Annons

Språkrådet: ”Kravfrågan siktar in sig på fel problemkomplex”

Foto: JESSICA GOW / TT

Med anledning av Thomas Gürs kolumn ”Vi betalar priset för att inte ha ställt krav”, har språkvårdarna på Språkrådet, ISOF, skrivit en kommentar. Thomas Gür svarar.

Under strecket
Publicerad

I sin ledare ”Vi betalar priset för att inte ha ställt krav” skriver Thomas Gür den 16/4 att bristande språkkunskaper och bristande krav på sådana kunskaper ligger till grund för den smittspridning som drabbat förorter till Stockholm. ”Vi betalar [---] priset för att statsmakten och politikerna [---] inte har ställt tydligare krav på inlärning av svenska, på kunskaper i svenska…”

Argument om att det ställs för få krav på invandrade personers svenskkunskaper är återkommande. Det finns emellertid ingen forskning som visar att invandrade inte själva skulle inse vikten av att lära sig samhällets majoritetsspråk. Att många ändå har begränsade kunskaper i svenska i Sverige hör snare ihop med förutsättningarna för utbildning och arbete. Många, men inte alla, får bidrag för att läsa svenska för invandrare, sfi. En del försörjs av sina släktningar under studierna, vilket får sägas tyda på ett stort engagemang för att öka sina språkkunskaper. Många avbryter sina studier relativt tidigt under utbildningen för att istället ta arbeten. Det finns forskning som visar att invandrade ofta får arbeten där man kommunicerar mycket lite med andra, vilket inte erbjuder tillfällen till ytterligare språkutveckling. Att lägga hela ansvaret för bristande kunskaper i majoritetsspråket på de invandrade eller på lågt ställda samhälleliga krav är alltså att sikta in sig på fel problemkomplex. Lösningen är snarare att erbjuda goda förutsättningar för språkstudier.

Annons
Annons

I Sverige talas långt fler än 200 språk. Inget av dessa språk står i vägen för svenskan, utan lever sida vid sida med svenskan, och goda kunskaper i ett språk underlättar inlärningen av ett annat språk, inte tvärt om. Att arabiska, som Gür särskilt nämner, har många talare i Sverige bidrar alltså i sig på intet sätt till språkförbistring.

Flerspråkighet innebär en del samhälleliga kostnader, som Gür påpekar. De exempel han anför, till exempel röstsedlar på olika språk, är knappast relevanta i Sverige. Istället kan vid speciella händelser resurser läggas på att översätta viktig samhällelig information till stora invandrarspråk, i synnerhet till de språkgrupper vars talare är relativt nyanlända. I det arbetet är det centralt att auktoriserade tolkar och översättare finns att tillgå, precis som Gür påpekar –  och att de anlitas. De är också till nytta i mindre ansträngda tider för de invandrade som inte kan föra högt specialiserade samtal om till exempel vård och utbildning trots lång tid i Sverige. Att inte besitta en språkbehärskningsnivå som möjliggör sådana samtal är inte en exceptionell situation, som inlärare ensamma ska ansvara för. Om inte mycket goda förutsättningar för utbildning i svenska erbjuds kommer den att bestå.

Av den svenska språklagen (SFS 2009:600 14 §) framgår att alla i Sverige ska ha möjlighet att utveckla och använda sina språk: svenska och andra språk. Det är utmärkt om så många som möjligt i Sverige blir mer flerspråkiga med svenska som ett av sina språk. Men det är inte svaret på hur information från myndigheter ska nå alla i samhället. Det kommer alltid att finnas grupper, invandrade eller ej, som av olika skäl behöver anpassad information på lätt svenska, i andra kanaler, på teckenspråk eller på andra språk än svenska. En förnuftig svensk språkstrategi är att tillhandahålla information som människor i Sverige förstår.

Annons
Annons

Språkvårdarna på Språkrådet, ISOF,

genom SOFIA TINGSELL, fil. dr, språkvårdare i svenska

Thomas Gür svarar: Den miss som Sofia Tingsell gör i sin kommentar till min text är att hon tror att den enbart handlar om att vuxna invandrare inte har tillräckliga incitament att lära sig svenska. Men min text handlar också om att skolan i Sverige inte förmår att lära invandrarnas barn, svenska.

Redan för snart trettio år sedan kunde dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo konstatera: ”Det som förr troddes vara en omöjlighet, att barn födda i Sverige, skulle kunna växa upp utan att behärska språket väl, har visat sig kunna inträffa.” (Kommittédirektiv 1993:1, Översyn av invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken, s 12, 14/1, 1993)

Att statsmakterna inte har ställt tydligare krav på inlärning av svenska, som jag skrev, framgår av att två partiledare, varav en tidigare socialförsäkringsminister, nyligen kunde fastslå att Sverige fortfarande lider av det problem som Friggebo pekade på: ”Det finns barn som är födda i Sverige men som inte talar svenska.” (Ulf Kristersson & Ebba Busch, Dagens Nyheter, 11/3, 2020)

Vad gäller invandrare i första generationen utgör det omfattande och ej tidsbegränsade offentliga tolk- och översättningsstödet till immigranter samt avsaknaden av krav på språkkunskaper för permanent uppehållstillstånd och naturalisation, alla negativa incitament för inlärning av svenska.

Att det inte finns någon forskning som visar att invandrade inte själva skulle inse vikten av att lära sig svenska, som Tingsell hävdar, är dels irrelevant i sammanhanget, eftersom det inte handlar om att ”inse vikten av”, utan vilka incitament som finns – många inser sålunda vikten av att till exempel träna eller äta nyttigt, men saknas incitament, blir det inte av. Dels är det inte ens ett godtagbart motargument, eftersom, för att citera den brittiske astrofysikern Martin Rees: ”Frånvaro av bevis är inte bevis på frånvaro - Absence of evidence is not evidence of absence.”

Här kan noteras att jag citerar Rees, på samma sätt som jag citerade Thomas Sowell om ”röstsedlar på olika språk” i min text. När Tingsell sålunda polemiserar mot mig om att det exemplet knappast är relevant för Sverige, tar hon fel på upphovsman.

Också korrekt läsförståelse är ett element i de krav man kan ställa på kunskaper och språkvård i svenska.

THOMAS GÜR är kolumnist på ledarsidan, företagare och fri skribent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons