X
Annons
X
Recension

Piano & a microphone 1983 Som att vara på plats när Prince arbetade i studion

"Piano & a microphone 1983" är en luxuös inblick i en makalös kompositörs musikaliska skapelseprocess och metodik. Det känns som om man sitter som en fluga på väggen under den där kvällen i Minneapolis för 35 år sedan.

Prince 1985 Foto: Roger Lundsten/IBL

Piano & a microphone 1983

Artist
Prince
Genre
Soul
Musikbolag
NPG/Warner

I slutet av sommaren besökte jag konstnären Joan Mirós minutiöst bevarade ateljé i Palmas västra utkanter. Upptejpade bilder som Miró hade funnit inspirerande i stunden för mycket länge sedan hängde orörda kvar på en stenvägg ovanför ett litet handfat och nydiskade bestick som hade han just ätit lunch.

Mängder av skisser som senare skulle mynna ut i smått odödliga verk turnerar runt världens konstmuseer. Servetter där Lou Reed har antecknat strofer som skulle bli The Velvet Undergrounds "Sunday Morning" säljs på internationella auktionshus för vanvettiga summor.

Du kan köpa Frida Kahlos illustrerade dagböcker, poeten Philip Larkins kompletta brevväxling med sin flickvän och Kurt Cobains oredigerade klotterblock. Små, små fragment från två okända sånger med The Beatles renoveras, byggs ut av kända lärjungar och en oändlig arkivserie kan baseras kring dem.

Annons
X

Drake skapar något liknande med några rader ur en Michael Jackson-inspelning som aldrig skådat dagens ljus. Det ständiga restaurerandet av ofullbordade Orson Welles-filmer tar aldrig slut och Tupac Shakur turnerar som hologram.

Listan kan göras oändlig. Det är ibland omöjligt att avgöra medvetenhetsgraden i så väsensskilda konstutövares ofullbordade skisser: tänkte han eller hon att det här en dag kommer att höras, läsas eller recenseras?

De bakomliggande anledningarna är aldrig desamma. Att avgöra vad som är genuint, nödvändigt eller blott girig spekulation skiljs oftast bara åt av vem betraktaren är; var han eller hon befinner sig rent kulturhierarkiskt.

Den som kastar sig över, säg, en tidigare opublicerad essä av Elias Canetti har ju per automatik någon form av finkulturell carte blanche som den som lika ivrigt tar sig an postuma verk av nyligen avlidne rapparen XXXTentacion kanske inte har. I alla fall inte än.

När Prince, 57 år gammal, dog av en oavsiktlig överdos i april 2016 började musikvärlden så gott som omgående prata om "the vault", det sedan länge mytomspunna arkiv i Minneapolis där den så maniskt produktiva artisten sparade alla sina inspelningar.

Prince – bör det kanske påpekas innan vi återgår till "the vault" – innehar i dag en högst ovanlig kulturhistorisk position mittemellan just Elias Canetti och XXXTentacion.

"Piano & a microphone 1983" är det första som ömt och varsamt lyfts ut ur "the vault". Det består av en referenskassett där Prince, precis som titeln indikerar, en sen afton sätter sig vid pianot i sin studio i Chanhassen och ber teknikern trycka på "rec".

Och sedan flyttar Prince bara in i musiken.

Det här utspelar sig ett år innan "Purple rain" slutgiltigt gör Prince till en av sin tids största världsstjärnor.

Han förblir ett med den i knappa 35 minuter. Det är bara hans röst, ett piano och hans egna låtskisser som obekymrat flyter ihop med Joni Mitchells "A case of you" och den traditionella gospeln "Mary, don’t you weep".

Det här utspelar sig ett år innan "Purple rain" slutgiltigt gör Prince till en av sin tids största världsstjärnor. Titellåten är en av de sånger han prövar här i avskalad form, andra sångfragment blev b-sidor eller gavs ut i annorlunda versioner flera, flera album senare.

Annat – i synnerhet den märkligt komiska "Cold coffee & cocaine" – verkar han bara uppfinna i stunden för att underhålla sig själv och antar en mupprosslig persona som sjunger ungefär som Miles Davis talade.

Princes instruktioner till teknikern, harklingar och små snörvlingar är intakta från inspelningstillfället. Och det ger den så eftersträvade effekten av autenticitet; vi som lyssnar ska känna oss som flugor på en vägg, just den här kvällen i Minneapolis för 35 år sedan.

Det var inte meningen att någon annan skulle lyssna på detta.

Men det bestående intrycket – efter att ha levt med den här högst privata lilla konserten i några veckor – är hur "Piano & a microphone 1983" utgör en exemplarisk och fascinerande arkivutgåva som fungerar lite som en potentiell introduktion och fingervisning till vad som troligen komma skall från "the vault".

Det är också något som inte går – eller ens bör – betygsättas, så som vi brukar göra med regelrätta album eller filmer. Det var inte meningen att någon annan skulle lyssna på detta.

Men "Piano & a microphone 1983" är en luxuös inblick i en makalös kompositörs musikaliska skapelseprocess och metodik. I hur Prince med ett sällan skådat självförtroende använder sig själv och sitt röstomfång för att, till synes helt obesvärat, byta persona för olika textidéer och, till och med än mer obesvärat, pendla mellan bråddjup saknad i sånger om uppbrott och sorg via gudstro till knastertorrt sarkastisk knarkhumor. Och så, just innan det är över, tillbaka till den vackraste lilla funkballad om fjärilar du har hört.

När den alldeles tvärt tar slut anar man hur Prince väldigt försiktigt fäller ner pianolocket.

Han nickar till studions tekniker som trycker på "stop".

Annons
X
Annons
X

Prince 1985

Foto: Roger Lundsten/IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X