Annons

Karin Henriksson:Spännande tio år – men Obama hade irriterande vana

Jag minns iskylan den tidiga morgonen för tio år sedan. Alla stampade med fötterna för att hålla värmen framför Illinois gamla State capitol. Alla väntade på vad den 45-årige senatorn skulle säga. SvD:s Karin Henriksson ser tillbaka på de tio åren med Barack Obama.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Barack Obama motionerar med sin nya hund i Vita husets östra flygel 2009.

Foto: Pete Souza Bild 1 av 2

Barack Obama under sitt känslofyllda avskedstal på McCormick Place i Chicago den 10 januari.

Foto: Charles Rex Arbogast/AP Bild 2 av 2

Barack Obama motionerar med sin nya hund i Vita husets östra flygel 2009.

Foto: Pete Souza Bild 1 av 1
Barack Obama motionerar med sin nya hund i Vita husets östra flygel 2009.
Barack Obama motionerar med sin nya hund i Vita husets östra flygel 2009. Foto: Pete Souza

WASHINGTON Det var den 10 februari 2007. Förväntningarna kändes i luften. Historia skulle nämligen skrivas i Springfield, staden där Abraham Lincoln bodde innan han blev president och avskaffade slaveriet.

Den unge svarte delstatssenatorn Barack Obama hade för all del låtit tala om sig redan. Efter ett möte på demokratiska partikonventet 2004 beskrev jag honom som ”demokraternas nya stjärnskott” i SvD.

Nu, 2007, steg han fram, tillsammans med sin hustru och två söta små döttrar. Han beskrev sin resa, sin ovanliga bakgrund, sitt arbete i de fattigaste delarna av Chicago och avslutade med att han bestämt sig för att ställa upp i presidentvalet 2008 för att han ville ”förändra nationen”.

Han har en irriterande vana att mala på i mästrande tonfall.

Annons
Annons

Barack Obama under sitt känslofyllda avskedstal på McCormick Place i Chicago den 10 januari.

Foto: Charles Rex Arbogast/AP Bild 1 av 1

Få trodde att hans talekonst med nyckelorden ”hope” och ”change” skulle räcka till en seger över Hillary (och Bill) Clintons muskulösa maskineri. Men köerna växte sig allt längre till hans möten. Så snabbt att jag fick ändra resplanerna när kampanjen satte igång i lika kalla Iowa och New Hampshire.

Ett dramatiskt år följde fram till valsegern i november – och eden i januari 2009 med ett folkhav så stort att jag inte kunde se slutet från min plats framför kongressfasaden. Iskallt då också, för övrigt.

Frasen ”kampanjandet är poesi, regerandet prosa” används ibland om amerikanska politikers tillvaro. Denna gång var prosan hårdkokt, med hotande bankkrasch, bilföretagen på randen till konkurs, vräkningar av villaägare som inte kunde klara lånen, de långa krigen i Afghanistan och Irak. I de dagliga utskicken om presidentens schema återfanns intetsägande punkter, till exempel möte med kongressrepresentanter, utan att antyda hur bittra stämningarna från första dagen.

– Yes, we did, sa Obama i sitt avskedstal inför de allra hängivnaste supportrarna i Chicago som säkert sparat sina Yes we can!-plakat.

Ja, han kunde och gjorde en hel del. För sjukvården, jämställdheten, hbtq-rörelsen, klimatet, arbetsmarknaden, naturskyddet, mänskligare straff för knarkinnehav med mera. Och för ekonomin som gör att Donald Trump får ta över ett ganska väldukat bord sedan ett par år, med tecken på att företag överväger att tillverka mer hemma i USA.

Barack Obama under sitt känslofyllda avskedstal på McCormick Place i Chicago den 10 januari.
Barack Obama under sitt känslofyllda avskedstal på McCormick Place i Chicago den 10 januari. Foto: Charles Rex Arbogast/AP
Annons
Annons

Obama hade gått till val på att avsluta krigen, men just krigen och Mellanöstern i stort återkom ständigt i mina genomgångar av hans problem. Den röda linjen i Syrien och de libyska katastroferna blir de stora plumparna. Andra minus: de anonyma drönarattackerna och det fortsatt starka övervakningssamhället.

I läger där motståndet mot Obama borrat sig så djupt att man trodde på ”birther”-konspirationen, som Trump eldade på, sjuder ilskan över alla sentimentala tillbakablickar. Likaså över parallella idolporträtt av Michelle Obama, hennes modekänsla, insatser för skolbarns kost och krigsveteranfamiljer.

Argumenten om att rasmotsättningarna förvärrats under Obamaåren kan bemötas med att de dragits fram i ljuset. Argumenten om att en oduglig Obama födde fram Donald Trump kan kontras med att George W Bush banade väg för Obama. Men argumenten stämmer däremot om att Obama, såväl som Trump, kan ha gjort det omöjligt för en riktigt torr, tråkig och realistisk kandidat i framtiden (ett p.s. jag tror inte på valsedeln MICHELLE 2020).

Att bevaka Barack Obama, från första presskonferensen till den sista, var mestadels spännande, ibland tröttande eftersom han har en irriterande vana att mala på i mästrande tonfall. Men han bjöd på sig själv med förfining av presidenternas extra roll som ståuppkomiker. Såväl med bubblande skratt på fåniga ceremonier som benådningen av kalkoner före Thanksgiving som besk självironi på de årliga middagarna med presskåren.

Åtta, eller egentligen tio, år är trots allt en ganska lång tid och nostalgin runt maktskiftet hör till. Den kan ha förstärkts av kontrasterna mellan Obamas och Trumps intressen, personligheter och inställning till både in- och utrikespolitiska kriser. Fler väljare röstade på den andra presidentkandidaten förra året och de saknar redan Obama – och hans humor, kunnighet, eftertänksamhet, inspirerande tal om vikten av mångfald och spontana gester som när han som landets ”comforter-in-chief” stämde upp ”Amazing grace” i den svarta kyrkan där nio människor skjutits ihjäl av en vit rasist.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons