X
Annons
X
Krönika

Jan Söderqvist: Står vi ut med full frihet från skönhetsideal?

Mina Facebookvänner talar om sin vikt. Förvisso en del om Trump och Castro också, men väldigt mycket om sin vikt, som antingen minskar enligt plan, eller också inte. Vilket på ett sätt är föga anmärkningsvärt i en värld där fler människor avlider som en följd av övervikt än av hunger och där socker utgör ett mer påtagligt och dödligt hot än krut, krig och terror.

Samtidigt innehåller detta för livsstilsindustrin så lukrativa drama om kroppsvikten ett stort mått av fiktion och självbedrägeri. Förutom av alla dessa överflödiga kilon, tyngs somliga även av en svåruthärdlig skuld som man gärna tränger bort eller åtminstone delegerar. Sanningen svider.

Klinisk forskning (se exempelvis den slovenska psykoanalytikern Renata Salecls bok "Valfrihetens tyranni", behandlad av Under strecket häromdagen) visar att vi människor har svårt att hantera ett övermått av väljande. Vi blundar gärna för det jobbiga faktumet att många små beslut i samma riktning tillsammans blir ett stort beslut med trista konsekvenser. Det vill säga: vågen och spegeln säger sanningen om alla mackorna och alla bullarna och allt entusiastiskt fredagsmysande. Och valet var vårt.

Annons
X

På en nivå – ytterst obehaglig – vet vi hur det ligger till; på en annan är förnekelsen i det närmaste total. Och det är i detta konfliktfyllda tillstånd vi drar alla dessa ramsor om mediernas skönhetsideal. Som om trådsmala modeller i utstuderade plagg, som få eller ingen har tillgång till, säger något intressant om en existerande relationsmarknad. Och som om självsvält och andra ätstörningar inte var sjukdomar, kopplade till psykosociala komplikationer, utan ett sätt för (främst) unga flickor att göra sig vackra.

Att vi tillsammans låtsas detta, eftersom sanningen är jobbig, öppnar för diverse mediala utspel som får stor uppmärksamhet på nätet; som när fotomodellen Iskra Lawrence (2,8 miljoner följare på Instagram) för någon vecka sedan strippade i New Yorks tunnelbana i syfte att "hylla olikheten" och hjälpa oss andra att acceptera oss själva som vi är. Gissa om den filmen (givetvis fanns det en kamera på plats) har delats flitigt. Och nästa års Pirellikalender lanseras nu i Paris med liknande fraser. Fotografen Peter Lindbergh har avbildat firade filmstjärnor som Penelope Cruz, Julianne Moore och Nicole Kidman, och han har bara använt "ett minimum av makeup och retuscheringsteknik" i sin djärva strävan att "befria kvinnorna från föreställningen om evig ungdom och perfektion", eftersom "samhällets skönhetsideal är omöjligt att uppnå".

Jamen eller hur!

Den som tror sig klara av en dos sanning, bör i stället se inledningsscenen i Tom Fords film "Nocturnal animals", där ett antal bastant överviktiga kvinnor dansar textilfritt i slow motion med muntert trots i ögonen, till en början helt utan en för betraktaren trygghetsskapande eller ens förklarande kontext. Här är mackor och bullar bara förrätten. Exakt så här ser det ut när man ger blanka fan i "samhällets skönhetsideal". Detta är total frihet. Står vi ut med den?

Annons
X

Läs även

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X