Annons

Jesper Nordin x 3Triptyken blir som tre satser av ett verk

Tonsättaren Jesper Nordin.
Tonsättaren Jesper Nordin. Foto: Berwaldhallen
Under strecket
Publicerad

Jesper Nordin x 3

Genre
Konsert
Regi
Daniel Harding
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester
Var
Berwaldhallen

Verk: Åkallan, Ärr, Öde (uruppförande) av Jesper Nordin. Brahms: Symfoni nr 1.

När tonsättaren Jesper Nordin hade fått en beställning från de tre största svenska orkestrarna – helt oberoende av varandra – kom han fram till att de kunde kombineras till en triptyk. I och med denna veckas konserter har den blivit fullbordad; de tre verken har titlarna “Åkallan”, “Ärr” och “Öde” och tillsammans kallar han dem “Röster”. Nordin har sagt att han gärna vill lyfta fram något typiskt svenskt, och vad kan vara svenskare än bokstavskombinationen Å, Ä, Ö? Nu när svenska kompositörer ofta ger sin verk engelska titlar blir dessa Heidenstamskt klingande titlar en språklig blinkning.

“Åkallan” uruppfördes av Göteborgssymfonikerna under Kent Nagano 2014 och “Ärr” spelades första gången av Kungliga Filharmonikerna med Baldur Brönnimann under den tonsättarweekend som Konserthuset ägnade Nordin senare samma år. Med “Öde” kröner nu Sveriges Radios Symfoniorkester verket under sin egen chefsdirigent Daniel Harding.

När de framförs så här efter efter varandra med en speltid på närmare en timme är det verkligen lätt att uppfatta “Åkallan”; “Ärr” och “Öde” som tre satser av samma verk. Med sina inledande, svallande tonvågor och mullrande gongar blir “Åkallan” en effektiv ouvertyr, inspirerad av kulning, den extrema sångteknik som användes för att kalla på boskapen och kommunicera mellan fäbodar. Här finns en mikrotonalitet som hör till Nordins basvaror.

Annons
Annons

Andra delen “Ärr” bygger på låten “Bleed” av västerbottniska metalbandet Meshuggah, och i “Öde” använder Nordin inspelat material av Birgit Nilsson och Jussi Björling som han på olika sätt bearbetar elektroniskt – med sin rörelsedrivna app Gestrument blir han själv en instrumentalist i orkestern, där sångstämmorna infogas högst diskret.

Alla tre delarna av “Röster” kännetecknas av en tät klangmatta, då och då penetrerad av hetsiga rytmer i pukor och slagverk eller som i “Ärr” av kontrafagottens deklamerande melodi. I “Öde” är det bland annat en duett mellan kontrabas och oboe som bryter upp den ibland extremt sammanpressade tonbilden, liksom ett fint avsnitt där den öppna flygeln spelas med en klubba på strängarna. Hela sista delen kännetecknas av en lättare och öppnare andhämtning.

Med Johannes Brahms första symfoni får Harding efter paus tillfälle att koppla ihop det nyskrivet svenska med musikhistorien stora verk. Brahms dirigerar han utan noter, med starkt personlig känsla och levande flöde. Första satsens inledande pukslag blev som ett eko från de inspirerade stycken av Jesper Nordin som just klingat ut.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons