X
Annons
X
Recension

Punkt. Slut? Staffan Heimerson skriver som en skadskjuten björn

Ilskan kommer sig av att han fick sparken av Aftonbladets Sofia Olsson Olsén efter att ha skrivit raljant och anstötligt om kampanjen #metoo. Underhållande är det förstås, men revanschlystnaden får honom att likna en skadeskjuten björn, skriver Fredrik Sjöberg om Staffan Heimersons bok.

Staffan Heimerson på Bokmässan 2012. Foto: Anders Deros/IBL, Stenlers förlag

Punkt. Slut?

Författare
Staffan Heimerson
Genre
Sakprosa
Förlag
Sterners förlag

202 sidor

Förlöpningar och haverier är vad man minns. När Staffan Heimerson skriver om sina idoler, däribland kritikern Stig Ahlgren, lyfter han således fram det enda alla minns honom för, nämligen elakheten om poeten Sten Selander – som befanns vara lika tråkig som en påstigande i Alvesta.

Selander i sin tur blev ihågkommen för mer än så. Till exempel minns i alla fall jag hans iakttagelse att grynnorna i Stockholms skärgård ligger lika tätt som syndens nästen i Kairo. Så låt oss tala om grundstötningar, och Heimersons förra chef på Aftonbladet, Sofia Olsson Olsén. Hon som smällde på Värdegrundet.

Bakgrunden till denna muntert ilskna bok är välbekant. Heimerson fick sparken av Olsson Olsén. Efter mer än ett halvsekel på tidningen fick han gå, inte för att han hade blivit gammal och tråkig, utan för att han i höstas, när giljotiner stod på alla torg, skrev raljant och anstötligt om kampanjen #metoo.

Annons
X

Underhållande är det förstås. Murveln och kolumnisten Staffan Heimerson överlevde inte utan anledning längre än de flesta.

Chefredaktörens misstag var att hon först publicerade Heimersons krönika, men dumpade honom när han lät sig intervjuas i andra medier och erinrade sig på gubbars vis de glada personalfesterna i Klarakvarteren, då murvlarna söp sig apfulla och därför framåt natten försökte ”sätta på växeltelefonisten”.

Vilket alltså inte riktigt var förenligt med Aftonbladets värdegrund. Själva haveriet – trycka först och sparka sen – hade Olsson Olsén blivit ihågkommen för även utan Heimersons bok, vars olyckliga titel ”Punkt. Slut?” påminner om att redaktörer trots allt kan vara bra att ha ibland.

Staffan Heimerson, journalist och författare. Står vid en huslänga och ler år 1998. Foto: Björn Larsson Ask

Boken är av typen tal i egen sak. Författaren ger sin version av hur det gick till; han berättar om sin tvekan och vännernas goda råd att inte skriva om just #metoo, men att han ändå till sist gör det, som vore han en riddare i medelmåttornas diktatur, befolkad av idel narcissistiska vänsterkändisar som hellre söker skvaller på Facebook än visdom hos Kierkegaard.

Att skriva böcker och att skriva i tidningar är tyvärr två helt skilda saker. I ”Punkt. Slut?” blir helheten lidande; andhämtningen är alltför journalistisk och författarens revanschlystnad alltför stark.

Underhållande är det förstås. Murveln och kolumnisten Staffan Heimerson överlevde inte utan anledning längre än de flesta. Dessutom har han tryfferat, eller snarare fyllt ut, boken med ett antal krönikor i angränsande ämnen. Därigenom vill den sårade mannen visa att han minsann brukar hålla sig inom åsiktskorridoren (invandring, tiggeri etc), och att han har tagit ut svängarna förr, som i fallet Assange, utan att få kicken.

Att skriva böcker och att skriva i tidningar är tyvärr två helt skilda saker. I ”Punkt. Slut?” blir helheten lidande; andhämtningen är alltför journalistisk och författarens revanschlystnad alltför stark. Han är som en skadskjuten björn. Tänker bara korta tankar.

1/2

”Texterna i Heimersons bok bör vara längre, ungefär som i boken ’Berättelser från det nya riket’ av Jan Guillou och Göran Skytte.”

Foto: Pontus Lundahl/TT
2/2

Göran Skytte.

Foto: Lars Pehrson

Ändå är jag en vän av klippböcker. Snabba krönikor från höften fungerar dock sällan särskilt bra. Texterna bör vara längre, ungefär som i boken ”Berättelser från det nya riket” (1982), av spolingarna Göran Skytte och Jan Guillou.

Ja, den hör hit, av två skäl. Dels är flera av dess texter variationer på sådant som Heimerson fått sparken för. Vi kan kalla det kukmätning. Dels hör den hit på grund av omslaget, ett fotografi från baren på Café Opera, där författarna dricker Jack Daniel’s och Havana Club med andra tolvtaggare – Staffan Heimerson, Gary Engman, Maria-Pia Boëthius och några till.

Det var på växeltelefonisternas tid. De finns inte längre. Trängseln på redaktionerna påminner visserligen om en telefonväxel, men det är väl också det enda.

Efter hand minns jag en annan grynna. Den fick sitt namn av att en engelsk fregatt som hette Revenge gick på här 1862. När jag flyttade ut i skärgården på 80-talet fanns där en mistlur. Stilla nätter med dålig sikt hördes inget annat än den.

Så blir jag till sist en av gubbarna som sitter och glor ut över fjärden, där ångaren Heimerson kommer från söder med fast kurs. Säger högt för mig själv: Tamejfan, han kommer att smälla på Revengegrundet.

Foto: Claudio Bresciani/TT
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Staffan Heimerson, journalist och författare. Står vid en huslänga och ler år 1998.

Foto: Björn Larsson Ask Bild 1 av 4

”Texterna i Heimersons bok bör vara längre, ungefär som i boken ’Berättelser från det nya riket’ av Jan Guillou och Göran Skytte.”

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 2 av 4

Göran Skytte.

Foto: Lars Pehrson Bild 3 av 4
Foto: Claudio Bresciani/TT Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X