Annons

Margit Richert:Äntligen står ni lika främmande som jag

Böcker ska läsas, vänner ska träffas, jordgubbstårta ska bullas upp.
Böcker ska läsas, vänner ska träffas, jordgubbstårta ska bullas upp. Foto: Håkan Sandbring/IBL, Tor Johnsson, Guido Kirchner/DPA/TT

Allt ska hinnas med på sommaren. Böcker ska läsas ikapp, altaner motiveras, och vänner träffas fast de glidit isär. Efter fyra år utomlands har jag tappat fotfästet på så många sätt att det känns tryggt att se även andras vacklande.

Under strecket
Publicerad

Jag hade glömt hur vemodsblåa kvällarna blir i Sverige om försommaren. Det har varit så många andra skymningsfärger som kommit emellan: den mexikanska solnedgången som föll illröd ned i havet på tiden det tar att lyfta sitt ölglas, det kompakta georgiska sommarmörkret med vildhundar och sjakaler och grodor och syrsor och envetna åsnor som skrek ikapp genom natten, Rotterdams blekgula kvällsdis i vattentaxin över floden Maas på väg mot Hotel New York, Svarta havets oändliga mormorsrosa horisonter, flankerade av delfiner och deprimerade polska lastbilschaffisar.

Det är kanske först nu det sjunkit in i mig att jag är tillbaka i Sverige. En svensk vinter tiger, och insvept i mig själv har jag bidat min tid. Kylan och mörkret och den första barmarkens fulhet var jag beredd på, och jag hade stålsatt mig inför vårens frenesi.

Ena dagen de första nässlorna, sedan står det plötsligt liljekonvaljer i varenda backe och pockar på att plockas.

Men sommaren. Inte mindes jag svalorna och hur oändligt kvällen sträcker ut sig, hur natten landar långsamt och mjukt – som när den tunna sjalen halkar av axlarna på väg ned mot bryggan. Hur hade jag kunnat minnas?

Annons
Annons

Altanerna ska motiveras, liksom de allt dyrare grillarna. Alla vänner ska hinna träffas fast de redan glidit isär och frågan ”vi sitter väl ute” splittrar mer än bara äktenskap.

Den svenska sommaren bär så mycket hopp på sina späda axlar. Flakstudenterna som bröligt lajvar sig lyckliga istället för livrädda, de detaljplanerade semestrarna som ska rädda krisande äktenskap och skärmsjuka tonåringar, barfotabarnen som ska springa över ängarna trots tajgafästingar och huggormar. Varenda timme av sol som måste fångas, lagras, nyttjas.

Redan innan sommaren är riktigt här börjar vi sörja den. Det är därför majs första långa kvällar förebådar midsommarnattens oändliga skymningssorg och augustis tjärsvarta nätter. Inte undra på att svensken super sommartid, för det är inte en årstid för den veke.

Det är en sådan kort tid som är sommar, och ändå är det då allt ska rymmas.

Böcker ska läsas ikapp i en obarmhärtig sol med sand som smular mellan tårna. Släktingar ska besökas och ljummen öl och jordgubbstårta ska bullas upp ur jordkällare. I sommartorpen ska övergivenhetens dåliga samvete skakas ur trasmattorna. Altanerna ska motiveras, liksom de allt dyrare grillarna. Alla vänner ska hinna träffas fast de redan glidit isär och frågan ”vi sitter väl ute” splittrar mer än bara äktenskap. Myggen, knotten, bregotten smälter i paketet, mjölken surnar, drunkningstillbuden, ”familjetragedierna” där fulla män råkar slå ihjäl de kvinnor som serverat dem sillunch med nubbe för att nävarna når dit orden inte räcker.

Den svenska sommaren är ett eget land, och där är vi alla på besök. Kanske är det därför jag äntligen känner mig hemma igen. Efter fyra år utomlands har jag tappat fotfästet på så många sätt att det känns tryggt att se även andras vacklande. Grannens barn skäller på mig för att jag inte är ute i solen nog, jag har börjat oroa mig för hudcancer, metspöt står och väntar på farstubron, insjöfisken är giftigare än vad någon vill låtsas om och man måste tacka de regniga dagarna för grundvattnets och skogsbrandsfarans skull.

Äntligen står ni lika främmande som jag.

Äntligen är är jag inte längre ensam i min hemkomsts exil.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons