Annons

Läsare om solförmörkelsen på Gotland 1954: ”Kolsvart”

Aporna reagerade på ett oväntat sätt på Skansen samtidigt som hela Sverige vände blickarna mot skyn vid landets senaste solförmörkelse 1954. Nu fascineras vi över solförmörkelsen i USA, men i Sverige kommer vi inte att få se något liknande förrän den 16 oktober 2126. Tre solförmörkelser har skett i Sverige de senaste 100 åren – se här vad SvD skrev om dessa.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

SvD 1945 och 1927 – se längre ner i artikeln vad som stod i tidningarna.

Bild 1 av 5

SvD den 29 juni 1927.

Bild 2 av 5

SvD den 29 juni 1927.

Bild 3 av 5

SvD den 30 juni 1927.

Bild 4 av 5

SvD den 30 juni 1927.

Bild 5 av 5

1 / 10

SvD 1945 och 1927 – se längre ner i artikeln vad som stod i tidningarna.
SvD 1945 och 1927 – se längre ner i artikeln vad som stod i tidningarna.

1927: ”Det var ragnarökstämning”

SvD den 29 juni 1927.
SvD den 29 juni 1927.

Uppmärksamheten var mycket stor i Sverige inför solförmörkelsen i juni 1927. I SvD finns en hel del artiklar i ämnet månaderna före händelsen. Svenska Dagbladet hade även ordnat ett extratåg från Stockholms Centralstation för intresserade läsare. ”De samlades för färden till Undersåker där man hoppades få uppleva 37 spännande sekunder: Solförmörkelsens kulmen”, står det i tidningen samma dag som solförmörkelsen ska ske.

SvD den 29 juni 1927.
SvD den 29 juni 1927.

Dagen efter konstateras att solförmörkelsen blev en besvikelse i Stockholm: ”En liten beslöjad glimt av solskivan just när förmörkelsen höll på att kulminera – det var utbytet för de stockholmare som gjort sig besvär att stiga upp den tidiga onsdagsmorgonen”.

SvD den 30 juni 1927.
SvD den 30 juni 1927.

På andra håll i Sverige blev det desto större succé, bland annat i Jämtland där SvD-resenärerna befann sig, vilket skildras målande i en artikel. ”Man hörde en mängd olika språk från jämtskan och norskan till bräkig amerikanska, franska och tyska. Plötsligt hörde man som ett sus genom åskådaremassorna: Nu... Förmörkelsen började med en liten inskärning i solskivans högra kant. Filmkamerorna surrade och spänningen steg med varje minut. Det blev så förunderligt tyst bland mängden och bananförsäljarna glömde av sin kommers”.

SvD den 30 juni 1927.
SvD den 30 juni 1927.

”Och så kom det underbara – de få sekunderna då förmörkelsen var total. Uttrycket är alltför fascinerande för att kunna beskrivas med ord. Några sekunder av förtätad ragnarökstämning. Kylan lägger sig som en kall hand över jorden”, skrev SvD-reportern som senare i artikeln även konstaterar att solen stekte på de närvarande efteråt.

Läs hela artikeln – så skrev SvD 1927svd.se

Men bevakningen skulle vara ännu mer intensiv vid nästa solförmörkelse – år 1945.

Annons
Annons

Den 9 juli 1945.

Bild 1 av 1

2 / 10

1945: ”Ska Sverige snuvas på fenomenet?”

Den 9 juli 1945.
Den 9 juli 1945.

Den 9 juli 1945 slår SvD på stora trumman när det åter är dags för total solförmörkelse. Oron är tydlig – ska delar av Sverige bli snuvat på himlafenomenet på grund av molnigt väder. En stor del av förstasidan ägnas åt händelsen och det utlovas tidningens utsände, dr Ansgar Roth, ska skildra årets stora astronomiska evenemang från mellersta Norrland där solförmörkelsen ska ha störst effekt. ”Och bli vädret otjänligt gör han sitt reportage från ett flygplan ovan molnen”, står det på SvD-ettan.

Läs hela artikeln här från 9 juli 1945svd.se
Annons
Annons

Den 10 juli 1945.

Bild 1 av 1

3 / 10

SvD i flygplan: ”Dagen övergick i spöklik skymning”

Den 10 juli 1945.
Den 10 juli 1945.

SvD:s medarbetare tog det säkra före det osäkra och klev vid klockan 14 på ABA:s flygplan Falken vid Kallax flygplats i Luleå. Uppe i planet var synen överväldigande, vilket beskrivs i tidningen dagen efter: ”Dagen övergick i spöklik skymning och himlens färg djupnade till en mörkröd kulör. Solens lysande skära blev allt smalare och med ens framträdde koronans silvervita gloria kring den svarta månskivan. Koronan är solens yttersta atmosfär som syns som bäst vid en total solförmörkelse. Ett fantastiskt och öförgätligt skådespel som blott hade felet att vara så kort stund att ögat inte hann fånga alla detaljer! Solen stod i Tvillingarnas konstellation och flera planeter och stjärnor visade sig på himlen”.

Men i Stockholm blev det fiasko igen...

Läs hela artikeln här från 10 juli 1945svd.se
Annons
Annons

SvD den 10 juli 1945.

Bild 1 av 2

SvD den 10 juli 1945.

Bild 2 av 2

4 / 10

”Ska vi var ärliga så var det ett fiasko”

SvD den 10 juli 1945.
SvD den 10 juli 1945.

Precis som 1927 blir stockholmarna besvikna. ”Mulen Stockholmshimmel, fiasko av solförmörkelsen”, är SvD:s rubrik. Inledningen på texten är underhållande: ”Skaru gå och solförmörka? ropade en springpojke på Vasagatan i Stockholm, och därmed var ett nytt verb införlivat med det fattiga svenska språket. Hela Stockholm solförmörkade, man hängde i fönstren och skockade sig i portarna. Redan tidigt på dagen hade förutseende firmor skickat ut sina säljare med specialgjorda solförmörkelseglas och luften genljöd på huvudgatorna av det lockande ropet: ’Se solförmörkelsen genom solögon. Men ska vi vara ärliga måste vi tillstå att solförmörkelsen för Stockholms del närmast var ett fiasko”.

SvD den 10 juli 1945.
SvD den 10 juli 1945.

En som däremot var extremt nöjd var dr O. Rydberg – som studerade djur under solförmörkelsen:

Annons
Annons

SvD den 10 juli 1945.

Bild 1 av 1

5 / 10

Hänförd forskare: ”Nattinsekterna kom fram”

SvD den 10 juli 1945.
SvD den 10 juli 1945.

Eftersom solförmörkelser är så ovanliga så fanns det en oro bland djurälskare tiden före händelsen. SvD skriver dagen efter att ”dr O. Ryberg i Malmö har utfört biologiska iakttagelser i samband med solförmörkelsen”.

Så här skriver SvD: ”Förväntningarna ha infriats samt delvis överträffats, säger dr Ryberg. Under en god stund före totaliteten försvunno dagfjärilarna och nattinsekter komma fram. Flygande fladdermöss observerades. Även fladdermöss i fångenskap reagerade. En hel del fåglar drogo sig in bland träden, och svalor och höns uppsökte sina boplatser. Man har tidigare talat om panikfenomen bland fåglarna vid solförmörkelse, att fåglarna skulle ha fallit ned ’döda av skräck’, men några påtagliga skräckreaktioner kunde ej nu iakttas bland dem, framhåller dr Ryberg. Däremot kunde observeras, att en del småbarn blevo mycket förskräckta. En del blomkorgar började sluta sig, tobaksblommor vidgade sig”.

Läs hela artikeln här från 10 juli 1945svd.se
Annons
Annons

SvD den 30 juni 1954.

Bild 1 av 2

SvD den 30 juni 1954.

Bild 2 av 2

6 / 10

”Tvingas ändra sina matvanor”

SvD den 30 juni 1954.
SvD den 30 juni 1954.

SvD skrev redan 1896 att det skulle inträffa en solförmörkelse 1954. Och så blev det mycket riktigt. Även denna gång skrevs det mycket månaderna före händelsen. På Sydkoster samlas ett stort antal vetenskapsmän inför solförmörkelsen. I SvD:s artikel står att ”statistiken påstår att Öland har landets minsta molnighet och därefter följer Kosteröarna. Solförmörkelsen kommer i någon mån påverka öborna och sommargästernas levnadsvanor. Från vetenskapligt håll har man nämligen vädjat till att under tiden från förmörkelsens början till dess slut avstänga hydroforer och avstå från bruket av elkök, kylskåp och andra elektriska bekvämligheter, vilkas ström kunde menligt inverka på mätningarna”.

SvD den 30 juni 1954.
SvD den 30 juni 1954.

Riskerna för ögonskador betonas i flera artiklar. Vid tidigare solförmörkelser har allvarliga synskador uppkommit – 1945 var antalet 132, enligt professor Gösta Karpe. ”Svenska ögonläkareföreningen varnar allmänheten och framhåller att några få sekunders betraktande av solen utan skydd kan framkalla bestående synnedsättning. Färgade glas utgör i allmänhet icke tillräckligt skydd och naturligtvis inte heller vanliga solglasögon, inte sen dubbla sådana”.

Annons
Annons

SvD den 1 juli 1954.

Bild 1 av 1

7 / 10

1954: ”Spred domedagsstämning över landet”

SvD den 1 juli 1954.
SvD den 1 juli 1954.

Dagen efter solförmörkelsen 1954 fylls SvD av artiklar. ”Det blev ett fantastiskt skådespel för den som verkligen lyckades få se den. På Sydkoster blev det ganska dramatiskt då vädret ändrade sig till det bättre i sista minuten. Såväl forskare som vanliga intresserade fick där bland annat se hur fyrarna i leden tändes automastiskt i dunklet. Lika märkliga iakttagelser gjordes på flera andra håll. Djurobservatörer kunde notera, att så gott som alla sorters varelser verkligen reagerade under de båda himlakropparnas lek, som spred domedagsstämning över landet. En lysmask började till och med lysa”.

På Skansen i Stockholm reagerade människor och apor mest:

Annons
Annons

SvD den 1 juli 1954.

Bild 1 av 1

8 / 10

”Människorna och aporna reagerade mest”

SvD den 1 juli 1954.
SvD den 1 juli 1954.

SvD var på plats på Skansen under den korta stunden då hela Sverige var på tå. Hur skulle djuren reagera? Så här skriver SvD: ”Näst människorna var det de djur som står människan närmast som visade de tydligaste reaktionerna, således aporna. Från djurhuset inlöpte beskedet att apornas aktivitet hade avmattats påtagligt under förmörkelsen. Det hade ingen väntat sig, eftersom djuren var inomhus och det råder delade meningar om hur reaktionerna skall tolkas”.

Annons
Annons

SvD den 1 juli 1954.

Bild 1 av 2

SvD den 1 juli 1954.

Bild 2 av 2

9 / 10

Alla ögon i Stockholm vändes uppåt

SvD den 1 juli 1954.
SvD den 1 juli 1954.

Flera bilder visar hur det såg ut på andra platser i Stockholm. Som på bilden ovan från fullpackade konserthustrappan. Så här beskrivs det stora ögonblicket av SvD:s reporter som stod vid Slottet: ”Så nåddes höjdpunkten. Måsarna skrek inte lika vilt som vanligt över Strömmen – snarast flaxade de lite oroligt. På Gustaf Adolfs torg var det stor tillströmning av sådana som ville skåda solen – en del men inte många genom hemmasotat glas. De övriga genom överexponerad film, kameran var det tydligen mest populära skådemedlet. En källarmästare på en restaurang vred sina händer och sa: ’Den där solen har fördärvat lunchen för mej! Inte en gäst’”.

Även statsministern iakttogs:

”Solskivan krympte mer och mer över Stockholm, men statsminister Tage Erlander såg inte så särskilt intresserad ut, när han just under de mest förmörkade minuterna omkring klockan 13.48 kom klivande över Riksbron. Regeringschefen såg som vanligt grubblande ner i asfalten, om han hade några svarta glas med sig så var de väl dolda”, skriver SvD.

SvD den 1 juli 1954.
SvD den 1 juli 1954.

Alla kunde dock inte se solförmörkelsen och SvD skriver om besvikelsen på många håll: ”Stora delar av Sverige täcktes dock av enerverande molntäcken, som på flera hålla spolierade årslångt förberedelsearbete av mellan 400 och 500 vetenskapsmän från många länder”.

Inte heller denna gång var det någon total solförmörkelse i Stockholm. Det har inte varit någon sedan den 3 maj 1715. Nästa totala solförmörkelse i huvudstaden inträffar inte förrän den 24 mars 2927.

Är det någon av er läsare som har minnen från någon av solförmörkelserna? Mejla gärna till johan.lindberg@svd.se.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

10 / 10

”Vi samlades på en klipphylla”

Så här skriver läsaren Thore Hult om solförmörkelsen 1954: ”Jag låg inne i Lumpen på Rindö i Stockholms skärgård, KA. Vi var några grabbar som samlades på en klipphylla för att se på solförmörkelsen. Och så tog vi några bilder. Men egentligen syns det bäst om man filmar, den korta tid det varar. Men då inte bara mot solen. Har man några videokameror så har man dem på stativ och filmar ut mot ett bra mål, så att man ser hur det mörknar, kanske mot några kor på en äng, för att se hur de reagerar. Jag tyckte det inte blev så speciellt mörkt, men det var ju ingen total solförmörkelse i Stockholm”.

Thomas Rossby: ”Vi var två tonårsgrabbar som cyklade från Stockholm till Nynäshamn för att ta båten Visby till Gotland och en veckas cyklande och tältande med Hoburgen och solförmörkelsen som mål. Vi visste att förutsättningar för att se förmörkelsen var bäst på Ölands norra udde och Gotland. Eftersom jag kände Gotland väl var valet enkelt! När vi klev ur tältet i Vamlingbo den stora dagen såg det inte så bra ut. Jag har fortfarande mina anteckningar att det var altostratus moln som tjocknade till på morgonen. Men vi beslöt att fortsätta ned till Hoburgen ändå om bara för att se oss omkring. Det blåste ganska bra och till vår stora lycka drog sig molnen åt nordost så att det blev helt molnfritt i tid till den totala solförmörkelsen. Det blev allt kyligare där vi stod vi klippkanten och vi kunde se hur fågellivet lade sig till ro allt eftersom det mörknade. Det var en helt otrolig upplevelse när solen försvann, det blev kolsvart omkring oss – bara ljuset från koronan syntes. Jag var fotointresserad så jag hade ställt min Kodak Retina 1a på stativ och knäppte den ena bilden efter den andra. Tiden gick så fort. Min kamrat och gode vän Bo Ribbing hade turen att se diamantringen just när solen först tittade fram, jag var upptagen med kameran just då! Efteråt kändes det lite som att ha varit på teater för det hör till saken att strax efter förmörkelsen svepte altocumulus moln in och täckte hela Hoburgen. Det förblev så hela dagen”.

Annons
Annons
Annons
Annons