Ryska soldater på väg hem via Gävle hamn, 1945.
Ryska soldater på väg hem via Gävle hamn, 1945. Foto: TT

Sovjetiska krigsfångar satt i läger – i Huddinge

Under andra världskriget placerade Sverige systematiskt ryska soldater i Sovjet-kontrollerade fångläger. Stjärnarkitekten Ralph Erskines dotter Jane minns hur vänskapen med en rysk krigsfånge präglade familjens första år i Sverige.

Publicerad

– Jag undrar vad som hände med Arkadij. Han är säkert död!

Jane Crisp minns hur hennes mor Ruth Erskine brukade oroa sig för deras ryske vän, soldaten Arkadij Pozdniakov, som under andra världskriget hamnade på samma plats som familjen Erskine. Kriget förde dem samman i en lantlig idyll i Huddinge utanför Stockholm. Sedan skiljdes deras vägar.

Jane Crisp tillbringade sina första år i "Lådan", inte långt från rysslägret i Lissma.
Jane Crisp tillbringade sina första år i "Lådan", inte långt från rysslägret i Lissma. Foto: Staffan Löwstedt

Lissma är i dag känt för att Ralph Erskine lät bygga sitt första hem i Sverige, den funktionalistiska ”Lådan”, i ett skogsbryn. Mindre bekant är att parken kring den gamla herrgården i Lissma, kallad ”Slottet,” härbärgerade ett öppet uppsamlingsläger för ryska krigsfångar som gick under sovjet-svenskt dubbelkommando. Officiellt löd lägret under den svenska Socialstyrelsen men den sovjetiska ambassaden i Stockholm hade den egentliga kontrollen.

Arkadij Pozdniakov fick status som krigsveteran först 1984.
Arkadij Pozdniakov fick status som krigsveteran först 1984. Foto: Privat

Medan Ralph Erskine kom att stanna i Sverige och bli en berömd arkitekt, så lämnade den ryske soldaten Arkadij Pozdniakov lägret i Lissma en oktobernatt 1944, med en fångtransport som gick tillbaka till Sovjet via Östersjön. Först när kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes 1990, skulle familjen Erskine få reda på hur det hade gått för deras ryske vän.

Annons

Jane och hennes föräldrar är inte ensamma om att ha svävat i ovisshet kring en rysk soldats öde. Än i dag är de svenska ”rysslägren” ett nedtystat kapitel. Spåren är bortsopade. Lägerbarackerna revs efter kriget och Lissma herrgård brann upp i en brandövning 1970. ”Lådan” revs på 1980-talet efter årtionden av förfall. Kvar på platsen finns bara en förfallen lada och lite järnskrot. Men många ättlingar till sovjetryska soldater lever kvar runtom i Sverige. Och med dem, mängder av historier. Huddingebon Gunnel Jacobsen har dokumenterat några av dem i sin bok ”Lisma i Huddinge”, och skildrar detaljrikt mötet mellan familjen Erskine och Arkadij Pozdniakov.

I parken kring Lissma herrgård, kallad "Slottet", stod flera baracker där soldaterna bodde.
I parken kring Lissma herrgård, kallad "Slottet", stod flera baracker där soldaterna bodde. Foto: Lars Löfstrand

Lådan var den engelskfödde Ralph Erskines första arkitektoniska skapelse efter ankomsten till Sverige; arkitekter och designintresserade vallfärdar numera till den återskapade version av compact living-skapelsen som restes på Lovön 1989.

Annons

Lådan var dock inte något arkitektprojekt, nej, byggnaden kom till för att Ralph Erskine helt enkelt behövde tak över huvudet. Den unge, radikale Erskine var fascinerad av svensk funkis och beundrade föregångslandets moderna sociala bostadspolitik där arkitekturen var ett verktyg i byggandet av ett jämlikt samhälle.

Jane Crisp minns att hennes pappa, den berömde arkitekten Ralph Erskine, brukade festa tillsammans med de ryska krigsfångarna.
Jane Crisp minns att hennes pappa, den berömde arkitekten Ralph Erskine, brukade festa tillsammans med de ryska krigsfångarna. Foto: Staffan Löwstedt

Ralph tog med sig hustrun Ruth till Sverige för att hämta in kunskap han kunde ta med sig hem till England. Paret gifte sig i Stockholms rådhus 29 augusti 1939. Två dagar senare bröt kriget ut, och i stället för att resa hem blev de kvar. Ralph var pacifist och ville inte bli inkallad. Eftersom familjen saknade både bostad och arbete fick de kontakt med bonden Oskar Börjeson i Huddinge som erbjöd sig att hyra ut en tomt där de kunde bygga ett hem. Hyran? 15 kronor.

Annons

– De kavlade upp ärmarna och odlade i köksträdgården. De klagade aldrig över svårigheterna, säger Jane Crisp.

Till bygget använde Ralph Erskine en gammal järnsäng, spillvirke och bräderna från kasserade pianolådor – sådana som användes för att frakta pianon och flyglar. ”Lådan” ritades alltså av en engelsman i diasporan, medan spisen och skorstenen är murad av en exildansk, Aage Rosenvold som senare blev Erskines partner. Bygget restes under överinseende av en svensk bonde, och det är inte omöjligt att familjen fick handräckning av de ryska lägerfångar som arbetade hos Oskar Börjeson.

Familjen Erskine byggde sitt första hem, "lådan", på mark som de hyrde för 15 kronor av en bonde.
Familjen Erskine byggde sitt första hem, "lådan", på mark som de hyrde för 15 kronor av en bonde. Foto: Privat

Trots att Jane Crisp bara var en ung flicka när det begav sig kan hon fortfarande frammana stämningsbilder av det intensiva sociala liv som blomstrade kring rysslägret i Lissma under krigsåren. I lägret utspelade sig bullriga fester där ryssarna underhöll med dragspel och hela den ryska sångskatten. Svenska ungdomar från byn sjöng och pappa Ralph deltog med luta och fiol.

Annons

Vännerna från Mejan kom ofta ut till Lådan och hälsade på, arkitekter som likt Ralph Erskine hade attraherats av den svenska visionen av en bättre värld – och tvingats stanna kvar. Den Warszawafödda arkitekten Léonie ”Lola” Geisendorf, som kommit till Sverige efter studier och arbete hos Le Corbusier i Paris, var frusen och kom alltid iklädd pälsjacka, minns Jane Crisp. Själv avlyssnade den blyga lilla flickan de vuxnas samtal inifrån sitt gömställe i garderoben. I dag är gästboken som Ralph Erskine skänkte Oskar Börjesson det enda vittnesmålet om livet kring rysslägret i Lissma. Sida efter sida med hälsningar från ryssarna, skrivna med kyrilliska bokstäver.

Arkadij Pozdniakovs son Vitaly med son, under ett besök i Stockholm.
Arkadij Pozdniakovs son Vitaly med son, under ett besök i Stockholm. Foto: Privat

Även Arkadijs son Vitaly Pozdniakov, som i dag bor i S:t Petersburg, är uppvuxen med berättelser om Lissma, samt om lägret i Baggå, Västmanland, dit hans far skickades för att hjälpa till med skogsarbetet sedan han flytt till Sverige undan nazisterna. Vi talas vid per telefon och mejl, och det är tydligt att Vitaly, som i dag arbetar som teknisk chef på TV78 i S:t Petersburg, är starkt präglad av sin fars öde. För att inte säga besatt av det.

Annons

Arkadij Pozdniakov hade tagit värvning i sovjetiska armén 1941 och då blivit skickad till Liepāja vid Östersjökusten i Lettland där han konfronterade det tyska infanteriet med gevär i handen, Arkadij ådrog sig en huvudskada under eldstriden, efter att ha träffats av en mingranat.

– Han tillfångatogs på sjukhuset och tillbringade ett par år i koncentrationsläger innan han lyckades rymma från Danzig och tog sig över Östersjön insmugglad i kolboxen i det svenskflaggade fartyget Knut Hamsun, berättar sonen Vitaly.

När han nådde Sverige satt han i fängelse en vecka innan han kom i arbete som engelsk översättare på sovjetiska ambassaden hos sändebudet, den legendariska ryska diplomaten Alexandra Kollontaj. Sedan förflyttades Arkadij till flyktinglägret i Lissma. Arkadij och de andra internerna samlade in ved och hjälpte till med skogsarbetet mot betalning. Under sin tid i flyktinglägret i Huddinge kom Arkadij att bli en nära vän till familjen Erskine. Han passade hunden Spotty och såg efter huset när de var bortresta. Minnet av luciafirandet hör till de ljusa upplevelser Arkadij Pozdniakov tog med sig hem. Vitaly har kvar noterna till Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig,” som Ruth Erskine skrivit ner åt Arkadij för att han skulle kunna komma ihåg sången.

Annons

– Pappa brukade spela den på fiol. Han tyckte den var så vacker!

En mörkare del av Arkadij Pozdniakovs berättelse handlar om repatrieringen. I början av oktober 1944 fick han veta att första transporten skulle avgå inom kort.

1994 knackade Arkadijs son Vitaly på dörren hos Ralph Erskine.
1994 knackade Arkadijs son Vitaly på dörren hos Ralph Erskine. Foto: Privat

– Pappa försökte varna Arkadij för att resa hem. Det var så ångestladdat, berättar Jane Crisp. Man hade hört så mycket, Ralph var orolig att han skulle bli dödad när han återvände.

Att fly från tyskarna likställdes med att desertera i Josef Stalins Sovjet. Men Arkadij, som hade jobbat åt sovjetiska delegationen, trodde sig vara på den säkra sidan.

– Min far ville hjälpa till att bygga upp fosterlandet, berättar Vitaly. Han var förhoppningsfull inför hemresan. Han hade ju rymt från tyskarna!

Annons

För de pengar han hade tjänat i Sverige köpte Arkadij en cykel, klockor och fina kläder, ägodelar som stuvades in när bussarna avgick mot Gävle natten till den 10 oktober 1944. Men allt togs ifrån honom när han och hans 900 soldatkamrater, efter att ha korsat Östersjön, nådde det såkallade ”filtreringslägret” utanför Viborg, som hade inrättats av sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD.

Sovjetiska trupper överlämnar sig till tyska soldater den 12 september 1941.
Sovjetiska trupper överlämnar sig till tyska soldater den 12 september 1941. Foto: TT

Sedan vidtog månadslånga förhör som leddes av enheten för kontraspionage - SMERSJ (förkortning för ”Död åt spionerna”), en standardprocess som alla återvändande sovjetmedborgare gick igenom efter kriget. Arkadij gick fri från anklagelser om spionage och kollaboration men förvägrades status som krigsveteran och utsattes för trakasserier. Efter hemkomsten tvingades han arbeta med att lägga gasledningar, och skickades sedan iväg långt österut. Trots att han var utbildad till engelsklärare vid universitetet i S:t Petersburg tillbringade han hela sin yrkeskarriär på landsbygden. Och hans rörelsefrihet begränsades. Han var förbjuden att besöka större städer.

Annons
Sovjetiska krigsfångar i Belostok.
Sovjetiska krigsfångar i Belostok. Foto: Privat

– Det som var mest kränkande för pappa var att han inte fick status som krigsveteran efter kriget, säger Vitaly Pozdniakov.

– Han fick inte fick ta del av alla de privilegier som krigsveteranerna förunnades: de fick gå före flera år i kön för att köpa kylskåp eller tv-apparater, och de fick också betalda semestrar och fribiljetter till konserter och museer. Inget av det kom honom tillgodo.

Det som tog Arkadij allra hårdast var att han aldrig blev inbjuden att fira fredsdagen – i Ryssland kallad segerdagen – landets viktigaste högtid.

– Han kände skuld för att ha överlevt kriget, medan hans bror och miljontals andra hade offrat sig för fosterlandet. Samtidigt var han tacksam över att ha släppts fri och undsluppit fängelsestraff i de fruktade lägren i Gulagarkipelagen, säger sonen Vitaly.

Annons
Många av de repatrierade krigsfångarna hamnade i arbetsläger i Gulag.
Många av de repatrierade krigsfångarna hamnade i arbetsläger i Gulag. Foto: Sovfoto/TT

Även om hemkomsten var en bitter erfarenhet så bevarade Arkadij tiden i de svenska lägren i ljust minne. Men alla fångar hade inte samma upplevelse. De som var regimkritiker, eller hade pressats att samarbeta med tyskarna, fruktade för sina liv och utsattes för repressalier av mer lojala fångar, eller av lägerledningen. Någon månad efter transporten hittades en av de kvarvarande fångarna död i Lissma med en rännsnara kring halsen. Den 29-årige möbelsnickaren Pjotr Kvartjuk hade anlänt kvällen innan efter att ha rymt från ett tyskt fångläger, och inför hotet om repatriering valt att ta sitt liv. I kontoret på Lissma satt en propagandaaffisch som varnade ”landsförrädare" för konsekvenserna. De soldater som flytt från tyskarna och överlevt, i stället för att spara sista kulan åt sig själva, räknades som sådana. En av dem som skrämdes av affischen, och av den hotfulla stämningen i Lissma, var Sergej Litvinov från Starij Oskol i Ryssland. Även han hade flytt från nazistiska slavarbetsläger i Norge 1944.

Annons

– Pappa lade märke till en affisch, som talade om att alla som tjänat i sovjetiska armén och deserterat hade svikit fosterlandet. Texten löd: Min pappa är en hjälte. Och din?

Propaganda-affisch som varnar sovjetiska desertörer för konsekvenserna. Budskapet: ”Min pappa är en hjälte, vad är din?”
Propaganda-affisch som varnar sovjetiska desertörer för konsekvenserna. Budskapet: ”Min pappa är en hjälte, vad är din?” Foto: Privat

Den som berättar är Sergejs son Sebastian, som är född 1957. Hans pappa valde en annan utväg: han rymde efter några dagar i lägret och undslapp därmed repatrieringen. Sergej gifte sig med en kvinna som arbetskraftsinvandrat från Österrike, och slog sig ner i Sverige. Familjens vänkrets bestod till viss del av exilryssar med liknande öden, soldater som fruktat bestraffning och passat på att smita.

– Pappa var bekymrad över utvecklingen i Östeuropa och kapprustningen i världen oroade honom, säger Sebastian.

– Han pratade ofta om hur han tyckte att den sovjetiska kommunismen inte var någon äkta kommunism, det var falsk grannlåt. Han visste hur hemskt det hade varit även före kriget.

Annons

Sebastian är själv förvånad över de reaktioner han får när han berättar om sin bakgrund för vänner och arbetskamrater.

Sergej Litvinov.
Sergej Litvinov. Foto: Privat

En del är väldigt negativt inställda till Ryssland. De kan inte skilja på människorna och politiken. Många är direkt ointresserade.

Sebastian Litvinov var sju år gammal när pappan för första gången återvände till Sovjet för att hälsa på sin mor och sina bröder. Pappa Sergej fortsatte att resa tillbaka hem, och insjuknade hastigt under ett av sina besök i hemlandet. I dag ligger han begravd i sin hemby i Ryssland.

Ättlingar till ryska soldater finns inte bara i Huddinge, utan på flera håll i Sverige. Soldaterna blev populära bland flickorna, och några av de rysk-svenska romanserna resulterade i barn. I varje läger fanns det dessutom soldater som rymde för att undkomma den fruktade repatrieringen, för att i stället söka uppehållstillstånd i Sverige. Deras öden skildras i en ny bok av journalisten och förra Moskva-korrespondenten Elisabeth Hedborg, ”Min far var rysk soldat” (Historiska Media, 2019).

Annons

– Lissma var definitivt en sovjetisk enklav, ett riktigt getingbo.

Svenske kommunistledaren Hilding Hagberg, senare partiordförande i Sveriges Kommunistiska Parti, och andra ledande kommunister var ofta där på besök, konstaterar Hedborg. Grannarna i området har berättat att även Alexandra Kollontaj, sändebudet vid Sovjetiska ambassaden, syntes till på Lissma slott. En period vajade till och med den sovjetiska flaggan över detta ”svenska” flyktingläger, och soldaterna marscherade i exercis innan de blev tillsagda att hålla en lägre profil.

Elisabeth Hedborg.
Elisabeth Hedborg. Foto: Anders Hedborg

Elisabeth Hedborg har forskat i svenska tidningsarkiv, där de ryska krigsfångarna knappt lämnat några spår alls – med ett par undantag. En artikel i Värmlands Folkblad publicerad den 4 maj 1942 beskriver hur den första ryska soldaten tagits om hand av svensk polis efter att ha hoppat av en tysk fångtransport och tagit sig över gränsen från Norge.

Annons

– Jag skrek högt när jag hittade klippet, det var så spännande! berättar Elisabeth Hedborg.

Efter den artikeln publicerades bara ett fåtal artiklar, sedan lades locket på.

– Staten hade totalkontroll över svenska pressen.

En ny myndighet underställd UD, Statens Informationsstyrelse (SIS), hade inrättats 1940, och med ett enda uppdrag: att via gråfärgade lappar underrätta press och radio vad som fick och inte fick publiceras. Ett solklart brott mot Tryckfrihetsförordningen. Om svenska staten enades kring censuren så var hållningen desto mer splittrad när det gällde de ryska flyktingarna. Statens utlänningskommission, nuvarande Migrationsverket, misstrodde flyktingarnas berättelser. Att de var kritiska till sovjetregimen, och därmed rädda för att åka hem, ansågs inte vara tillräckligt starka skäl för att bevilja asyl. Men eftersom lägren var öppna så kunde man inta en passiv hållning och i stället blunda för dem som eventuellt försökte fly, och lämna dem ifred.

Ryska legationen på besök i Gävle hamn, juli 1945, varifrån den första stora hemtransporten av ryska soldater skedde.
Ryska legationen på besök i Gävle hamn, juli 1945, varifrån den första stora hemtransporten av ryska soldater skedde. Foto: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB
Annons

Även repatrieringen tystades ner. Inga medier tilläts fotografera eller rapportera när den första stora hemtransporten avgick från Gävle hamn i oktober 1944. Drygt 900 man lämnade då Sverige. Helt andra förutsättningar gällde för de baltiska och ingermanländska flyktingarna, som i den svenska statens ögon hade ett annat skyddsvärde. När "baltutlämningen" ägde rum 1946 var den politiska situationen i landet en annan; såväl allmänhet som press ifrågasatte beslutet. Än i dag är den ett starkt kritiserat kapitel i svensk historia, "ryssutlämningen" tystades däremot ner och har fallit i glömska.

Elisabeth Hedborg konstaterar i sin bok att den förre ryske presidenten Boris Jeltsin 1995 bad om ursäkt till de hundratusentals soldater och civila som återvände hem efter kriget. I ett offentligt tillkännagivande erkände ryska staten att återvändarna fick utstå en behandling som ”strider mot grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter”. Många dog av sjukdomar och vanvård i ”filtreringslägren”. De som överlevde skickades till slavlägren i Gulagarkipelagen och dukade under där, och de som fick återvända hem var ändå inte helt fria att börja ett nytt liv.

Annons

– De stod under polisens och säkerhetstjänstens ständiga kontroll och betraktades med misstro av det övriga samhället. Deras vistelse i nazistisk fångenskap blev en kvarnsten som hängde runt halsen på dem hela livet. Efter Stalins död 1953 och avstaliniseringen i slutet av 1950-talet lättade deras situation något, säger författaren Elisabeth Hedborg.

– Däremot har frågan om den svenska staten har ett ansvar för deras lidanden aldrig ställts. Sverige gjorde en del intressanta eftergifter utifrån realpolitiska hänsyn. Vi var satta under stor press, först från Tyskland, sedan från Sovjet. Det känner inte folk till.

Arkadij Pozdniakov rehabiliterades officiellt i sitt hemland 1984. Med hjälp av arkivdokument lyckades han bevisa att han skadats i kriget och tillerkändes status som krigsveteran. Sonen Vitaly berättar dock om en underlig incident. På 1980-talet, vid en fredsceremoni i Liepaja, Lettland, återförenades Arkadij med en flyktkamrat från Danzig. Ivan Dunyak från Vitryssland hade liksom Arkadij suttit i koncentrationsläger i Danzig, och färdats tillsammans med honom i kolboxen ombord på det svenska fartyget Knut Hamsun. Han hade dessutom vistats samtidigt på Baggålägret. Men när Arkadij ville omfamna honom och påminna om deras gemensamma upplevelser nekade Ivan till allt. Han hade aldrig varit i Sverige, påstod han, och han var född i Odessa, inte i Vitryssland. Arkadij tog miste på person.

Annons

– Det var väldigt konstigt. Jag tror att han måste ha straffats när han återvände hem, säger Vitaly Pozdniakov.

– Säkert hemlighöll han sina upplevelser både i Tyskland och i Sverige för att slippa repressalier. Det var många som var rädda för att prata om det här under Sovjet-tiden, säger Vitaly.

Vi måste ner till Lissma! Jag packade en picknick och vi bullrade iväg ut till Lissma hela familjen.

Arkadij Pozsniakov gick bort 1989, tre år efter ceremonin i Liepaja. Lika länge som Jane Erskine och hennes föräldrar frågade sig vart deras ryske vän Arkadij tagit vägen, lika länge skulle Vitaly Pozdniakov leva med pappans berättelser innan han själv fick möjlighet att se Sverige och träffa paret Erskine.

– Det kom ett långt brev från Vitaly 1990 med ett översatt fragment ur Arkadijs memoarer, som han skrivit ner strax innan han gick bort. Fyra år senare kom Vitaly till Sverige och knackade på dörren. Ralph var otroligt tagen, berättar Jane Crisp. Han var övertygad om att Arkadij hade blivit arkebuserad.

Genom bekanta lyckades Ralph Erskine få en tvårumslägenhet ute på Ekerö, och vintern 1945 övergav familjen Erskine sin första svenska bostad, ”Lådan”. 1947 kunde Ralph äntligen börja arbeta. Vid sin död 2005 var han en av världens mest respekterade arkitekter, en banbrytande pionjär vars arkitektur byggde på visionen om att bygga samhällen och skapa förutsättningar för sociala möten på jämlika villkor.

Jane Crisp.
Jane Crisp. Foto: Staffan Löwstedt

Trots att krigsåren i det nya landet präglades av knappa omständigheter och oro för familjen i England, så hade i synnerhet Ruth Erskine varma känslor för tiden ute i Lissma. På äldre dagar blev närminnet sämre, medan minnena kring den första tiden i ”Lådan” fick skarpare konturer. En vårdag 1988 fick Jane Crisp en ingivelse.

– Vi måste ner till Lissma! Jag packade en picknick och vi bullrade iväg ut till Lissma hela familjen. Mamma gick omkring och trallade och sjöng, hon var så glad. Två veckor senare gick hon bort. Det var som om hon äntligen kunde slappna av och släppa taget.

Fotnot: Sebastian Litvinov vill vara anonym och heter egentligen något annat.

Jane Crisp tillbringade sina första år i "Lådan", inte långt från rysslägret i Lissma.

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 15

Arkadij Pozdniakov fick status som krigsveteran först 1984.

Foto: PrivatBild 2 av 15

I parken kring Lissma herrgård, kallad "Slottet", stod flera baracker där soldaterna bodde.

Foto: Lars LöfstrandBild 3 av 15

Jane Crisp minns att hennes pappa, den berömde arkitekten Ralph Erskine, brukade festa tillsammans med de ryska krigsfångarna.

Foto: Staffan LöwstedtBild 4 av 15

Familjen Erskine byggde sitt första hem, "lådan", på mark som de hyrde för 15 kronor av en bonde.

Foto: PrivatBild 5 av 15

Arkadij Pozdniakovs son Vitaly med son, under ett besök i Stockholm.

Foto: PrivatBild 6 av 15

1994 knackade Arkadijs son Vitaly på dörren hos Ralph Erskine.

Foto: PrivatBild 7 av 15

Sovjetiska trupper överlämnar sig till tyska soldater den 12 september 1941.

Foto: TTBild 8 av 15

Sovjetiska krigsfångar i Belostok.

Foto: PrivatBild 9 av 15

Många av de repatrierade krigsfångarna hamnade i arbetsläger i Gulag.

Foto: Sovfoto/TTBild 10 av 15

Propaganda-affisch som varnar sovjetiska desertörer för konsekvenserna. Budskapet: ”Min pappa är en hjälte, vad är din?”

Foto: PrivatBild 11 av 15

Sergej Litvinov.

Foto: PrivatBild 12 av 15

Elisabeth Hedborg.

Foto: Anders HedborgBild 13 av 15

Ryska legationen på besök i Gävle hamn, juli 1945, varifrån den första stora hemtransporten av ryska soldater skedde.

Foto: Carl Larssons Fotografiska Ateljé ABBild 14 av 15

Jane Crisp.

Foto: Staffan LöwstedtBild 15 av 15