Annons
Recension

LomjansgutenSpelmanstragedi med skimrande poesi

Lars Andersson (född 1954) har tilldelats bland annat Selma Lagerlöf-priset och samfundet De Nios stora pris. Romanen ”Berget” blev 2002 nominerad till Augustpriset.
Lars Andersson (född 1954) har tilldelats bland annat Selma Lagerlöf-priset och samfundet De Nios stora pris. Romanen ”Berget” blev 2002 nominerad till Augustpriset. Foto: KARI LOVAAS
Under strecket
Publicerad

Lomjansguten

Författare
Lars Andersson
Genre
Prosa
Förlag
136 s. Albert Bonniers Förlag

**Det är ingen **överdrift att påstå att det är ett litterärt äventyr att följa Lars Anderssons djupgrävande i gränslandet mellan realism och myt, saga och poesi i det gåtfulla Värmland. Det är där, i Finnmark, i Fryksdalen och i Gräsmark han gräver, berättar sanna historier och diktar egna. Senast gav han ett magnifikt prov på detta i de två sammanflätade romanerna från denna hans egen värmländska värld, ”Ljus från ingenstans” och ”De levandes värld”. Det vilar en magisk realism à la Latinamerika över projektet, och sämre förebild kan man onekligen ha.

**Den nya, korta **romanen ”Lomjansguten” gräver vidare i denna mylla, i detta mytiskt-realistiska som förenar dokumentation med sagans suggestionsroman och ligger tätt intill de två senaste romanerna i stil och form. Som alltid hos Andersson doftar poesin, doftar skogarna och sjöarna på ett närmast innerligt vis. Det är en glädje att ta del av en sådan prosa. Denna roman är komprimerad, men innehållet har en förmåga att växa sida efter sida.

Romanen bygger på spelmansvirtuosen Per Jönsson Lumiainens märkliga liv (1816–1875), och berättas fritt men med solid dokumentär bakgrund. Det är berättelsen om torparsonen, som hämtad från en målning av Chagall, som visar på en oanad och märklig talang med felan. Han får studera i Värmland, men den stora vändpunkten kommer när han bjuds till dåvarande Christiania (Oslo) av den norska nationalromantikens stora namn och utopiker, Ole Bull, i vars orkester på Den Nationale Scene han får spela.

Annons
Annons

Men han blir ändå en kringvandrande speleman som så småningom är borta från hustrun och barnen i sju år. Han arbetar till och med bland annat som flottare i norra Sverige, underhåller träpatronerna på hotell i Sundsvall – det är början till ”baggböleriets” tid – och överallt imponeras man av hans suveräna teknik. Inte minst spelmanskollegerna lyssnar storögda och storörade. Han tjänar gott om pengar, medan frun och barnen lever i armod därhemma. Frun misshandlar han och pengarna rinner alltid hastigt ifrån honom. Spriten kräver sin tribut.

I romanen, strax innan han dör i lungsot, är han närmast en excentriker till sätt och klädsel. Nu skall han återse det förflutna och rekapitulera det. Han besöker det skogsparti där han och andra högg in sina ansikten i träden. Sitt eget hade han för länge sedan förstört i vredesmod.

Här konfronteras han också med gåtfulla, mytiska varelser, de omvridna – människor som dött i skogen och blivit fastklämda mellan två kortvuxna träd. När träden rörde sig och skavde mot varandra, berättas det, uppgav dessa varelser jämmerläten. Med dem för Lojmansguten en märklig dialog, men också med det förflutna, så förlorat:

”Han tänkte att där står ni! Men jag, jag kommer från sågverken och järnvägsbyggena och stadshotellen, där i de förlovade norra landen. Ja han sa det nog högt också. Han sa, eller tänkte, vilket det nu var: Där älvarnas timmer flyter tjockt som gul grädde mot havet.”

Så låter det i slutet av ett liv som ändar i något som väl får betecknas som en tragedi och som hade börjat så ljust med de magiska tonerna.

Ändå skimrar poesin i berättelsen och jag undrar hur jag egentligen ska läsa den. Javisst, myt och saga och realism, men kanske också som en parabel om konstens vånda och extas, om den självförbrännande konstnären som till sist förlorar kontrollen över sitt liv. Läsarterna är alltså flera, fast det väsentliga är ändå hur berättelsen omsluter läsaren med sin gåta.

Selma Lagerlöf hade varit nöjd.

Mats Gellerfelt

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons