Annons

Olof Ehrenkrona:Socialdemokratin tar friår

Finansministern överlämnar finansplanen till talmannen.
Finansministern överlämnar finansplanen till talmannen. Foto: Anders Wiklund/TT /

Finansplanen ska ge ekonomisk stabilitet.

Under strecket
Publicerad

Att läsa årets finansplan är som att stå på plattformen och vinka av en gammal släkting som man inte vet om man någonsin får se igen. Inledningsmeningen, i det som är regeringens styrande ekonomisk-politiska dokument, hade kunnat formuleras av vilken genomsnittlig moderat som helst. Honnörsorden frihet, gemenskap, sammanhållning och respekt för den enskildes vägval har alla under åtskilliga decennier gjort trogen tjänst i den borgerliga politiska retoriken.

Och inget är fel i detta. Tvärtom är det utmärkt om vi kan skapa enighet kring ett språkbruk som inte polariserar utan betonar värdet av att förena sammanhållning och valfrihet. Det är sannolikt också klokt av den rödgröna regeringen att acceptera att den talar till en riksdagsmajoritet som är genuint skeptisk till vänsterns kollektivism och politiska lösningar.

Men det är ändå värt att notera att finansplanen är i stort sett tom på socialdemokratins klassiska språkliga markörer och sådant som har gett partiet dess särart. Delvis beror detta nog på att verklighetsanalysen i stort sett helt underordnas klimatfrågan. Det finns helt enkelt inga samhällsproblem i höger-vänsterdimensionen som kan utmana kravet att minska koldioxidutsläppen.

Annons
Annons

När detta är sagt är finansplanens viktigaste uppgift inte att agitera för en viss allmänpolitisk inriktning utan att beskriva de ekonomiska utvecklingslinjerna och lägga fast en politik för makroekonomisk stabilitet. I finansplanen redovisar regeringen sina planer för hur finanspolitiken och strukturpolitiken ska bidra till att upprätthålla sunda samhällsekonomiska förhållanden.

Och här finns ett antal frågetecken. Dessa gäller i första hand den svenska ekonomins två främsta strukturella problembarn, arbets- och bostadsmarknaderna. Regeringen spår en marginellt ökad sysselsättning nästa år trots att vi går in i en lågkonjunktur. Mycket talar för att det är en överdriven optimism och det är betecknande att den förutsedda ökningen handlar om arbeten som delvis skapas på politisk väg. Någon naturlig sysselsättningsökning är det inte fråga om utan det mesta talar för att vi får se hur den nuvarande tendensen med växande arbetslöshet fortsätter.

Regeringens åtgärder motverkar i stället syftet att öka sysselsättningsandelen genom att man inför en variant av friåret som kallas för utvecklingstid. Risken är påtaglig att det snarast förvärrar matchningsproblemen på arbetsmarknaden, eftersom möjligheten som erbjuds är mest attraktiv för dem som redan har en god utbildning och finns i arbeten där ersättarfrågan ofta är problematisk.
På bostadsmarknaden görs i praktiken ingenting för att öka rörligheten. Realisationsvinstbeskattningen i kombination med regeringens och finansinspektionens åtgärder för att begränsa nybelåningen gör det till en mycket dyr affär att flytta om du äger din bostad. Det gäller i synnerhet i storstadsområdena där rörligheten är särskilt viktig.

Slående är också de märkliga prioriteringarna. Att man satsar mer på ”friåret” än på att stärka polisen tillhör knappast budgetens mest populistiska inslag, men intressant är också hur mycket av förhandlingarna som verkar ha handlat om att neutralisera varandras förslag. Bensinskatten som både höjs och sänks är ett talande exempel.

Till frågetecknen hör också prognoserna. Att Sverige skulle klara en ny lågkonjunktur med sjunkande skuldkvot, inga underskott, fler sysselsatta, ekonomisk tillväxt och starkare krona skulle med visst eftertryck jäva påståendet att inget är nytt under solen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons