Annons

AnalfabetenSorg över hur längtan efter kärlek perverteras

1956 flydde Agota Kristof (1935–2011) tillsammans med sin man och deras fyra månader gamla dotter från Ungern till Schweiz. ”Den stora skrivboken” är hennes mest framgångsrika verk. Boken har översatts till 40 språk, filmats och prisbelönats.
1956 flydde Agota Kristof (1935–2011) tillsammans med sin man och deras fyra månader gamla dotter från Ungern till Schweiz. ”Den stora skrivboken” är hennes mest framgångsrika verk. Boken har översatts till 40 språk, filmats och prisbelönats. Foto: Ulf Andersen

När hon var fyra år bröt andra världskriget ut. Hennes far sattes i sovjetiskt fängelse och själv skickades hon till internat. Dessa erfarenheter ekar genom den ungerska exilförfattaren Agota Kristofs romantrilogi såväl som hennes korta självbiografi, alla fyra nu på svenska. Hennes stil slipades till den skarpaste kristall, skriver Jenny Aschenbrenner.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Analfabeten

Författare
Agota Kristof
Genre
Biografier
Förlag
Wahlström & Widstrand

Översättning av Marianne Tufvesson 48 s.

Första gången jag läst ut Agota Kristofs (1935–2011) roman ”Den stora skrivboken” satt jag som fastfrusen, drabbad på ett sätt man sällan blir. Jag läste den på franska, samma språk som den ungerska exilförfattaren skrev sina böcker på, trots att hon aldrig helt överkom barriären, aldrig helt behärskade språket, skrev med ordböckerna som evig följeslagare. Just den begränsningen är en del av kraften i romanen. Ett språk med kapacitet till så många nyanser, metaforer, piruetter, sammanpressat till ett kargt och sakligt minimum.

Just så som det ”vi” som berättar i ”Den stora skrivboken” vill att det ska vara. De är ett par tvillingpojkar som under kriget förvisas till sin alkoholiserade mormor i en ungersk landsortsstad för att undkomma svälten i huvudstaden och där genomlider år av våld, övergrepp, kärlekslöshet, hårt arbete. En obegriplig vuxen grymhet som de möter som en enda enhet. Och så skriver de, i en skrivbok som de köper för ägg hos bokhandlaren i staden. Men bara exakt det som händer framför dem. Inga liknelser, inga känslor, inga adjektiv, som att någon är snäll, är tillåtna i berättelsen i skrivboken. Bara ett vi som registrerar och som handlar med en sammanbiten vilja till överlevnad. Som när de fått så mycket stryk att de börjar slå varandra: ”Vi bestämmer oss för att härda kroppen så att vi kan uthärda smärta utan att gråta.”

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det är med viss bävan som jag ger mig på fortsättningen, som visar sig vara en början på ett osäkrande av hela grundpremissen

Nu kommer ”Den stora skrivboken” och även två efterföljande romaner, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”, ut på svenska i en samlingsvolym. Det är med viss bävan som jag ger mig på fortsättningen, som visar sig vara en början på ett osäkrande av hela grundpremissen för ”Den stora skrivboken”. ”Beviset” är skriven i tredje person och skildrar den bror som blir kvar när den andre lyckats fly över gränsen. Den berättar om en djupt skadad människa som försöker lära sig älska. Som tar hand om den åldrande prästen, såväl som en flicka som fått barn med sin far och, framför allt, hennes lilla pojke.

I den tredje delen ”Den tredje lögnen” är det den bror som flytt som för ordet. Han berättar en helt annan historia, men även han vittnar om ensamhet och förlust och om den förtärande tomheten efter en frånvarande tvilling. Till sist ännu en röst, ännu en version av tvillingarna Lucas och Claus, som kanske bara är ett anagram av en och samma person.

För varje del undergrävs steg för steg förtroendet för vad som är ”sant” eller ”falskt” i det som berättas om dessa tvillingar. Det skapar en större distans än i ”Den stora skrivboken”, men ändå dras jag in i den stora sorg som genomlyser Agota Kristofs prosa. En sorg över främlingskap och hemlöshet och över hur krig och förtryck perverterar människans längtan efter kärlek. Kanske bör vi inte suggereras att tro på just den enskilda grymhet som ett barn sägs ha utsatts för, men att andra liknande har begåtts, det kan vi vara säkra på.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Kanske bör vi inte suggereras att tro på just den enskilda grymhet som ett barn sägs ha utsatts för, men att andra liknande har begåtts, det kan vi vara säkra på.

Läser man parallellt den minimalistiska självbiografi som nu också kommer på svenska, den knappt femtio sidor långa ”Analfabeten”, så blir det också tydligt hur teman från Kristofs liv löper genom romantrilogin. Hon var fyra när andra världskriget bröt ut, samma år lärde hon sig läsa, sparsmakat berättar hon hur texten blev ett hem, redan från start. Trots kriget framstår den tidiga barndomen som en sorts idyll. Men så blev hennes pappa satt i sovjetiskt fängelse och hon skickad till ett internat som mest liknande en uppfostringsanstalt. Där blev skrivandet hennes enda utväg: ”… när barndomens silvertråd brustit, när de onda dagarna nalkas, de år som ingen glädje har att ge”.

Separationen från familjen är en smärtpunkt varifrån hennes skrivande stammar. Ur en exil som senare också blev en verklig landsflykt när hon med man och en liten dotter tog sig över gränsen till Österrike 1956. Erfarenheter som ekar genom romantrilogin. Inte bara de från kriget, familjeseparationen och flykten, men också den misstänksamhet mot språket som en plötslig språklöshet försatte henne i efter ankomsten till en liten ort i det fransktalande Schweiz. En skepsis som slipat hennes stil till skarpaste kristall.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons