Annons

”Språkligt godtycke inkörsporten till barbariet”

Theodor Kallifatides.
Theodor Kallifatides. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Jag vill inte vara språkpolis. Däremot vill jag att det ska vara möjligt att tillägna sig ett nytt språk, och då måste det finnas regler, skriver författaren Theodor Kallifatides.

Under strecket
Publicerad

KULTURDEBATT Mitt liv är en plåga. Min hustru är en språkpolis. Det går inte att sitta i samma rum när hon läser tidningen eftersom hon med jämna mellanrum väser som en orm och fäller giftiga anmärkningar. Än värre är det när hon lyssnar på radio eller tittar på tv.

”Det heter inte chafför”, suckar hon högt när vi ser på en film och en skådespelare säger så. Å andra sidan är hon styv på sitt språk och hon älskar det. Men nyligen i en på det hela taget välskriven artikel i Dagens Nyheter häcklades språkpoliserna av meta-språkpolisen och journalisten Ossi Carp. Han gav dessutom råd om hur man ska få dem tysta. Det var bra. Det fanns dock sådant som var mindre bra. Till exempel när han skriver: ”Det går alldeles utmärkt att använda ’spendera’ om tid även om det riskerar framstå som lite pretto." (Min kursivering.)

Jag skulle nog aldrig säga eller skriva ”spendera tid” som likvärdigt eller synonymt till ”tillbringa tid”, trots att det står så även i SAOL. Spendera är kopplat till ett slösaktigt beteende, spenderbyxor säger vi. För min språkkänsla betyder spendera tid med barnen att jag slösar min tid på ungarna.

Annons
Annons

Vidare undrar jag när ska man förstå att riskera betyder att man tar en risk, inte att det finns en risk? Alla dessa importerade verb med ändelsen -era, till exempel studera, promenera, spendera och så vidare, förutsätter ett medvetande som agerar. Grammatiska eller syntaktiska regler riskerar ingenting.

Ossi Carp problematiserar även skillnaden mellan ”sin och hans”. Vad är det som är så svårt, frågar jag mig. ”Han mötte sin motståndare och hans motståndare var ett pucko” är något som alla svenskar förstår. Däremot ”han mötte sin motståndare och sin motståndare var ett pucko" skulle knappast sägas av någon, utom när man gör komik av invandrarnas språkbruk.

Jag beklagar att jag måste blanda mig i detta. Jag vill inte vara språkpolis. Däremot vill jag att det ska vara möjligt att tillägna sig ett nytt språk, och ett språk utan regler är inte ett språk utan ett signalsystem för de invigda.

På den mödosamma vägen att något så när lära mig lite svenska har jag vänt mig till lärare och redaktörer för att få klarhet, men det vanligaste svar jag har erhållit är att ”det heter bara så”.

Ett annat mycket vanligt svar är det statistiska. Det betyder att ett fel blir rätt om tillräckligt många begår det.

Ett tredje svar är det historiska. Man sa fel redan på 1700-talet.

Ett fjärde svar är att språket utvecklas.

Men så fann jag Erik Wellander och hans ”Riktig svenska”, som numera anses föråldrad. Han var den största språkpolisen. Han menade helt enkelt att det är skillnad om det är bonden som örfilar kon eller om det är kon som örfilar bonden och att läsaren rimligen har rätt att veta vad som gäller.

Annons
Annons

Jag vågar påstå att jag utan honom och utan ett antal utomordentliga svenska berättare och journalister aldrig hade lärt mig det lilla jag kan.

Språkbruket kan inte vara godtyckligt. Människornas åsikter kan vara det, men det är en helt annan sak.

En gång för länge sedan pläderade jag i denna tidning för att man borde införa böter för varje språkfel en journalist begår. Det menade jag då och jag menar det nu. Man kan inte lära sig ett språk som inte följer några regler.

Pressen som helhet är det största folkuniversitet vi har. Det språkliga godtycket är inkörsporten till barbariet. Vi förväntas kunna hantera enormt komplicerade apparater som mobiltelefoner och datorer, men varje krav på att lära sig ett antal grundläggande syntaktiska och grammatiska regler betraktas som ett övergrepp. Det går att lära sig skillnaden mellan ”sin” och ”hans” och det går att förklara den. Men inte med språkbruket, statistiken eller historien. Utan med logiken. Men det besväret vill ingen göra sig i dag.

I en minnesvärd artikel i Dagens Nyheter om cykelsporten skrev Lena Andersson att "alla regler är underförstådda", de vill säga något för de redan initierade.

Ska svenska språket vara en sådan ”underförstådd” hemlighet för oss invandrare?

Theodor Kallifatides

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons