Polisen Ted Eriksson tillsammans med sina kollegor på Sergels torg.
Polisen Ted Eriksson tillsammans med sina kollegor på Sergels torg. Foto: Emma-Sofia Olsson

Poliser i Rinkeby: Vi skrattar åt no-go-zoner

Polisen Ted Eriksson knivhöggs i nacken. Han överlevde – och trots attacken har han inga tankar på att lämna polisyrket. Det har inte heller Christian, trots allt han varit med om i Botkyrka. De får utstå spott, hot och attacker.

Varför vill någon ens vara polis i dag?

Uppdaterad
Publicerad

– Kom med här så ska jag visa dig en sak.

Amir Zujovic går in på kiosken på Rinkeby torg, tar höger till tipshörnan och bläddrar bland kupongerna.

När kriminella på torget ser att poliser är på väg försvinner de in i kiosken och dumpar vad de nu har i fickorna. Ibland göms knarket bland chipspåsarna, oftast bland tipskupongerna. Därför går poliserna alltid in i kiosken för att leta.

– Här hittade vi för ett halvår sedan en skarpladdad pistol, säger Amir Zujovic och drar ut en låda där det nu bara ligger oanvända lottokuponger.

1/3
Foto: Emma-Sofia Olsson
2/3

Nicole Camnert, polis i Vällingby.

Foto: Emma-Sofia Olsson
3/3

Rinkeby, ett av Sveriges 23 särskilt prioriterade områden.

Foto: Emma-Sofia Olsson

Rinkeby är ett av Sveriges 23 särskilt prioriterade områden. De beskrivs som stadsdelar eller områden med parallella samhällen där få pratar med polisen. Ungdomar kan snabbt slussas in i dåliga vanor. Barn under 15 år används ibland som knarkkurirer – eller för att transportera vapen.

Droghanden sker ofta öppet.

Amir Zujovic har varit polis i fyra år, alltid här i Järvaområdet. Han har aldrig velat arbeta någon annanstans.

– Det är här vi behövs. Det är här vi gör skillnad. Folk som bor här ute har en uppförsbacke från början. Åtminstone kan man hjälpa till att plana ut uppförsbacken lite, säger han.

1/3

”Jag vet inte vart alla poliser har tagit vägen. Det får du gärna ta reda på”, säger Amir Zujovic, polis i Rinkeby.

Foto: Emma-Sofia Olsson
2/3

En av de allt mer sällsynta fikapauserna tillsammans med kolleger.

Foto: Emma-Sofia Olsson
3/3

På caféet i Solna får poliserna köpa en macka eller bulle och kaffe för 20 kronor. Men det är allt mer sällan som poliserna hinner ta en rast och dricka kaffe med kolleger.

Foto: Emma-Sofia Olsson

Särskilt prioriterade områden kallas ibland för no-go-zoner. Poliser skrattar åt uttrycket. Det finns ingenstans de hellre vill vara än här, för alla dem i området som känner sig trygga av polisens närvaro.

Jag frågar vad som skulle göra polisernas arbetssituation bättre. Amir Zujovic funderar en stund innan han svarar.

– Jag vet inte vart alla poliser har tagit vägen. Det får du gärna ta reda på.

Nicole Camnert har varit polis sedan december 2015. I dag är hon i lokalpolisområde Vällingby, ett område som känner av att det ligger nära andra särskilt prioriterade områden.

Annons

Resurserna sugs upp av närliggande särskilt prioriterade områden och poliserna får sällan tid till att träna. Hon har arbetat med att utreda brott i nära relationer men är nu ute i radiobil igen.

– Vi ska vara bäst när det gäller. Vi måste få träna, säger hon och jämför med militären som tränar hela tiden men sällan måste hantera skarpa situationer.

”Jag har Sveriges finaste yrke. Vi finns för att folk ska känna sig trygga” säger Ted Eriksson, som knivskars i yrket tidigare i år.
”Jag har Sveriges finaste yrke. Vi finns för att folk ska känna sig trygga” säger Ted Eriksson, som knivskars i yrket tidigare i år. Foto: Emma-Sofia Olsson

Ted Eriksson, 34, överlevde en attack på Medborgarplatsen den 31 augusti i år. Kniven gick in snett nedanför nacken, gick igenom kappmuskeln, in i kotan och punkterade ryggmärgskanalen. Men den missade turligt nog alla nerver.

Under den sju veckor långa sjukskrivningen från sin tjänst på Norrmalmspolisen hann Ted Eriksson fundera över sitt yrkesval. Men någon tvekan fanns inte, trots det han varit med om.

Annons

– Jag har Sveriges finaste yrke. Vi finns för att folk ska känna sig trygga.

Han funderar, liksom Amir Zujovic, på vart alla poliser som borde vara ute och arbeta har tagit vägen.

– Min känsla är att det är alldeles för mycket möten. En insats som förut kunde skötas av de rutinerade trafikpoliserna i sömnen kräver nu fyra timmars planering, säger han.

Botkyrka i södra Stockholm lyfts ofta fram som ett framgångsrikt lokalpolisområde, trots numera två särskilt prioriterade områden: Fittja/Alby och Hallunda/Norsborg.

Poliserna Erik och Christian i Botkyrka.
Poliserna Erik och Christian i Botkyrka. Foto: Emma-Sofia Olsson

Christian, 32, har arbetat som polis i Botkyrka i sju år. Han tillhör den grupp som den tidigare inrikesministern Anders Ygeman tyckte var överrepresenterad inom poliskåren: man med militär bakgrund, från mindre ort i Sverige.

Annons

Hittills har jobbet gett Christian tre vistelser på sjukhus. För några år sedan gick han in i väggen, då fick han jobba inne ett tag.

– Sen fick jag foten överkörd för ett par år sedan, men inget skadestånd för det. Och tinnitus från förra året när jag tvingades avlossa vapnet. Man hinner bli gammal fort i kroppen, säger han.

Christian, polis i Botkyrka, ett av Sveriges särskilt prioriterade områden. ”Jag har aldrig gått till jobbet och känt att jag vill göra något annat. Inte en enda dag.”
Christian, polis i Botkyrka, ett av Sveriges särskilt prioriterade områden. ”Jag har aldrig gått till jobbet och känt att jag vill göra något annat. Inte en enda dag.” Foto: Emma-Sofia Olsson

Men av den tröttheten märks ingenting när han tar trapporna upp mot Fittja Centrum där han precis fått veta att en av områdets kända kriminella har synts. Men den efterlysta personen kommer undan.

Han och hans kolleger missar honom med en hårsmån.

En vecka tidigare fick Christian en banger, en kraftig smällare, inkastad under polisbilen.

Samling i Fittja centrum mot slutet av arbetspasset.
Samling i Fittja centrum mot slutet av arbetspasset. Foto: Emma-Sofia Olsson

Blir du inte rädd?

– Rädd blir jag inte, jag blir mest arg när de gör sådana saker. Det är så fegt. De attackerar bara när de vet att de ska komma undan. I skydd av mörker bland höghusen, och på långt avstånd. Aldrig nära då man har en chans att ta dem.

Trots det kan han inte tänka sig ett annat yrke.

– Jag har aldrig gått till jobbet och känt att jag vill göra något annat. Inte en enda dag.

När vi hörs igen i slutet av november säger han att Polisen i Stockholm är under hård press.

– Sen du och jag träffades i somras har vi haft fyra eller fem mord, bara i Botkyrka, säger han.

Christian på polisstationen i Botkyrka, på väg ut på kvällspass i Fittja Centrum.
Christian på polisstationen i Botkyrka, på väg ut på kvällspass i Fittja Centrum. Foto: Emma-Sofia Olsson
Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 1 av 11

Nicole Camnert, polis i Vällingby.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 2 av 11

Rinkeby, ett av Sveriges 23 särskilt prioriterade områden.

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 3 av 11

”Jag vet inte vart alla poliser har tagit vägen. Det får du gärna ta reda på”, säger Amir Zujovic, polis i Rinkeby.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 4 av 11

En av de allt mer sällsynta fikapauserna tillsammans med kolleger.

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 5 av 11

På caféet i Solna får poliserna köpa en macka eller bulle och kaffe för 20 kronor. Men det är allt mer sällan som poliserna hinner ta en rast och dricka kaffe med kolleger.

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 6 av 11

”Jag har Sveriges finaste yrke. Vi finns för att folk ska känna sig trygga” säger Ted Eriksson, som knivskars i yrket tidigare i år.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 7 av 11

Poliserna Erik och Christian i Botkyrka.

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 8 av 11

Christian, polis i Botkyrka, ett av Sveriges särskilt prioriterade områden. ”Jag har aldrig gått till jobbet och känt att jag vill göra något annat. Inte en enda dag.”

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 9 av 11

Samling i Fittja centrum mot slutet av arbetspasset.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 10 av 11

Christian på polisstationen i Botkyrka, på väg ut på kvällspass i Fittja Centrum.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 11 av 11