Annons

AriodanteSömngångaraktig Händel-opera engagerar inte

”Ariodante”.
”Ariodante”. Foto: Mats Bäcker

När mezzostjärnan Ann Hallenberg återvänder till Drottningholm lever inramningen inte upp till förväntningarna. Sofia Nyblom ser en ”Ariodante” som präglas av longörer och bristfälligt formspråk.

Under strecket
Publicerad

Ariodante

Genre
Opera
Regi
Nicola Raab
Medverkande
Johannes Weisser, Roberta Mameli, Francesca Aspromonte, Ann Hallenberg, Martin Vanberg, Christophe Dumaux, Olof Lilja m fl. Dansare, Drottningholmteaterns orkester
Var
Drottningholms slottsteater
Text
A Salvi
Koreografi
Caroline Finn

Musik: G F Händel. Dirigent: Ian Page. Ljus: Linus Fellbom. Kostym: Gesine Völlm

När Händels ”Ariodante” återvänder till Drottningholm efter tio år utgör den svenska operastjärnanAnn Hallenberg navet, spelande titelrollen i kraft av sin position som årets ”Artist-in-residence”. En internationell sångarensemble utlovas, den brittiske Mozart-specialisten Ian Page står på pulten,
och tyska regissören Nicola Raab, senast verksam på bland annat Malmöoperan, får förtroendet att som sitt inträdesprov till barocken gestalta Händels hybrid mellan italiensk bel canto-opera och fransk opéra-ballet, ”Ariodante”.

Det handlar om kärlek, svikna löften, död och nattsvart ångest, och om
upplysningens ljus som utplånar ondskan när korsriddaren Ariodante återvänder från de döda– eller verkar från det hinsides för att skipa rättvisa i en mörk värld. Men det blir tyvärr en märklig kväll som lider av musikaliska longörer, medan den sceniska gestaltningen präglas av ett famlande formspråk och en bristfällig personregi.

Visst är det underbart att höra Ann Hallenberg leverera välsjungna tolkningar av korsriddaren Ariodantes rikt utsmyckade arior. Allt stannar upp när Ariodante i andra akten utforskar vilka känslor fästmön Ginevras (Roberta Mameli) skenbara otrohet väcker hos honom, och kaskaderna i finalens optimistiska ”Dopo notte” strålar av återfunnen tro.

Annons
Annons

Franske countertenoren Christophe Dumaux gör det mest av den lismande Polinesso, en Jago-liknande karaktär som sprider mörker om kring sig medan han lindar kammarjungfrun Dalinda (Francesca Aspromonte) omkring sitt
lillfinger i syfte att att söndra relationen mellan rivalen Ariodante och hans fästmö Ginevra. Men när den oskyldigt ifrågasatta Ginevras lidande vänder handlingen så forcerar Robert Mameli hennes hallucinatoriska plågor med spänd sopranröst, och min medkänsla står inte att väcka.

Problemet kan vara att teamet Nicola Raab–Caroline Finn d inte litar på den barocka affektlärans förmåga att engagera. I första akten vevas kuliss efter kuliss fram som skyltfönster i en galleria, och karaktärerna poserar som stela nickedockor oförmögna att känna något annat än det förväntade i ett hierarkiskt samhälle. Svartklädda figuranter tycks vilja väcka de levande väsen som döljs bakom rustningar av konstlat korsetterad gestik, och lyckas i finalen klä av dem inpå bara särkarna.

Men trots att den visuella metaforen är begriplig förblir det hela sömngångaraktigt utdraget istället för att bejaka de dansanta, erotiskt laddade impulser som Händels underbara musik pulserar av. Synd på ett lovande upplägg.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons