Annons

Olof Ehrenkrona:Spelet undergräver tilltron till demokratin

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Om Moderaterna ska lyckas i sin oppositionsroll måste de göra den ideologiska gränsen mot Sverigedemokraterna tydlig.

Under strecket
Publicerad

I SVT:s serie partiledarintervjuer hade turen på torsdagen kommit till Ulf Kristersson. Om Mats Knutsson hade en tanke med miljön var det ett gott val. Det sobra Riksdagsbiblioteket med århundraden av riksdagstryck från golv till tak manifesterar den historiska kontinuiteten i vårt folkstyre. Påfrestningarna har inte saknats men överlag är det pragmatismens primat som har rått i Sverige. Det var också en odogmatisk moderatledare som intervjuades. Han fullföljde därigenom en tradition som är starkt förankrad i partiet

Den svenska högerns centrala uppgift har varit att i de stora förändringsskedena bidra med stabilitet. Ibland har den motsatt sig reformer, ibland har den drivit på, men genomgående har högern i sina skilda historiska inkarnationer uppträtt som den systemlojala partnern som det alltid har gått att resonera med i de verkligt betydelsefulla frågorna.

I det internationella samarbetet finns de svenska moderaterna i den västerländska center-höger alliansen. I strid men ibland också i samverkan med socialdemokratin, har de nationella partierna format vår tids Europa med dess union av medlemsstater och gränsöverskridande institutioner.

Annons
Annons

I dagens politiska klimat tenderar partiledarintervjuerna att inriktas på det politiska spelet snarare än på sakfrågorna. Torsdagens tv-intervju var inget undantag. Kristersson fick därigenom tillfälle att redovisa sin lika enkla som självklara ambition att slå vakt om riksdagens konstitutionella ställning och samtidigt få största möjliga stöd för moderat politik.

Sällskapsspelet som regeringen och partierna i januariöverenskommelsen ägnar sig åt handlar om att osynliggöra den ickesocialistiska majoritet som röstades fram i valet för drygt ett år sedan. Kristersson har – givetvis – det motsatta intresset. Hans påpekande, att Centern och Liberalerna erbjöd ett regeringsunderlag som ingen hade röstat på i valet innebär ett demokratiskt problem, går inte att bortse ifrån.

Under året som har gått har nackdelarna med regeringsspelet blivit uppenbara. Institutionerna, såväl regeringen som myndigheterna, uppträder dysfunktionellt. När spelet och inte saken hamnar i centrum börjar de inblandade att suboptimera, och då sker missgreppen. Kärnverksamheten spelas bort när det blir viktigare hur saker ser ut än hur de är. Bilden av en systemkris är inte orättvis, när en regering som saknar folkligt förtroende fumlar med maktutövningen och misslyckas med att styra riket.

Målrationaliteten ersätts med magiskt tänkande, vars retoriska figurer ekar alltmer ihåligt i det expanderande politiska tomrummet. Alla som själva är aktörer i samhällsdebatten uppfattar kanske inte detta, men medborgarna märker vad som pågår. De ser köerna som växer, byggen som försenas, trasiga dörrar och toaletter på tågen, gatuarbeten som är lika tomma på personal som ett kommunalt utomhusbad i december. De läser om nattens döda i skjutningar och knivdåd. De konfronteras med dåliga skolresultat, överfulla akutmottagningar och inställda operationer. Och de hör språket med dess sterila eufemismer. En är vanligare än de andra, ”utmaningen”, eller misslyckandet som vi säger i dagligt tal.

Annons
Annons

Kristerssons klara besked att saken är viktigare än spelet följer däremot den målrationella logiken. Han ser inga skäl att följa med i regeringens turer, lika lite som hans väljare ser någon anledning för moderaterna att avstå från att rösta igenom sin politik för att Sverigedemokraterna tycker likadant. Kristersson har rätt i att det parlamentariska relationsspelet undergräver tilltron till demokratin. Våra valda ombud förutsätts uppträda mer moget än ett drev på Facebook eller Twitter. När svaret på en sakfråga blir med vem i stället för på vilket sätt ett problem ska lösas, utvecklas en hovkultur där skvallret tillåts segra över förnuftet och desinformationen övertrumfa sanningen.

Moderaterna har en ovanligt medveten ideologisk ledning som vet var de gränspålarna ska stå. De vet hur legeringen av liberalismens idéer om individens frihet och rättigheter ska gjutas samman med konservatismens konstitutionella demokratisyn och respekt för det samhälle som vi gemensamt har skapat. Här går också den viktiga gränsen till Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Ytterst handlar det om gränsen mellan individualism och kollektivism. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har kollektivismen gemensamt, de förra definierar människan utifrån hennes klass, den senare utifrån hennes nationella identitet.

I den praktiska politiken leder en samhällsanalys som utgår från gruppens behov och intressen i stället för den enskildes frihet till att systemen blir viktigare än människan. Ett sådant samhälle formas främst med hjälp av förbud, kontroll, beskattning och bidrag i stället för att växa organiskt genom individens och de civila gemenskapernas fria val och egna dispositioner.

Att samhällets politisering är socialdemokratisk politik kommer knappast som en överraskning för någon. Men att det följer också av Sverigedemokraternas nationalkonservatism har nog ganska få insett, framför allt inte den vänster som vägrar att se bjälken i eget öga utan aningslöst kritiserar Sverigedemokraterna för att hota de kulturella friheterna genom en politisering av kulturlivet.

Om Moderaterna ska lyckas i sin oppositionsroll måste de göra den ideologiska gränsen mot Sverigedemokraterna tydlig. Ett målrationellt politiskt samtal handlar inte bara om likheterna utan i lika hög grad om de skillnader som finns. Det gäller oavsett vems gruppstänkande det är fråga om – marxismens eller nationalismens.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons