Annons

András SchiffStående ovationer för spänstig András Schiff

András Schiff dirigent och pianosolist.
András Schiff dirigent och pianosolist. Foto: Jan-Olav Wedin

Beethoven utgör navet när András Schiff leder Kungliga Filharmoniska orkestern från flygeln. Och han levererar med humor och ödmjuk briljans.

Under strecket
Publicerad

András Schiff

Genre
Konsert
Medverkande
Kungliga Filharmoniska orkestern
Var
Konserthuset, Stockholm

Verk: Schubert: uvertyr till ”Rosamunda”. Haydn: Symfoni nr 97. J S Bach: Klaverkonsert nr 5 f-moll. Beethoven: Pianokonsert nr 1. Dirigent och solist: András Schiff

Det är en man av kultur som går med lätta steg in på Konserthusets scen iklädd mörkblå frack, med en guldkedja hängande över magen. Och en man med humor. Trots att ungerskfödde Sir András Schiff bär på ett bagage förknippat med Förintelsen, håller han fast vid en musikalisk identitet förankrad i wienklassicismen och romantiken. Konceptet är vinnande: hans graciösa och spänstiga spel belönas efter sista numret med stående ovationer.

När Schiff denna kväll leder Kungliga Filharmoniska orkestern utgör Beethoven navet. Tematiskt dikterat av 200-årsjubileet, men också musik av skickliga pianister. På konsertens första halva möts Schubert och Haydn i romantisk mildhet. Schiff öppnar med Franz Schuberts stiliga uvertyr till operan ”Rosamunda”, vars partitur efter premiären på Theater an der Wien 1823 försvunnit. Den charmerande dialogen mellan lyrisk bel canto och komiska buffo-utrop skvallrar om att upphovsmannen smittats av Rossini-febern i Wien.

Med den femte i raden av Joseph Haydns ”London”-symfonier, Symfoni nr 97, möter Schiff en annan centraleuropé som likt han själv tillbringat ansenlig tid i London, inbjuden av mecenaten Johann Peter Salomon. Och det är kanske här, i framförandet av Haydns älskvärda symfoni, som det blir tydligt att den musik Schiff ständigt återvänder till beskriver en idealiserad värld. Schiffs exil är ju inte självvald.

Annons
Annons

Men flytta en gång till – nej, det orkade han inte. Musiken får räcka som tillflyktsort.

András Schiff har nämligen emigrerat två gånger i sitt liv på grund av samhällsutvecklingen och antisemitiska trakasserier. Från hemlandet Ungern till Österrike 1979 – och sedan, när populistiska krafter tog över, vidare till Storbritannien. Han hör till fåtalet klassiska musiker som pratar politik. När jag intervjuade honom 2016 var han chockad över brexit och Trump: ”det ringer varningsklockor från 1933”, var hans kommentar. Men flytta en gång till – nej, det orkade han inte. Musiken får räcka som tillflyktsort.

Logiskt, därför, att under konsertens andra halva presentera visionärerna: Bach och Beethoven. Bachs Klaverkonsert nr 5 är den perfekta aptitretaren till Beethovens första pianokonsert, besläktad i både orkestrering och temperament. Schiff låter den delikata arian i mellansatsen sväva ovanför stråkarnas pizzicato, innan glädjen bryter ut i den komplexa prestosatsen. Det är bara tre år mellan Joseph Haydns symfoni nr 97 och Haydn-eleven Ludwig van Beethovens Pianokonsert nr 1. Ändå är generationsklyftan uppenbar, samtidigt som intellektet och det snabba temperamentet ligger närmare Bach.

Och det är Beethovens musikaliska syntes av klassicismen, filtrerad genom upplysningens förvandling, som blir kvällens huvudnummer. Inom yttersatsernas virtuosa ram signalerar bryggorna med drastiska tonartsbyten ett annat liv, som blommar ut i den expansiva kadensen i första satsen: en operamässig monolog gestaltad med ödmjuk reflexion. Andra satsen speglar det lyriska adagiot i Bachs konsert, men här tillkommer en underbar fråga-och-svar-lek med soloklarinetten. I tredje satsen bryter den Schiffska humorn in igen, med en svängande valsrytm som hämtad från Hofburgs salar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons