Annons

Torgny Nordin:Spionen som skrev sig in från kylan

Under pseudonymen John le Carré kom David Cornwell för mer
än 50 år sedan att skapa en litterär genre av den spiontillvaro han lämnat bakom sig. En ny biografi porträtterar en författare som fortfarande tycks ha en sällsam inblick i spelet bakom kulisserna.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

David Cornwell, alias John le Carré.

Foto: Kirsty Wigglesworth/APBild 1 av 1

David Cornwell, alias John le Carré.

Foto: Kirsty Wigglesworth/APBild 1 av 1
David Cornwell, alias John le Carré.
David Cornwell, alias John le Carré. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP

”Vad tror du spioner är? Moral­filosofer som värderar vad de gör enligt Guds eller Karl Marx ord? Det är de inte. De är bara en hög med sjabbiga, eländiga skitstövlar, som jag”. Det är den brittiske underrättelseofficeren Alec ­Leamas som mot slutet av sitt labyrintiska uppdrag i Östberlin försjunker i självreflektionen. Hans ­fråga är förstås retorisk och handlar om huruvida ändamålen verkligen helgar medlen och om höga ideal i längden kan försvaras med moraliskt ­förkastliga metoder. Konflikten rör ytterst lojalitet; vår lojalitet mot andra personer och hur svår för att inte säga omöjlig den är att samförverkliga med lojaliteten mot landet, nationen, staten – och vice versa.

Vid närmare eftertanke är svaren långtifrån ­givna och det är just den öppenheten, eller rättare osäkerheten, som var ett av skälen till att David Cornwell – utifrån personliga erfarenheter från ­fältet – valde att låta spioneri bli en metafor för den mänskliga existensen. David Cornwell, född 1931, arbetade inom brittiska säkerhetstjänsten, MI5, för att senare övergå till underrättelsetjänsten, MI6. Han lämnade sedermera MI6, enligt egen utsago, för att övergå till skönlitterärt skrivande. Somliga menar emellertid att det svaret är att göra en dygd av nödvändigheten eftersom Cornwell blivit bränd av spionen – mullvaden – Kim Philby och därför inte längre kunde operera i fält. Hur det verkligen ligger till är inte gott att veta.

Annons
Annons

Alec Leamas var huvudfiguren i David Cornwells genombrottsroman ”Spionen som kom in från kylan” som publicerades 1963. David Cornwell stod dock inte som författare till boken, utan istället en viss John le Carré. Att samtidigt arbeta inom underrättelsetjänsten och skriva böcker om densamma var omöjligt. För att kunna publicera sig var David Cornwell därför tvungen att dels få sitt manus godkänt av MI6, dels skriva under det som i traditionella litteratursammanhang kallas pseudonym, men bland Cornwells yrkeskollegor benämns som täckmantel.

”Spionen som kom in från kylan” grundlade spion­thrillern som litterär genre. Den står för något annat än Ian Flemings fjäderlätta kioskdeckare om superspionen James Bond och opererar, likt Alec Leamas under sitt uppdrag i Östberlin, i en svår­tolkad gråzon mellan sanning och lögn, rätt och fel, samt inte minst, mellan fakta och fiktion. Boken blev en succé som toppade listorna, filmatiserades och gjorde det ekonomiskt möjligt för David ­Cornwell att helt övergå till skönlitterärt skrivande. Kritikerna mottog den med samfälld förtjusning och det spekulerades – eller togs av många till och med för givet – att John le Carré inte kunde vara en vanlig författare, utan en person med betydande ­insikter i spioneriets logik och psykopatologi. John le Carré var säkert inte bara – antogs det – en vanlig pseudonym, utan ett täcknamn för någon väl hemma­stadd i spioneriets hemlighetsfulla värld.

Snart nog uppenbarades vem som stod bakom John le Carré, men David Cornwell var ytterst försiktig med att yppa något om sin verkliga bakgrund, vilket naturligtvis inte gjorde frågan ett dyft klarare utan snarare förstärkte och mystifierade bilden av honom. I klassisk underrättelsejargong skulle man kunna säga att David Cornwell skapade legenden John le Carré och att den under alla år tjänat honom – i dubbel mening – synnerligen väl.

Annons
Annons

Femtio år efter framgången med ”Spionen som kom in från kylan” utkom John le Carré med ”En känslig sanning” (2013) som behandlar kriget mot terrorismen och dagens privatisering av under­rättelsetjänsterna. Historien tar sin början på ­Gibraltar i ett kolonialhotell som sett sina bästa dagar (vilket jag för övrigt kan intyga efter att ha bott just på det hotellet vid åtskilliga tillfällen). En amerikansk säkerhetsfirma med det diaboliska namnet Ethical Outcomes får i uppdrag av brittiska utrikesdepartementet att ta sig an en jihadist och dito ­vapensmugglare. Föga överraskande går det inte som tänkt. Och snart är vi inne i det skymningsland som John le Carré under ett drygt halvsekel skildrat så inkännande och mästerligt. Också ”En känslig sanning” mottogs välvilligt och som vid alla hans tidigare boksläpp spekulerade kritiker och läsare om huruvida John le Carrés thriller var ren fiktion eller om inte boken i själva verket var ett slags dokumentär, byggt på hemligt material från författarens gamla kontaktnät.

**I sin nya tegelstenstjocka biografi **”John le ­Carré: The biography” (Bloomsbury) er­bjuder författaren Adam Sisman för första gången en heltäckande och i flera avseenden – om än inte i alla – djuplodande skildring av David Cornwell/John le Carré. Adam Sismans biografi är klassisk i upplägget, och få detaljer har ­ansetts för betydelselösa för att tas med varför ­läsaren erbjuds ett minst sagt omfattande material från David Cornwells uppväxt, skolgång, familje­förhållanden och författarskap.

Annons
Annons

Kronologiskt går författaren igenom le Carrés 23 spionromaner och vi undfägnas med det mesta från alternativa titlar och receptionen i pressen till trubbel med förläggare. Sisman lägger stor vikt vid att diskutera förlagorna till le Carrés karaktärer och lyckas, inte minst genom långa intervjuer med David Cornwell själv, visa hur konsekvent böckernas figurer är hämtade ur verkligheten. Och som den trägne odlaren rensar Sisman dessutom i under­vegetationen av alla grundlösa rykten och röjer ­rågångarna mellan vad som faktiskt är sant och vad som kan avfärdas som spekulation.

Adam Sisman har kunnat härja tämligen fritt i såväl David Cornwells vänskapskrets som bland privata anteckningar och opublicerade manuskript. Gränsen för öppenheten har gått vid Cornwells arbetsuppgifter inom MI6 (eller Secret Intelligence Service, vilket är dess officiella namn). Inget nytt om den sidan avslöjas egentligen av David Cornwell, och de luckor som därmed förblivit låsta har i görligaste mån öppnats på glänt med hjälp av andra källor. ­Berättelserna och skildringarna från uppväxttiden och arbetet inom underrättelsetjänsten blir i Sismans hand till konstitutiva pusselbitar i den psykologiska förståelsen av John le Carrés författarskap. Och det är här bokens största poäng ligger; den ­antyder övertygande på vilket sätt personliga erfarenheter och inte sällan dyrköpta insikter lagt grunden till John le Carrés komplicerade spion­thrillers i moralens gränsland.

En av de allra viktigaste personerna i David Cornwells liv var fadern Ronald Cornwell – och viktig ska här enbart förstås i negativ mening. ”Han lade armen om en med samma innerliga uppriktighet som han med andra handen befriade en från plånboken i bakfickan”, är en av David ­Cornwells beskrivningar av fadern som var en äkta charlatan, genuin storskojare och periodisk fängelse­kund. I den delvis självbiografiska boken ”En perfekt spion” från 1986 figurerar Ronald Cornwell och hans utstuderade bondfångeri, men verkligen var, enligt Adam Sisman, betydligt värre.

Annons
Annons

Erfarenheten av faderns manipulativa metoder och upplevelsen av internatskolans helvete med pennalism och prygel skapade, berättar Cornwell, en stark förnimmelse hos honom av att leva ett hemligt liv i ockuperat land. Musiken trodde han för en kort stund var en tillflyktsort, tills fiollärarinnan krävde att unge David skulle lova dyrt och ­heligt att aldrig mer vidröra en fiol. Han fick tydligen inte fram rätt toner fort nog.
Några dagar före sin 17-årsdag 1948 flyr David Cornwell fältet och fadern och hoppar på ett tåg till Bern. Hans håg står nu till språkstudier och snart har han bytt Keats och Byron mot Heine och Hölderlin – och i sin självvalda exil finner han snart nog en frände i den unge Werther och hans lidanden.

Tyskan och tysk kultur skulle på olika sätt komma att få genomgripande betydelse för David Cornwell: ”Inget jag skrivit under mitt liv har varit helt fritt från de tyska influenserna under min ungdom”, tillstår han i en intervju med Sisman. Att studera tyska i schweiziska Bern var emellertid som åka till New Orleans för att studera franska, varför unge Cornwell insåg att han måste fortsätta färden.

Mest för att bara få prata modersmålet besöker David Cornwell den anglikanska kyrkan i alpbyn Kirchenfeld. Ett vänligt, tweedklätt par på brittiska ambassadens konsulära avdelning tar sig där an ­honom och bjuder på sherry – och strax därefter har unge David skrivit på ett dokument om tystnadslöfte. Ambassadparet fick honom att lova att han skulle slinka in på studentmöten med vänsteraktivister och särskilt notera namn på britter. Därefter kunde han vänligen ta tåget till Genève, slå sig ner på en viss parkbänk med Goethes poesi i handen och lämna materialet till den främling som kom förbi och frågade om David sett hans bortsprungna hund. Det var så det började. Och det ­vänliga paret arbetade förstås inte på konsulära ­av­delningen, utan för MI6.

Annons
Annons

Efter en tid i MI6:s tjänst i Österrike återvänder David Cornwell till England och fast anställning inom MI5, med uppgift att spionera på brittiska kommunistpartiet. 1960 återvände han till MI6 och stationerades, utan klarering av västtyska myndigheter, på brittiska ambassaden i Bonn. Han hade dock svårt med hur gårdagens dödsfiender förvandlats till samarbetspartners, och ansåg det vara en styggelse att överallt behöva umgås och skapa goda relationer med forna nazister.

Det är ur bland annat dessa erfarenheter som John le Carré fick näring till sitt skrivande. Och det är också ett av skälen till varför hans infernaliska intriger intagit en särställning inom den psykologiska spiongenren under mer än ett halvsekel.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons