Annons

Ove Bring:Spionen från London som dog i Moskva

De så kallade Cambridgespionerna som arbetade för Sovjetunionens räkning under andra världskriget och kalla kriget har gett upphov till en omfattande litteratur. Ändå är ämnet inte uttömt. Nu kommer en ny biografi över den av dem som fått minst uppmärksamhet hittills: Donald Maclean.

Under strecket
Publicerad

Donald Maclean (1913–83)

Foto: IBL Bild 1 av 1

Donald Maclean (1913–83)

Foto: IBL Bild 1 av 1
Donald Maclean (1913–83)
Donald Maclean (1913–83) Foto: IBL

Berättelsen om det kalla krigets spioner från den brittiska överklassen ger ständigt bränsle åt historiker, journalister och författare. Nu finns det en färsk biografi om diplomaten ­Donald Maclean, en av dem som värvades i Cambridge och slutade sina dagar i Moskva.

Studentlivet i Cambridge under 1930-talet blev en grogrund för vänsterinriktade diskussionsklubbar. I reaktionen mot fascism och nazism svärmade man för Lenin och Stalin och närde förhoppningen att Sovjetunionen skulle visa vägen mot det klasslösa samhället. I denna miljö verkade sovjetiska inflytelseagenter av centraleuropeiskt ­ursprung. De kontaktade studenter med en lovande karriär framför sig och värvade några av dem för framtida underrättelseverksamhet. Det uppstod ett förräderiets politiska klimat, som Andrew Boyle uttryckte det i boken ”The climate of treason” (1979).

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

I kretsen av Cambridgespioner är det framför allt tre som brukar framhållas i nu nämnd ordning: Philby, Burgess och Maclean. Kim Philby tog sig till Moskva 1963 och publicerade 1968 en tillrättalagd självbiografi, ”My silent war”, som i dagarna, 50 år efteråt, kommit ut i ny upplaga. Philby, som förorsakade många andras död, har betecknats som monstret bland de tre. Den bästa boken om ­honom är Ben Macintyres ”A spy among friends” (2014).

Guy Burgess var bohemen, den verbalt begåvade och vitlökstuggande radiomannen som nästlade in sig som diplomat. Han tog långa och våta luncher och talade vitt och brett om sina politiska preferenser och senaste homosexuella erövringar. Men sentida KGB-vittnen har uttryckt sig uppskattande om hans insatser som underrättelseagent. Burgess excentriska liv har skildrats av historikern ­Andrew Lownie i boken ”Stalin’s Englishman” (2015). Den tredje storspionen har hittills inte väckt samma ­intresse som de övriga två, något som nu kan ha korrigerats av förlagsmannen Roland Philipps i biografin ”A spy named orphan. The enigma of Donald Maclean” (W W Norton & Co).

Donald Maclean (1913–1983) växte upp i en familj där ­fadern, överhuvud i den skotska klanen Maclean, var en framgångsrik liberal medlem av parlamentet. Familjen bodde, med kokerska och annat tjänstefolk, i ett femvåningshus i en fashionabel del av London, strax norr om Hyde Park. Fadern var en religiös renlevnadsman och ­absolutist, något som inte skulle gå i arv till hans tredje och mest begåvade son. När Donald anlände till Cambridge hösten 1931 sögs han snabbt in i en virvel av politiskt engagemang. I en socialistisk klubb (CUSS) lärde han känna Philby och Burgess. Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein verkade vid denna tid i Cambridge på det förnäma Trinity college och utövade ett visst politiskt inflytande, inte bara på sina elever. Wittgenstein förkastade marxismen men stödde Sovjetunionen. En intressant kluvenhet som nådde och kanske fascinerade ­Donald, som studerade moderna språk på ett annat mindre college.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Efter faderns död sommaren 1932 kunde Donald leva ut sina revolutionära idéer. Han deltog i vilda demonstrationer samtidigt som studierna gick bra. När han lämnade Cambridge var planerna att söka in till brittiska UD.

Vid det laget hade Philby rekryterats som ”sovande” agent av Arnold Deutsch, en österrikare med kodnamnet Otto. Philby, i sin tur, såg det omedelbara värdet av att värva Maclean, övertalade honom med lätthet och lät ­honom möta Otto. Den faderlöse Donald tilldelades kodnamnet Orphan. En som ännu inte var rekryterad var den pratsamme Guy Burgess som anade att hans två vänner fått en ny intressant roll att spela. Burgess tjatade om att bli delaktig. Otto såg honom som en säkerhetsrisk men bedömde att det bästa vore att inkludera även honom i projektet. Moskva hade skaffat sig vad som skulle bli en framgångsrik trio i spioneriets historia, stolt refererad till som ”de tre musketörerna”.

Maclean var den som snabbast skulle leverera underrättelsematerial. Efter kompletterande studier på en diplomatskola i London accepterades han för tjänstgöring i Foreign Office. Han började där hösten 1935 och inledde genast en rutin genom att dagligen ta hem högar med dokument. Dessa överlämnades till Otto, senare till andra kontaktpersoner, för fotografering. Dokumenten återlämnades och återfördes så snabbt som möjligt till arbetsplatsen. Där gjorde sig Maclean känd som en effektiv handläggare med stor arbetskapacitet. Hans insatser uppskattades såväl i London som i Moskva.

I september 1938 förflyttades han till ambassaden i Paris. Hitler hade firat triumfer, den internationella spänningen tilltog och Maclean delgav NKVD (KGB:s föregångare) vad han kunde, nu genom en kvinnlig kontaktperson med kodnamnet Norma. I Paris mötte han sin blivande hustru, amerikanskan Melinda Marling, och berättade för henne om sitt dubbelliv. Hon skulle aldrig förråda honom. De gifte sig i juni 1940, strax innan tyskarna ockuperade Paris, och hann i sista stund bli evakuerade till England.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

För Maclean innebar detta förnyad tjänstgöring i London. Hans fortsatta dubbelspel kunde inte betecknas som landsförräderi sedan Sovjetunionen i juni 1941 blivit en ­allierad i kampen mot Hitler. Men när han våren 1944 ­befordrades till en tjänst på ambassaden i Washington blev situationen mer känslig. Det andra världskriget gick mot sitt slut och de allierades ledare träffades i februari 1945 i Jalta på Krim. Efterkrigstidens uppdelning av Europa i öst och väst stod på spel. Stalin var välinformerad om Churchills och Roosevelts förhandlingsstrategi främst tack vare Maclean. Denne rapporterade även inför den kommande konferensen i San Francisco som skulle anta Förenta ­Nationernas stadga. Här gällde det frågan om Polen som medlem av FN skulle representeras av exilregeringen i London eller av en kommunistisk regim som var på väg att upprättas i Warszawa. När FN-stadgan undertecknades av 50 stater den 26 juni var Polen inte representerat. När landet strax därefter inbjöds att bli FN:s 51:a medlemsstat var inkorporeringen i östblocket ett faktum. Väststaternas förhandlingsstrategi hade läckt genom agenten Homer, det nya täcknamnet för Maclean.

På konferensen i Potsdam i juli 1945 informerade president Truman Stalin om att USA nu hade ett vapen som kunde avgöra kriget mot Japan. Stalin anmärkte lugnt att det nya vapnet förhoppningsvis skulle komma till god nytta. Han visste redan genom vetenskapliga läckor från väst om vad som var på gång och Sovjetunionen hade ­sedan länge påbörjat sitt eget atombombsprojekt. Hiroshima och Nagasaki följde i början av augusti. Det andra världskriget tog slut och det kalla kriget kunde börja.

Annons
Annons

I början av 1947 utsågs Maclean till ledamot i en amerikansk-brittisk policykommitté för atomfrågor (CPC). Han fick där information om de kvantiteter uran som rekvirerades i den nukleära upprustningen. Därigenom kunde ryssarna förses med adekvata uppgifter om tillväxten av arsenaler i väst. 

Maclean var vid det här laget en av fem spioner från Cambridge. Samtliga rationaliserade sin verksamhet som en ”insats för freden”. Roland Philipps, som Macleans biograf, vill inte utesluta att detta i några fall stämde. Ett exempel är Berlinblockaden där spänningen mellan öst och väst i juni 1948 ledde till att Sovjet blockerade markförbindelserna mellan Västberlin och västra Tyskland. USA:s svar blev en luftbro där förnödenheter flögs in till Västberlins två miljoner invånare. För att avskräcka från motåtgärder aviserade president Truman en beredskap med 60 bombplan, ­B-29:or. Men Maclean kunde meddela Moskva att amerikanska jaktplan inte skulle skydda transporterna till Berlin. Philipps menar, något lättvindigt, att denna underrättelse bidrog till att konflikten inte eskalerade militärt. ­Stalin upphävde blockaden i maj 1949.

Vid det laget var Maclean förflyttad till Kairo där kontakterna med Moskva avtog. Hans tid som storspion var över. En sedan länge påtaglig alkoholkonsumtion, följden av dubbellivets spänningar, urartade nu i upprepade katastrofer. Han lämnade Kairo i förtid för att söka läkarhjälp i London. När Koreakriget utbröt i juni 1950 var han sjuk­ledig från Foreign Office, men under hösten anförtroddes han där, något aningslöst, en chefstjänst på the American ­Department.Samtidigt på gick i USA en dekrypteringsprocess av sovjetiska kodade meddelanden, projektet Venona, och det började ge resultat. Det framkom att ryssarna länge haft en agent kallad Homer på brittiska ambassaden i Washington. Allt pekade på Maclean. Philby, nu stationerad i Washington för MI 6:s räkning, fick nys om detta och vidtalade sin vän Burgess att varna Maclean. Burgess var också han i tjänst i Washington vid denna tidpunkt, men återkallades till London.

Annons
Annons

Väl där kontaktar han Maclean och de två kollegerna bestämmer sig för att fly fältet tillsammans. Vad som därefter hände är en klassiker i det kalla krigets spionhistoria. De två äntrar den 25 juni 1951 en utflyktsbåt som tar dem över Engelska kanalen till Saint Malo. De tar sig via Paris till Prag där KGB möter upp och flyger dem till Moskva. Världspressen skriver om ”de försvunna diplomaterna”. 

Först i februari 1956 dyker de upp för allmänheten. På en mindre presskonferens i Moskva lämnar de över en kort promemoria till närvarande journalister. Där förklaras att de hoppat av för att arbeta för en bättre förståelse mellan öst och väst, något som USA och Storbritannien misslyckats med.

Philby skulle hävda något liknande sedan han hoppat av och anlänt till Moskva i början av 1963. Medan den hemlängtande Burgess dog i förtid, lyckades Maclean och Philby någorlunda anpassa sig. De producerade var sin bok, Philby sin självbiografi och Maclean ”British foreign policy since Suez” (1970), en seriös akademisk framställning om än med förväntad politisk vinkling. Philipps biografi skildrar en begåvad men rigid person, ideologiskt präglad av sin ungdomstid. Boken fyller en mentalitetshistorisk lucka i den omfattande litteraturen om Cambridgespionerna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons