Annons

Elisabet Andersson:Ständiga nödrop – dags att gå Storbritanniens väg?

 Statens planer på att sälja Musikaliska Akademien har väckt protester.
Statens planer på att sälja Musikaliska Akademien har väckt protester. Foto: Tomas Oneborg

Borgerliga ledarskribenter har väckt frågan. Nu när staten ska sälja ut våra kulturskatter är det dags att ta den seriöst.

Under strecket
Publicerad

Hertha Hillfons konstnärsbostad gick inte att rädda. Bruksmiljöer förfaller. Konstnären Einar Hylanders lägenhetsinstallation hamnade på Hemnet.

Var och varannan vecka nås jag av nödrop om kulturarv som hotas. Nu kommer ett larm från Botkyrka om att stiftelsen som förvaltar psykoterapeuten och författaren Poul Bjerres hem Vårstavi inte längre mäktar med.
Samtidigt protesterar många mot statens planer på att sälja kulturfastigheter som Musikaliska Akademien vid Nybroplan i Stockholm.

Kanske behöver Sverige en motsvarighet till Storbritanniens ansedda National Trust? En stiftelse som med hög ambitionsnivå äger och förvaltar värdefulla kulturmiljöer, och dessutom bidrar till att hålla landsbygden levande. En fond som kan tillföras medel via donationer, arv och gåvor. En organisation som engagerar en stor mängd volontärer samtidigt som den kan fungera som kunskapscentrum.

Att hålla kulturarvet i skick – och dessutom utveckla det som besöksmål – är ett tufft jobb.

Frågan har väckts ibland av borgerliga politiker och ledarskribenter. Men nog borde den övervägas mer seriöst nu när Statens fastighetsverk står i begrepp att sälja kulturfastigheter. Kanske kan staten ta initiativ till en fond – varför inte låta pengarna som kommer in vid Fastighetsverkets försäljningar utgöra en grundplåt till en ny aktör på området?

Annons
Annons

Det svenska näringslivet beskylls ofta för att vara ointresserat av kultur. Det är inte självklart att sponsorpengar alltid ska gå till sport. Men i dag saknas det en modell för den som vill bidra till att hålla kulturarvet levande; om det fanns en aktör som National Trust i Sverige skulle nog många näringslivsföreträdare kunna tänka sig att lägga pengar här.

Hemester blev årets resetrend. Den inhemska turismen lär öka framöver. Istället för att flyga iväg kommer vi att utforska sevärdheter på närmre håll. Då vill vi ha konstnärshem och bruksmiljöer att besöka. Och vi vill att de ska vara öppna, tillgängliga och i gott skick.

Men att hålla kulturarvet i skick – och dessutom utveckla det som besöksmål – är ett tufft jobb. Visst har vi i Sverige en god struktur, med Riksantikvarieämbetet på central nivå och länsstyrelser som beviljar bidrag till dem som äger eller förvaltar kulturhistoriskt viktiga byggnader och miljöer.

”Men behoven är så oändligt mycket större än vad vi kan hjälpa till med ekonomiskt”, konstaterar Johan von Knorring, länsråd på länsstyrelsen i Uppsala. I sitt arbete på länsstyrelsen ser han hur de offentliga medlen till kulturmiljö urholkats och inte räcker till. Det är hård konkurrens om pengarna; att ta hand om något kulturhistoriskt värdefullt innebär kort och gott merkostnader och många kulturmiljöer lider av eftersatt underhåll.

Man kan tycka att staten borde ta ett större ansvar för utvecklingen av den här typen av miljöer.

Sedan några år är Johan von Knorring också ordförande i Österbybruks herrgårdsstiftelse, som äger och förvaltar Österbybruks herrgårdsmiljö med allt från vallonsmedja till Bruno Liljefors ateljé. Att få den miljön att överleva in i framtiden är, som han säger, ”inte alldeles enkelt”.

Stiftelsen har tidigare fört en kamp för att få Statens fastighetsverk att ta över herrgården i Österbybruk. Men hoppet dog i och med att staten nu ska minska sitt ägande av kulturfastigheter.

Det vore såklart fint om ett kulturarv som Österbybruk kunde ”stå på egna ben”, genom intäkter från turism och annat. Men det kan vara svårt att hitta resurser att utveckla kulturmiljöer till intäktskällor när fasaderna vittrar och pengar hela tiden behöver läggas på att ta hand om de gamla byggnaderna. Inte blir det lättare när det handlar om kulturmiljöer som ligger bortom allfarvägarna.

Man kan tycka att staten borde ta ett större ansvar för utvecklingen av den här typen av miljöer, som alla är överens om är värdefulla. Man kan också hoppas att fler på ett seriöst sätt vill ta sig an vårt kulturarv. Nödropen lär fortsätta.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons