Annons
Recension

SootSotpartiklarnas dans skapar dov skönhet

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Soot

Genre
Dans

Dansens hus. Koreografi, dans, objekt, rum, kostym: Su-En. Ljus rum: Svante W Monie. Musik: Lee Berwick.

”Mörkrets dans” var en term som en av butons pionjärer, Tatsumi Hijikata, tidigt använde för att beskriva sin provokativa dans, född i efterkrigstidens Japan som en reaktion på både västerländskt inflytande och en förkonstlad inhemsk scenkultur. Buton har sedan dess utvecklats i alla möjliga riktningar men rymmer i sin kärna ett slags civilisationskritik i det att den utmanar eller fördjupar vår uppfattning om skönhet, tid och plats i universum.

När Su-En (Susanna Åkerlund), en av butons främsta företrädare i Sverige, efter en rad gruppverk nu återvänder till soloformen i ”Soot”, är det sannerligen en dans i mörkret. Men ett mörker som glöder och föder nytt ljus under en koncentrad, ritualiserad akt som för Su-En tillbaka till butons klassiska rötter. Hennes personliga prägel är stark, men har inte det brutalt groteska uttryck som fanns i tidigare solon som ”Headless” och ”Slice”.

Snarare vilar en dov skönhet över helheten – även om stycket inramas av ett smärtsamt starkt ljud, en apokalyps som samtidigt tycks föda något nytt. Långsamt framträder dansaren inför vår blick, en svartklädd gestalt vars vita fingrar känner sig fram i luften. Kroppen rycker till, sniffar runt. Det är som om hon manar fram det vi inte ser, de där dansande sotpartiklarna som blir över efter förbränningen; spår av liv mitt i förgängelsen.

I fonden finns en abstrakt, blyertsgrå projektion som expanderar och ändrar form, medan dansaren skalar av sig kostymlager som släpps i en hög och framträder med bar rygg och mjuka armrörelser men småningom alltmer krumma ben. Kvinnan transformeras till en vacklande varelse eller ett nyfött barn som smakar och slickar på sin egen kropp och verkar lyssna på ljuset som plötsligt uppenbarar sig på marken. Den ofullgångna kroppens handlingar uttrycker stark sinnlighet.

Lee Berwicks elektroniska livemusik vidgar rummet, det dånar, rister och ekar. Slutligen tycks dansaren bli ett med sotet, med materien. Hon sprider flagorna över ett objekt som redan verkar förbränt men ändå lyser milt. Det är en sann njutning att utsätta sig för Su-Ens totala närvaro i ett intimt rum, och studera hur även stillheten rymmer rörelse och förändring i ett svart, estetiskt kretslopp.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons