Annons

New ForestSom en smaklig växt i riktigt eländig mark

Josefine Klougart
Josefine Klougart Foto: Mads Teglers

Är det en huvudperson, eller är det tre eller tjugo? Är det nutid eller dåtid och vilken årstid? Och är inte kvinnan (eller kvinnorna) vi läser om ganska osympatiska? Clara Block Hane kämpar med Josefine Klougarts nya nästan 700 sidor tjocka roman.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

New Forest

Författare
Josefine Klougart
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

Övers: Johanne Lykke Holm 679 s.

När man får en tegelsten på nästan 700 sidor i knäet ställer sig en fråga: ska man beundra författaren för tålamodet att skriva en så tjock bok? Eller beklaga bristen på tålamod att stryka ner texten till ett behändigt format?

Det står liksom och väger.

I det här fallet heter romanen ”New Forest” och är skriven av Josefine Klougart, en 33-årig danska med ett osedvanligt spännande författarskap. Hittills består det av sju titlar, varav ”En av oss sover” och ”Om mörker” är översatta till svenska.

Klougart skriver en sorts egensinnig prosalyrik, där djur och natur spelar en avgörande roll och stämningen är viktigare än händelseförloppet. Hon är en författare som bryter ny mark, inte minst med ”New Forest”. Att gräva där ingen annan grävt förut är förstås lovvärt, men det ställer en ny fråga: Är det ett fruktsamt experiment? Hittar Klougart bördig jord eller blir det mest en stenig åker?

På baksidestexten läser jag att boken handlar om tre kvinnor i tre skeden av livet; en flicka på besök i skogen New Forest i södra England, en författare i 30-årsåldern som vantrivs i sitt förhållande och en äldre kvinna som vårdar sin döende man.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Själv hade jag annars gissat på tjugo huvudpersoner – eller möjligen en.

Kanske är det den som kommer tillbaka när hon som vuxen lever i ett förhållande som hon inte mår bra av, med en man vars attraktionskraft verkar bestå av hans vackra lägenhet och plånboks förmåga att ordna resor till platser i södra Europa.

Josefine Klougart har nämligen kastat all form av traditionell berättarteknik över bord. Som läsare försöker jag hålla mig i masten så gott det går, men det blåser något alldeles väldigt. Gång på gång måste jag fråga mig vem av de tre huvudpersonerna ”hon” eller ”jag” just nu är, om det är nutid eller dåtid eller i vilken årstid vi för tillfället befinner oss i. Det verkar rätt ofta som om författaren klippt ut varje mening för sig, fått in ett korsdrag i rummet och sedan kastat ihop alla meningarna igen, slumpvis. Jag måste erkänna att jag har läst om vissa partier för att förstå vad som händer – och ibland har jag behövt läsa högt för mig själv för att kunna hålla koncentrationen.

Vilket i och för sig har varit givande, för texten har en säreget vacker och nästan trolsk rytm. Klougart skriver varsamt vackra meningar om hur människans psyke och årstiderna fungerar, med bilder som stannar i medvetandet både för att de är målande och för att de är sanna. Att man kan dra sorgen ur vintern och få fram en sommar, det kommer jag numera alltid tänka på.

Annons
Annons

Oavsett hur många de är har huvudpersonerna i ”New Forest” en gemensam ambivalens. Flickan hittar ett paradis bland de älskade hästarna i skogen i södra England, men under samma resa upptäcker hon en spricka mellan sina föräldrar. Kanske är det den som kommer tillbaka när hon som vuxen lever i ett förhållande som hon inte mår bra av, med en man vars attraktionskraft verkar bestå av hans vackra lägenhet och plånboks förmåga att ordna resor till platser i södra Europa.

Josefine Klougart har sagt att hennes författarskap är en grundforskning i vad det är att vara människa – och det håller jag med henne om. Hon väjer inte för de fula och onda tankar människor i en familj eller i ett förhållande kan ha om varandra. Avund, svartsjuka, missunnsamhet och syskonrivalitet är lika närvarande som årstidernas växlingar.

Men det är också det mest utmanande med ”New Forest” – att kvinnans självupptagenhet och kyla mot systrarna, hennes väninna och mannen hon lever med tar lite på känslorna för henne. Man kan njuta av litteratur utan att förstå den, men nästan 700 sidor utan karta och kompass och en grundläggande sympati för huvudpersonen – det är en viss utmaning.

Så till frågan igen: var det här bördig mark eller en stenig åker? En ganska så ordentligt stenig åker, skulle jag säga.

Men å sidan ska man komma ihåg att det finns intressanta växter med säreget god doft och smak som bara trivs i riktigt eländig mark.

Och just en sådan sällsam växt skulle jag säga att ”New Forest” är.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons