Annons

Sören Brunes skapade teaterrum med roll

Sören Brunes, scenograf, 1938–2016.
Sören Brunes, scenograf, 1938–2016. Foto: Lars Pehrson

Sveriges meste scenograf Sören Brunes har gått bort vid 77 års ålder. Han är känd som trollkarl, både för sitt absoluta gehör för rummet som konstruktion och arkitektur och för sin förmåga att vid sidan av de stora institutionsuppdragen skapa scenografi nästan utan några resurser alls. SvD:s Anna Ångström minns en mångsidig teaterprofil.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Kajsa Ernst, Kardo Mirza och Ann Petrén i ”En rackarns långhelg” på Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Petra Hellberg

Yvonne Lombard i ”Farmor och vår herre” på Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Markus Gårder

Sara Turpin, Eric Stern och Lisa Larsson i ”Den tappre soldaten Švejks äventyr i terrorkrigens tidevarv” på Teater Tribunalen.

Foto: Mats Bäcker

Kajsa Ernst, Kardo Mirza och Ann Petrén i ”En rackarns långhelg” på Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Petra Hellberg

Beskedet att Sören Brunes har gått bort är svårt att ta in. Det är en enorm förlust för svensk teater. Han var ständigt kreativ, överraskande, lyhörd för det som skulle berättas och hade samtidigt en unik förmåga att gestalta rum som fick åskådaren att tänka vidare.

För bara några månader sedan mötte vi ju rollfiguren Bibbis lite dockskåpsartat pyntade pastellglada hem så som Sören Brunes hade tolkat det inför urpremiären på Maria Bloms komedi ”En rackars långhelg” på Kulturhuset Stadsteatern. Och på samma teater i höstas roterade ett imposant tvåvåningshus på Klarascenen – en kvarn som malde minnen, associerade SvD:s kritiker Lars Ring – i ”Farmor och vår herre” med Yvonne Lombard.

Kajsa Ernst, Kardo Mirza och Ann Petrén i ”En rackarns långhelg” på Kulturhuset Stadsteatern.
Kajsa Ernst, Kardo Mirza och Ann Petrén i ”En rackarns långhelg” på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Petra Hellberg

Ofta hade man känslan av att Sören Brunes var överallt: på Teater Tribunalen, på Unga Klara, på Brunnsgatan Fyra, hos Enskedespelet, på scenerna i Göteborg, på Strindbergs Intima teater, vars lokaler han under renoveringen 2002 gestaltade så att de återuppstod i ”Strindbergs anda” – och med en liten vridscen. På den fick hans lekfulla sinne utlopp i höstas då Richard Turpin satte upp ”Pelikanen”. Brunes byggde en lång bro snett över spelplatsen och satte den, liksom världen, i snurr.

Annons
Annons

Yvonne Lombard i ”Farmor och vår herre” på Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Markus Gårder

– En genial och viktig teaterman, en legend, säger Kulturhusets teaterchef Anna Takanen och betonar hur mycket Sören Brunes har betytt för många regissörers framgångar.

”Det största snillet inom svensk teater, alla kategorier”, har regissören Lennart Hjulström sagt om Sören Brunes.

Många minns nog den gyllene rågåkern under en välvd, blå himmel på Stockholms stadsteaters stora scen. Horisonten tycktes oändlig kring Ingvar Hirdwall och Lars Dejert som spelade huvudrollerna i Fred Hjelms uppsättning av ”Möss och människor” 1987, en publik långkörare som mer än väl gav valuta för de 18 000 franska pilspön som ett och ett hade stuckits ner i scengolvet. Mot rymden och friheten stod människans litenhet och utsatthet i John Steinbecks dramatiserade roman.

– Teater är rollspel och även scenografin är ett rum med en roll, som skapas utifrån en berättelse och har en exakthet. Därför tycker jag inte att man kan tala om exempelvis gatans scenografi, för i gaturummet finns så många inslag som man inte kan styra, sade Sören Brunes när jag intervjuade honom inför en stor serie om scenografi i SvD i slutet av 1990-talet.

Vi möttes i hans ljusa ateljé i Kexfabriken på Söder, där olika scenografimodeller fångade blicken. Brunes var noga med sina modeller, samtidigt som han betonade att en modell bara är ett verktyg. Scenografin uppstår i spelmötet, i ögonblicket här och nu, var Brunes tes.

Yvonne Lombard i ”Farmor och vår herre” på Kulturhuset Stadsteatern.
Yvonne Lombard i ”Farmor och vår herre” på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Markus Gårder
Annons
Annons

Sören Brunes förhållande till hela teaterrummet, ”föreställningens rum”, som även inbegriper publik och foajé, säger något om hans teatersyn, präglad av de fria grupperna som växte fram på 1960-talet men också av arbetet på framför allt Johan Thomés arkitektkontor. Den unge byggnadsingenjören Brunes, som under rekordårens byggboom även fick arbete som arkitekt, kom via Studentteatern in i gänget runt Pistolteatern 1964. Senare blev det Narren, Tältprojektet, Fria Pro.

– Vi hade en så tydlig tanke om teater. Vi var avantgardister och såg utbildning som barlast, berättade han som senare skulle bli adjungerad professor på Dramatiska institutets scenograflinje i Stockholm.

Hans installationstal blev en fantastisk iscensättning av ett laddat rum. Medan han talade blåstes en jätteballong upp i ena änden av rummet. I andra hörnet höll någon en slangbella redo. Mellan de båda polerna uppstod en accelererande laddning som fick publiken i skottfältet att huka. Volym, material, färger, ljus – det dramatiska rummet har många konkreta komponenter men magin eller illusionen uppstår först i närvaro av aktörer och publik, ville Brunes visa. Som när han överrumplade åskådaren i Unga Klaras uppsättning av ”Syrener 1914/Irinas nya liv” – en diptyk om synen på handikappade i regi av Suzanne Osten – med en total kontrast efter paus. Borta var det tjechovska, nu trädde man in i ett knallgult rum med låga stolar och skarpt dagsljus.

Fred Hjelm med sin bildmedvetenhet och Björn Melander med sin psykologiska insiktsfullhet betydde mycket för Sören Brunes. Senare kom han att jobba med Thorsten Flinck, ett helt annat temperament.

Annons
Annons

Sara Turpin, Eric Stern och Lisa Larsson i ”Den tappre soldaten Švejks äventyr i terrorkrigens tidevarv” på Teater Tribunalen.

Foto: Mats Bäcker

– Vissa uppsättningar arbetar man med långt i förväg. Jag gör ett partitur av texten för att förstå. Och så tror jag på samtalet. Ibland kan något födas genom att man går emot en idé, sade Sören Brunes.

Lennart Hjulström lärde honom att regissörer inte sitter inne med alla idéer utan att det mesta uppstår i tankeutbytet.

Lars-Eric Brossner, regissör på Folkteatern i Göteborg, lär ha sagt om Brunes: ”För det första gör han alltid sceno­grafier som man kan spela teater i. För det and­ra gör han aldrig som jag säger, han erbjuder ett motstånd som är fruktbart.”

Regissören Richard Turpin och Sören Brunes blev också lite av ett radarpar i uppsluppet samhällskritiska uppsättningar med politisk udd. Till exempel tinade de upp ”Den tappre soldaten Svejk” till vår samtids terrorkrig. Sören Brunes ramade in Tribunalens scen med förbandstrasor och fyllde på med grejer från leksakslådan och köksskåpen. K-pistarna var byggda av dammsugarslangar, en brödrost blev tillhygge.

Sara Turpin, Eric Stern och Lisa Larsson i ”Den tappre soldaten Švejks äventyr i terrorkrigens tidevarv” på Teater Tribunalen.
Sara Turpin, Eric Stern och Lisa Larsson i ”Den tappre soldaten Švejks äventyr i terrorkrigens tidevarv” på Teater Tribunalen. Foto: Mats Bäcker

Sören Brunes fascinerades av den ryska teatern – de tidiga konstruktivistiska idéerna kring 1920 med plattformar, ramper och snurrande hjul och med ljus som skulpterade kropparna.

Han skapade också scenografier som utmanade aktörerna, som den branta, skateboardramp-lika muren i Dramatens uppsättning av ”Romeo och Julia” på Elverket, ett samarbete med Cirkus Cirkör. De runda betongformarna skulle också associera till äggskal – de ungas kärleksfrö omslutna av samhället.

Sören Brunes krossade faktiskt sina noggrant byggda modeller likt äggskal. På den stora internationella Prag-Quadriennalen 1995 väckte han starka känslor med sitt och Sveriges bidrag, en installation kallad ”Gult! Gult! Gult!”. I en jättetermos i plexiglas på två gånger två meter hade han stoppat ned sina scenmodeller till bland annat ”Möss och människor”, ”Gustav Vasa” och ”Tiden är vårt hem”. Med hjälp av en motor på termoslocket pressades långsamt, dag för dag, de vackra modellerna sönder. Groteskt, tyckte en del medan andra fascinerat följde förloppet. Brunes fick festivalledningens pris men inte den officiella juryns.

År 2005 fick Sören Brunes Teaterförbundets guldmedalj för utomordentlig konstnärlig gärning och 2013 Per Ganneviks stipendium.

Hans närmast anhöriga är döttrarna Zofi Nilsson, scenograf, och Nora Nilsson, regissör.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons