Annons

Per Högselius:Sprängd fästning lade grunden till fredliga Åland

För 150 år sedan, under Krimkriget, sprängdes den tsarryska fästningen Bomarsund på Åland. Det var en händelse som blev startpunkten för ögruppens ännu gällande demilitarisering och självstyre.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

På Åland uppmärksammas i år 150-årsminnet av den kända tsarryska fästningen Bomarsunds sprängning. Förstörelsen av den gigantiska försvarsanläggningen var ett resultat av fransk-engelska flottaktioner i Krimkrigets virrvarr, som namnet till trots alltså omfattade avgörande händelser även i Östersjön. Bomarsund har en märklig, för att inte säga unik, historia, vilken har ägnats välförtjänt uppmärksamhet i militär- och lokalhistorisk forskning.

Men i ett vidare perspektiv har dess sprängning också kommit att stå som en symbol för det moderna Åland, eftersom händelserna 1854 blev utgångspunkten för ögruppens ännu gällande demilitarisering och stolta karriär som ”fredens öar”, vilka dessutom kommit att utmärka sig internationellt genom sitt långtgående självstyre inom Finlands gränser. Den moderna åländska historien faller i ögonen speciellt i kontrast mot andra delar av Östersjöområdet, som under 1900-talet i många avseenden kom att formas mer av blodiga (och kalla) krig, revolutioner och totalitarism än av fred och lokal demokrati. Dessutom framhäver ålänningarna gärna ”Bomarsundstiden” som en fascinerande mångkulturell epok, eftersom det stora fästningsbygget innebar att människor från de mest exotiska hörn av Tsarryssland kom att tillbringa år och decennier mitt i denna gamla svenskspråkiga jordbruks- och fiskebygd. I samband med årets jubileum anspelar man sålunda på Bomarsundstiden som ett genuint och mångfacetterat möte mellan öst och väst.

Annons
Annons

Bomarsunds historia går tillbaka till Napoleonkrigen. I Tilsit (i nuvarande Kaliningradområdet) hade Napoleon 1807 själv gett klartecken för tsar Alexanders erövring av Finland från Sverige – som straff för att Gustav IV Adolf inte var beredd att ansluta sig till alliansen mot England. Efter, det ur svensk synpunkt katastrofala, kriget som följde klövs det svenska riket itu: den västra rikshalvan kom att bilda det nutida ”Lillsverige” (som Matti Klinge träffsäkert uttryckt det), medan den östra halvan blev det nya finska storfurstendömet under rysk överhöghet. Till det senare området hörde också Åland. Från Stockholms skärgård kunde man nu för ett drygt århundrade framöver blicka ut mot öar som i politiskt hänseende plötsligt tycktes ha blivit något av en kuslig förlängning av de vidsträckta eurasiska slätterna: Ryssland sträckte sig nu från Eckerö till Kamtjatka.

I och med att Åland därmed blivit en östvästlig gränsbygd, kom det knappast som en överraskning att man i Petersburg började planera för att befästa de nyerövrade öarna. Förverkligandet av planerna gick till en början trögt, men idén att uppföra en stor modern försvarsanläggning på ögruppen fick ny aktualitet efter fortsatta oroligheter i Europa och inte minst i Ryssland självt 1830. Detta resulterade i aktiviteter som man aldrig hade sett maken till på Åland. Människor i tusental började strömma in österifrån för att på olika sätt delta i bygget, som gestaltade sig till en arbetsplats utan like vid inloppet till Lumparn, den stora fjärden på östra sidan av den åländska huvudön. Därvid genomfördes också något av en tvångsmässig integration mellan immigranter och lokalbefolkning, ty gästerna – alltifrån officerare och soldater till hantverkare, byggnadsarbetare, sjukvårdare, präster och andra – inkvarterades i stor utsträckning direkt hos den åländska allmogen.

Annons
Annons

Ur åländskt perspektiv måste detta ha varit minst sagt påfrestande. Men i det stora antalet frivilliga och ofrivilliga nära möten människor emellan, måste kulturkrockarna samtidigt ha varit någonting otroligt stimulerande för många. Hundratals åländska kvinnor kom under dessa år att gifta sig med män från Tsarryssland, och över huvud taget måste en tidigare helt okänd värld ha rullats upp för ålänningarna genom den mer eller mindre påtvingade bekantskapen med främlingarna – en värld som bestod inte bara av Moskva och Petersburg, utan även av det väldiga Sibirien och gränstrakterna mot Kina, Persien och Turkiet (för att inte tala om de kulturrika länder i Centraleuropa som införlivats med Tsarriket i samband med Polen-Litauens delningar några decennier tidigare).

De nyanlända, å sin sida, förbluffades säkert av kontrasterna mellan den fria åländska bondebefolkningen och de hårt förtryckta livegna bönderna längre österut. Inte för intet skulle de år under vilka befästningen byggdes komma att anta närmast mytologiska proportioner i det åländska folkminnet, där man – med en blandning av skräck och fascination – senare talade om den kosmopolitiska och händelserika ”Bomarsundsepoken”. (Den skulle komma att stå i skarp kontrast till dagens nästan etniskt rena Åland, som befolkningsmässigt förblivit betydligt svenskare än Sverige självt.

Bygget var långtifrån fullbordat när Krimkriget bröt ut, och när västmakterna öppnade sin Östersjöfront mot Ryssland 1854 var det ryska Åland därför dåligt rustat. I augusti det året landsatte fransmännen inte mindre än 12 000 soldater på Lumparns strand samtidigt som den engelska flottan, med sina häpnadsväckande moderna skepp (som kombinerade segel- med ångkraft), blockerade hela ögruppen. Ett våldsamt angrepp inleddes efter några dagars belägring, och utgången var given. Den ryske kommendanten på Bomarsund, Bodisco – en frände till amiralen som under 1808 års krig gjort sig känd för den kortlivade ockupationen av Gotland – kapitulerade snart villkorslöst. Hela den ryska garnisonen togs som fångar och fördes till England och Frankrike, och fästningen själv sprängdes i luften innan man lämnade ögruppen.

Annons
Annons

Så fogades Bomarsundsepoken till historieböckerna utan att fästningen någonsin fått förverkligas i sin helhet. Av det grandiosa byggnadsverket återstod endast minimala ruiner, och det livliga mångkulturella samhälle som växt fram under ett par decennier i anslutning till bygget lämnade spår efter sig endast indirekt genom förvånansvärt goda åländska kunskaper i ryska (en och annan ålänning hade även hunnit lära sig språk som hebreiska och persiska av immigranterna!) och genom stora protestantiska, katolska, ortodoxa, judiska och till och med muslimska gravplatser.

Men genom freden som slöts 1856 skulle Bomarsund komma att spela en avgörande roll för Ålands framtid: Ryssland, Frankrike och England beslöt att Bomarsunds ruiner skulle förbli vad de var och att Åland skulle demilitariseras för all framtid. Det var ett beslut som visade sig oväntat seglivat. Vid ett flertal tillfällen skulle Ryssland, Finland och även Sverige kasta lystna blickar på de gynnsamt belägna öarna som en ideal plats för nya befästningar. Men Ålands demilitariserade status förblev, genom vad som stundom föreföll som ett under, vad den var, varvid hänvisningarna till överenskommelsen 1856 har fortsatt att figurera i diskussionerna.

Under 1900-talet var Ålands demilitariserade status dock något av en anomali i Östersjöområdet. De våldsamma händelserna 1854 tycktes på ett katastrofalt sätt förebåda Östersjöns bibehållna rykte som ett krigens hav även i modern tid.

Just efter Krimkriget inleddes visserligen den hittills fredligaste perioden i Östersjöns historia: med undantag för de dansk-preussiska krigen och det stora polsk-litauiska upproret 1863 kunde
Östersjöregionen utvecklas i fred, och Krimkrigets sammandrabbningar mellan Ryssland och England, vilka så tydligt visade på den militära betydelsen av Englands industriella stormakt, blev också en viktig impuls för Tsarrysslands ekonomiska omvandling, något som även påskyndade livegenskapens upphävande.

Annons
Annons

Men 1900-talet blev ett desto större inferno, och till Östersjöns kuster lät sig århundradets tragedier till synes villigt flockas: I Petrograd vid Nevas strand bröt bolsjevikernas revolution ut 1917 – mitt under brinnande världskrig, vilket dessutom snart övergick i en hel rad blodiga efterkrig i Finland, Baltikum och Polen. 1939 bröt så ett nytt världskrig ut i hamnen i Gdansk, vilket några år senare ledde till att Östersjön förvandlades till vad den svenske sjöfartshistorikern Claes-Göran Wetterholm döpt till ”Dödens hav”. (Den sovjetiska sänkningen av det tyska jättefartyget Wilhelm Gustloff vintern 1945, som blev inspirationen till Günter Grass uppgörelse med den kontroversiella frågan om tyskarna som offer i kriget, står sig ännu som världens i särklass största fartygskatastrof genom tiderna).

När det kalla krigets järnridå sänkte sig över havet, kom det spända politiska klimatet i Östersjöområdet att speglas i sovjetiska atomubåtars besök i den svenska skärgården och nedskjutningar av flygplan mellan Gotland och Lettland – händelser som kunde ha fått katastrofala följder långt bortom Östersjöns horisont. På sovjetiskt håll (och med den totalitära förkärleken för orwellskt ”dubbeltänk”) talade man visserligen om Östersjön som ett ”Fredens hav”, men det var en fred som åtföljdes av aggressiv militarisering av hela den Warszawapaktskontrollerade kusten, från Leningrad till Lübeck. Åland blev ett bräckligt undantag bland i övrigt starkt militariserade Östersjööar, från Utö och Ösel till Gotland och Rügen. Det var kanske inte förvånande att starka krafter inom den finska militären verkade för att även Åland skulle (åter)befästas.

Annons
Annons

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott började Östersjöns framtid för första gången på allvar att diskuteras i fredliga termer, till vilka stora förhoppningar knöts i form av kulturellt utbyte, ekonomisk utveckling, demokratiskt politiskt samarbete osv. Åland såg det som naturligt att ta del i dessa strävanden inte minst genom att bygga vidare på sina Bomarsundstraditioner. Det ledde bland annat till grundandet av Ålands Fredsinstitut 1992, vars ambitioner speglas i ett intressant och långtgående samarbete med Baltikum. Från sprängningen av Bomarsund 1854 och den åtföljande demilitariseringen av Åland vill man spinna en tråd till hela Östersjöregionen som fredsprojekt.

Under 1990-talet var utvecklingen i riktning mot ett ”Fredens hav” dock långtifrån entydig. Speciellt Jeltsins och Putins ”oberäkneliga” Ryssland kom att ge upphov till en ny och påtaglig känsla av osäkerhet i hela regionen. Det dröjde till 1994 innan de gamla sovjetiska trupperna lämnade de baltiska länderna, och en stor del av den sovjetiska militära närvaron på de östra kusterna har inte upphört, utan har istället kommit att bilda ett giftigt koncentrat av styrkor i den lilla Kaliningradexklaven.

Den utmärkte åländske författaren Johannes Salminen och dennes estniske kollega Jaan Kaplinski menade nyligen i en tankeväckande brevväxling (”Vita nätter och svarta”) att spänningen i Östersjöområdet nått en verklig vändpunkt först efter terrorattackerna i USA i september 2001. Först i och med dessa händelser, menade de, har spänningarna i vår del av världen om inte upphört, så åtminstone förlorat mycket av sin betydelse; för första gången någonsin har Östersjöområdet kanske blivit en sann periferi i globalt perspektiv: ”Efter att i århundraden ha stått i korsningen där världshistoriens huvudstråk möts, befinner vi oss nu långt från fronten”. Till och med Natos utvidgning till de baltiska staterna, trodde Kaplinski, har i praktiken gått miste om mycket av sin tänkta relevans, eftersom nästan all uppmärksamhet och alla verkliga ansträngningar sannolikt kommer att riktas mot helt andra världsdelar. Salminen tyckte sig för sin del uppfatta att de finska militärerna därmed också äntligen ”slutat tjata om att Åland borde befästas på nytt”.

Kanske är det först i och med denna nya situation som Åland på allvar skulle kunna bli en inspirationskälla för hela Östersjöområdets framtida utveckling, på det sätt som ögruppen själv länge velat? ”Det är kanske inte helt omöjligt”, spekulerade den vanligtvis pessimistiske estniske poeten djärvt, ”att stormakterna rentav skulle komma överens om ett slags fredande av Östersjöområdet, och att det som hände Åland nu också skulle ske med Finland och Baltikum”. Kanske tål alltså de verkliga följderna av Bomarsunds sprängning 1854 ännu att väntas på?

Per Högselius
Per Högselius är doktorand vid Lunds universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons