Annons

Way Out West, dag 2Lamar lämnar ingen besviken i Göteborg

Kendrick Lamar. Arkivbild.
Kendrick Lamar. Arkivbild. Foto: Amy Harris/AP

Den andra dagen på Way Out West ser ut att leva på nåder under några oroliga morgontimmar då stormen Johanne får träd och grenar i stan att svaja lite väl frenetiskt. Kendrick Lamar oh M.I.A . är höjdpunkter.

Under strecket
Publicerad

M.I.A. spelar på Flamingoscenen under musik- och filmfestivalen Way Out West. 

Foto: Thomas Johansson/TT Bild 1 av 1

M.I.A. spelar på Flamingoscenen under musik- och filmfestivalen Way Out West. 

Foto: Thomas Johansson/TT Bild 1 av 1
M.I.A. spelar på Flamingoscenen under musik- och filmfestivalen Way Out West. 
M.I.A. spelar på Flamingoscenen under musik- och filmfestivalen Way Out West.  Foto: Thomas Johansson/TT

Way Out West, dag 2

Genre
Konsert
Var
Slottsskogen, Göteborg

Trots vädersäkrade scener lär festivalledningens krismöte tidigare under natten ändå ha varit ganska svettigt. Två timmar senare än planerat är dock festivalen igång ändå och stormen bedarrar lyckligtvis under eftermiddagen. Först ut blir så ”Near”, ett samarbete mellan cloud-rapparen Yung Lean och koreografen Eleanor Bauer, där dansare från Cullbergbaletten gestaltar rapparens mörka poesi. Graciös dans kommer dock inte riktigt till sin rätt på en brutal festivalscen och resultatet blir aningen förvirrat. Är det Tältprojektet som har återuppstått, frågar sig en man i kamouflage bredvid.

Lite längre bort står unge Baba Stiltz och väcker liv i dagen med ett underbart charmigt dj-set som väl snarast får betraktas som en modern tolkning av deep house. Killar i pagefrisyrer och leopardmönstrade shorts är absolut med på noterna, hela Way Out West är ett minfält för en trendspanare.

Annons
Annons

Det går inte annat än kapitulera inför M.I.A.

Avslutande Kendrick Lamar till trots är det något av en brittisk afton när trion J Hus, Lily Allen och M.I.A. spelar efter varandra. För att sätta saker i tidsperspektiv så föddes rapparen J Hus samma år som Raekwon och GZA släppte ”Only built 4 cuban linx” respektive ”Liquid swords”. Tidigare cementerade hiphop-strukturer är nu nedrivna och särskilt den brittiska scenen känns befriande vital, inte minst tack vare de jamaicanska influenser som inte alls är lika tydliga på den amerikanska sidan.

På Linnéscenen går J Hus knappast på sparlåga, han uppmanar till en moshpit och får sedan be publik som klättrat upp på scenbygget att gå tillbaka ned. Med hits som ”Common sense”, ”Bouf daddy” och den allsångsvänliga ”Did you see” trollbinder han publiken och verkar genuint berörd av responsen. Han har definitivt framtiden på sin sida.

Lily Allen befinner sig i en lite mer kritisk del av karriären, det är tolv år sedan hon slog igenom med charmbomben ”Smile”. Även här är det likaså de jamaicanska influenserna som lyfter musiken, den västindiska immigrationens interaktion med syrlig, brittisk socialrealism är en svårslagen kombination. ”Den här låten är från mitt senaste album, det har inte sålt särskilt bra”, säger en fnissande Lily Allen i rosa hår och orangea mjukisbyxor och vinner publikens hjärtan. Hennes fans har dock knappast glömt henne och när hon tillägnar Donald Trump låten ”Fuck you” så frammanar hon en av festivalens mest glädjerusiga allsångsstunder.

Allens ytterst sparsmakade scenshow blir en absolut kontrast till efterföljande M.I.A. vars polyfoniska kakafoni är lika högenergisk som såväl scenkläder som aerobics-dans och visuals. Tretton år efter att den kom är electron i ”Bucky done gun” lika snärtig som förr och nästan lika gamla ”Paper planes” kan fortfarande välta valfri festival. Och så, när publiken efter halva spelningen har dansat sig totalt utmattade, säger hon att det är dags att gå in i partysektionen. Det går inte annat än kapitulera inför M.I.A, och hon ger Kendrick Lamar en ganska så ordentlig match om vem som sitter på festivalens tron.

Han är egentligen smått osannolik som en artist.

Men frågan är om någon kan komma i närheten av soulkung Kendrick Lamar just nu? När han släpper funken fri i ”King Kunta” kommer jag på mig själv med att fundera om det var så här det måste ha känts att se Sly and The Family Stone i högform 1968, en sådan där kväll att skryta om i framtiden. Han är egentligen smått osannolik som en artist av denna storlek, det är lätt att tänka att musiken är lite för skruvad för att passa de allra största massorna. Men så spelar han ”Humble” och den tanken knycklas brutalt ihop av publikens avgrundsvrål.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons