Annons

Isländsk pianokraftSpansk magi kryddar isländskt musikunder

Den unge pianisten Vikungur Ólafsson är en del av det isländska musikundret.
Den unge pianisten Vikungur Ólafsson är en del av det isländska musikundret. Foto: Karl Thorson

Ett isländskt musikunder håller på att ta världen med storm. I torsdags kväll fick Stockholmspubliken pröva på de nya tongångarna. Dock inga flygande korpar så långt örat kunde höra.

Under strecket
Publicerad

Den spanske dirigenten Gustavo Gimeno och Riosymfonikerna bär fram musiken.

Foto: Karl Thorson Bild 1 av 1

Isländsk pianokraft

Genre
Konsert
Medverkande
Vikungur Ólafsson, piano. Sveriges Radios symfoniorkester
Var
Berwaldhallen

Musik av: Thorvaldsdottir, Bjarnason och Tjajkovskij. Dirigent: Gustavo Gimeno

På 1980-talet påbörjade en grupp finska tonsättare sin erövring av världen med Paris som knutpunkt – Kaija Saariaho, Magnus Lindberg och för den delen också Esa-Pekka Salonen som förstås drev på från dirigentpulten. Nu är det dags för Norden igen, men allt har förskjutits västerut. På 2010-talet är det Island som gäller och landet att erövra USA. Också nu med Salonen som promotor.

Ett ovanligt intresseväckande program i Berwaldhallen bjöd i torsdags på två av de mer framträdande isländska tonsättarna, båda runt fyrtio, vid sidan av en tung symfonipjäs i form av Tjajkovskijs sexa. Först Anna Thorvaldsdóttir och hennes ”Dreaming”, ett verk som 2012 belönades med Nordiska rådets musikpris och som märkligt nog inte tycks ha spelats i Sverige tidigare. Det är som en långsam förvandling av entonsmystik som hos Giacinto Scelsi till ruvande melodilinjer som hos Jean Sibelius. Tillstånd omformas till nya tillstånd, men det blir aldrig något stillestånd. Klart fascinerande.

Schablonerna kommer i en så strid ström att man knappt hinner märka hur tomma gesterna är.

Annons
Annons

Den spanske dirigenten Gustavo Gimeno och Riosymfonikerna bär fram musiken.

Foto: Karl Thorson Bild 1 av 1

Att det inte rör sig om någon homogen isländsk gruppering visar Daníel Bjarnason med sin pianokonsert ”Processions”. Förstasatsen är en kraftfull utsaga, en kaskad av gester hämtade från sovjetisk modernism, rysk romantik och lite Stravinskij, medan andrasatsen låter en bleckkoral inleda och en superromantisk melodik flöda för att sedan vända över i poplåtsharmonier. Schablonerna kommer i en så strid ström att man knappt hinner märka hur tomma gesterna är. Fast den korta finalen med sin punkterade tonslinga och skevande lager är klart suggestiv.

Den spanske dirigenten Gustavo Gimeno och Riosymfonikerna bär fram musiken.
Den spanske dirigenten Gustavo Gimeno och Riosymfonikerna bär fram musiken. Foto: Karl Thorson

Ingen kan klaga på exaktheten hos den unge pianisten Vikungur Ólafsson, också han en del av det isländska undret. Men när han som extranummer gjorde sin pianoversion av J S Bachs första aria ur kantaten ”Widerstehe doch die Sünde” blev det så sött att svetten bröt fram.

Hans rörelser är dansanta, ibland sirliga, men det svarta flöde han fick fram i yttersatserna, avbrutet av virvelströmmar som ledde ner i bråddjupen, var fullkomligt magiskt.

Ytterligare ett namn med full fart framåt är den spanske dirigenten Gustavo Gimeno. Han och Radiosymfonikerna hade mycket solidariskt burit fram musiken före paus, men sedan kom utropstecknen. I Luxemburg, där han leder den filharmoniska orkestern, har han jämförts med Jevgenij Mravinskij men det pekar åt helt fel håll. Hans rörelser är dansanta, ibland sirliga, men det svarta flöde han fick fram i yttersatserna, avbrutet av virvelströmmar som ledde ner i bråddjupen, var fullkomligt magiskt. Och orkesterns precision fanns där, förstås, men också en brand som pekar mot en vital utveckling. Trots att svart lades på svart.

Konserten ges även fredag den 7 december.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons