Annons

Skönheten och odjuretSpänning och sötma i generös verklighetsflykt

Victoria Pérez, Sofie Gunnarsson och Davio Di med ensemblen i ”Skönheten och odjuret”.
Victoria Pérez, Sofie Gunnarsson och Davio Di med ensemblen i ”Skönheten och odjuret”. Foto: Katja Tauberman

Malmö opera spelar Linus Fellboms sagolika uppsättning av ”Skönheten och odjuret”, en musikal där scenens alla element samspelar med ensemblen i innovativ gestaltning.

Under strecket
Publicerad

Fred Johanson som Odjuret och Sofie Gunnarsson som Belle.

Foto: Katja TaubermanBild 1 av 2

Carina Söderman i rollen som Fru Potts och Nina Pressing som Babette.

Foto: Katja TaubermanBild 2 av 2

Fred Johanson som Odjuret och Sofie Gunnarsson som Belle.

Foto: Katja TaubermanBild 1 av 1

Skönheten och odjuret

Genre
Musikal
Regi
ljus: Linus Fellbom
Medverkande
Sofie Gunnarsson, Fred Johanson, Nina Pressing, John Martin Bengtsson, Oscar Pierrou Lindén m fl
Var
Malmö opera
Text
Howard Ashman, Tim Rice, Linda Woolverton, övers: Fred Johanson och Hans Berndtsson
Koreografi
Miles Hoare

Musik: Alan Menken. Scenografi, kostym: Dan Potra. Dirigent: Josef Rhedin/Jakob Hultber

Från första till sista stund av ”Skönheten och odjuret” på Malmö opera är det Teatern, med dess sköna konster och teknologiska krumsprång, som firar triumfer. Det finns inte en vrå av den stora vridscenen som lämnas orörd eller passiv, inte någon rekvisita som står stilla, inga röster eller kroppar som uttrycker vardag eller naturalism.

Rakt igenom denna hängivna, innovativa teatralitet lyckas regissören Linus Fellbom att tillsammans med ensemble och konstnärligt team skapa ett innerligt tilltal, en inbjudande närhet till en saga som många redan känner till. Själv bänkar jag mig till föreställningen med minnesfragment från Jean Cocteaus berömda fantasyfilm från 1946, medan mitt unga sällskap har referenser till Disneyfilmen som ligger till grund för denna musikal från 1994, av Menken/Ashman/Rice/Woolverton.

Fred Johanson som Odjuret och Sofie Gunnarsson som Belle.
Fred Johanson som Odjuret och Sofie Gunnarsson som Belle. Foto: Katja Tauberman
Annons
Annons

Carina Söderman i rollen som Fru Potts och Nina Pressing som Babette.

Foto: Katja TaubermanBild 1 av 1

Myten är urgammal: en ung kvinna blir inlåst på ett slott med en prins som lever under förbannelsen från en fe. Han har blivit ett varulvsliknande odjur, och först när han förmår älska och älskas tillbaka ska han på nytt bli människa. En liknande belägenhet har drabbat slottets personal – de är alla förvandlade till levande ting, som klocka, byrå, teservis, stearinljus, dammvippa och bestick.

Sofie Gunnarsson bär rollen som Belle, den inlåsta skönheten. Hon sjunger rakt och ärligt, är väl den enda som är lite jordnära ”naturlig” i denna iscensättning. Och Belle läser böcker! Det ger henne fantasi och ett så rörligt intellekt att hon anar att ”odjurets”, den barytonmullrande Fred Johanson, slott är förtrollat. Böcker ger henne nycklar att våga möta det okända, vilket ju också är hela denna påkostade public service-uppsättnings sensmoral. Läs, tänk självständigt och möt fördomsfritt livets komplexitet!

Carina Söderman i rollen som Fru Potts  och Nina Pressing som Babette.
Carina Söderman i rollen som Fru Potts och Nina Pressing som Babette. Foto: Katja Tauberman

Med så goda intentioner må det vara ursäktat att i dödsskjutningarnas och explosionernas Malmö servera ett rejält stycke skattesubventionerad eskapism. Det sker i total tillit till teaterns poesi och teknik. Främst Dan Potras scenografi och makalösa kostymer, i dynamisk samverkan med videodesign av Bombina Bombast och Bloody Honey. Klockan Clocksworth (Johannes Wanselow), stearinljuset Lumière (Michael Jansson) och tekannan Fru Potts (Carina Söderman) gestaltas som eldrivna levande skulpturer. Ett dignande buffébord utför en medryckande show, där baguetter dansar cancan, och bestickfigurer virvlar runt i koreografen Miles Hoares ensemblenummer.

De tunt och humoristiskt skissade rollerna river av talscener med ordlekar och självdistans. John Martin Bengtsson gör Belles fåfängt självupptagne friare med glimten i ögat, liksom Hans Peter Edh i rollen som flickans nördige far med yvigt uppfinnarhår.

Alan Menkens romantiska filmmusik är väl omhändertagen i Josef Rhedins arrangemang, och bäddar in detta generösa allkonstverk i den klassiska sagans spänning och sötma.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons