Perfect Guide

Söder om München kollapsar mitt system

Jag skriver detta på ett café i Buenos Aires. Det är den nionde november och för några timmar sedan vaknade jag upp till två världsnyheter: Donald Trump är vald till USA:s 45:e president och Stockholm ligger begravt under ett tungt snötäcke.

Min fru visade femårige sonen en Instagram-bild på ett vitt Humlegården. Han började gråta av ilska, frustration och sorg. För vad är väl solsken, blå himmel och pooler när man kan åka pulka och kasta snöbollar i minusgrader? Jag lyckades stävja mina egna tårar, men längtan är densamma, bort från det varma och främmande, hem till det kalla och välbekanta.

Annons

Tusentals år av isolering vid Nordpolen har gjort vår längtan ut i världen intensiv.

Vid dryga 40 år har jag insett att såväl kropp som själ mår bäst i mörker och kyla. Söder om München är det som att systemet kollapsar. Vilket förstås är fullt logiskt. Mina gener är i hundratals och åter hundratals år programmerade för minusgrader och solnedgång strax efter lunchtid. Jag finner det högst osannolikt att någon i generationerna före mina mor- och farföräldrar överhuvudtaget lämnade landet. Eller ens hembygden. Min farfarsfar föddes på 1870-talet. Katalogen från Vingresor var tunn det decenniet.

Det är inte bara temperaturen som jag har problem med. Det är egentligen allt bortom Nord- och Centraleuropa: människorna, mentaliteten, maten, kulturen. Det är min frus fel att jag överhuvudtaget befinner mig i Buenos Aires. Hon är född och uppvuxen här, så en eller två resor per år verkar oundvikligt. Det är inte så att andra länder och kulturer är sämre än Sveriges – men Sverige funkar, maskineriet löper på. Hela landet är, på gott och ont, en skyddad verkstad. Gott därför att det ger stabilitet och trygghet. Ont därför att det är sämsta tänkbara miljö att formas i för överlevnad i resten av världen. Jag är ett utmärkt exempel på detta.

När jag berättar för vänner och kollegor i Sverige att jag ska åka till Buenos Aires svarar de med ett ”ååååh” eller ”naaaah” eller ”aaaah”. Tusentals år av isolering vid Nordpolen har gjort vår längtan ut i världen intensiv. Att flyga söderut och dricka grekisk ouzo och äta spansk paella är ju, med historiska perspektiv, en helt ny företeelse. Vad är typiskt svenskt? Jag skulle säga den romantiska och naiva tron på att det är bättre någon annanstans. Människor som under många år bott utomlands återkommer alltid till hur fantastiskt Sverige är. Medan de vars upplevelser av världen är synonym med semesterresor är mest skeptiska till ”kalla sosse-Sverige”. Alla de som åker till Capri eller något femstjärnigt hotell i Toscana och av dessa upplevelser drar slutsatsen att de ”älskar Italien”. Ett för mig inte helt logiskt samband. ”Jag älskar att resa”, hör jag också ofta. Jag förmodar att vad de egentligen menar är ”Jag älskar att semestra.” Detta har dock inte riktigt samma äventyrliga klang.

Lite mindre ”Marcus” och lite mer ”Marcos”.

I svenskens naiva och ängsliga förhållande till omvärlden ligger även att vi helst inte vill vara tråkiga svenskar överhuvudtaget. Mycket hellre italienare eller kanske något sydamerikanskt: brasilianare eller varför inte argentinare. Mer levnadsglatt och bättre på fotboll.  Även jag brukade längta efter att uppleva världen, eller att vara någon annan: lite mindre blond, lite mindre ”Marcus” och lite mer ”Marcos”.

I dag har jag gett upp alla sådana ambitioner. Jag är genomsvensk, en stolt svenne. Allt bortom Öresundsbron gör mig nervös och risig i kistan. Mitt lynne och tålamod är svenskt – det vill säga jag förväntar mig att allt, stort och litet, ska funka. Annars blir jag grinig som ett barn och känner mig kränkt och orättvist behandlad. Jag tycker vidare om att äta middag tidigt och lägga mig tidigt. Jag uppskattar svensk sommar, men beklagar mig om temperaturen skulle överstiga 25 grader. Imorgon återvänder jag till Sverige. Hoppas att snön ligger kvar.

Till Toppen