fullt möjlig realitet – men analysen har likväl gjort avtryck i debatten.

I dag är det Socialdemokraternas kris som är på kartan. Det är inte så konstigt – partiet har gått från att år 1968 ha egen majoritet i riksdagen till att i dag få 23,1 procent i opinionen. En stor del av nedgången kan förklaras av strukturella faktorer: färre industrijobb, höjd utbildningsnivå, ökat välstånd, förändrade sociala mönster och urbanisering – vilket Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, kartlägger i studien “Socialdemokraternas tillbakagång 1973–2014. Strukturella förklaringar och regionala variationer”.

Annons
Annons

Den arbetarklass som tidigare utgjorde väljarbasen är i princip obefintlig. Huruvida partiet lyckas överleva som relevant politisk kraft handlar dock snarare om idéer, värderingar och fokus – och i den frågan är nog Socialdemokraterna ett av de partier som är allra hårdast ansatt av splittringar.

I det senaste numret av Axess Magasin beskriver läkaren och skribenten Erik W Larsson ett kampanjmöte med Socialdemokraternas systerparti i USA – på Dukeuniversitetet i North Carolina med senatorn Bernie Sanders och den afroamerikanska pastorn William Barber II. Han beskriver hur det i takt med att kvällen går blir alltmer uppenbart att de båda demokraterna representerar olika falanger i en bräcklig koalition.

”Pastor Barber är i grunden en etnisk aktivist – en förkämpe för sitt eget folk, vilket i detta fall råkar vara afroamerikaner. (…) Socialisten Bernie Sanders, som firade sin smekmånad i Sovjetunionen och har polat med såväl Fidel Castro som Daniel Ortega, kommer från en helt annan ideologisk planet. Under större delen av sin karriär tycks Sanders ha delat sina sovjetiska kamraters syn på mångkultur och identitetspolitik som källor till splittring och kaos”, skriver Larsson.

Han fortsätter: ”Även om senatorn mestadels håller god min ikväll så förvrids hans pokerfejs en smula när diskussionen svävar ut i postmodernistisk rappakalja om osynliga strukturer och ’intersektionalitet’. Bernie Sanders anar nog innerst inne att hans socialistiska program knappast har någon chans i ett samhälle härjat av identitetspolitik och etniska konflikter.”

Annons
Annons

Den etniska aktivismen är inte direkt översättbar till Sverige – men splittringen känns igen i vår egen socialdemokrati. Det är inte svårt att föreställa sig frustrationen när en LO-företrädare kommer ut till Bommersvik för att berätta om den svenska modellen eller arbetarrörelsens historia bara för att mötas av ett gäng unga SSU:are som helst av allt vill diskutera genus, trygga rum och tolkningsföreträden.

Inte heller behöver man gräva länge i partianknutna tidningar och tankesmedjor för att hitta artiklar där representanter för den traditionella vänstern kritiserar sina meningsfränder för att sakna klassanalys och kasta bort begrepp som socialism, offentligt ägande och konflikt mellan arbete och kapital. Den nya generationen socialdemokrater har, som Per Gudmundsson tidigare har uttryckt det på ledarsidan, bytt Internationalen mot intersektionalitet.

Konflikten är socialdemokratins egen – men vissa av dragen känns igen från andra delar av det politiska spektrumet: identitet, kultur och sociala frågor respektive ekonomi, arbete och ägande. Frågan är om den inte snarare än var på de olika linjerna som man hamnar handlar om vilket perspektiv man väljer. Vad bör politiken primärt fokusera på?

Var Socialdemokraterna landar i den nya dragkampen återstår att se. Det kommer att påverka såväl partiets framtid som det politiska samtalet i stort. En sak står dock säker: Det är inte en enad rörelse som vi ser i dag.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons