Annons
Recension

AmerikansktStark genklang i resa genom 20-talets USA

Ester Blenda Nordström, (tv) journalist och författare som bland annat  utforskade Kamtjatkahalvön i dåvarande Sovjetunionen med sin man René Malaise.
Ester Blenda Nordström, (tv) journalist och författare som bland annat utforskade Kamtjatkahalvön i dåvarande Sovjetunionen med sin man René Malaise. Foto: BONNIERARKIVET/TT
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Amerikanskt

Författare
av Ester Blenda Nordström
Genre
Sakprosa
Förlag
175 s. Bakhåll

På sidan av godsvagnar reser hon, i bilar vars karosser bara hjälpligt hålls samman med hjälp av snöre. Hon vandrar på egen hand i långbyxor och bredbrättad hatt. Genom Amerika rör hon sig, från stad till stad och ut på landsbygden. På sex månader täcker hon in det mesta som USA har att erbjuda: Broadways buller, Minnesotas Sverigeidyll, ”gruvstaden” Las Vegas och Salt Lake Citys rosaskimrande berginlindade Mormonliv. Berättartempot är lika rasande som resetakten.

1922 tar journalisten Ester Blenda Nordström fartyget Helig Olav från Köpenhamn till New York. För 15 artiklar att publiceras löpande, illustrerade med hennes egna bilder, får hon av Åhlén & Åkerlund 5000 kronor (som motsvarar 120 000 kronor i dag).

Ester Blenda Nordström fick sitt genombrott med reportageboken ”En piga bland pigor”, där hon wallraffade sig fram på svenska bondgårdar, och därmed avslöjade förhållandena där. Det är för den boken hon blir omtalad även i dag. Men hon skrev mycket annat. I ”Kåtornas folk” följde hon samernas liv. I barnböckerna ”En rackarunge” och ”15 år” lånade hon från sin barndom för att skriva om småländska Annmari.

Annons
Annons

Som mest lysande blir hennes språk kanske i ”Byn i vulkanens skugga”, boken som hon skrev efter att ha tillbringat ett par år på Kamtjatkahalvön i sällskap av entomologen René Malaise. Det är som om det påtvingat stilla livet där gör något för hennes annars hetsiga skrivande, ger henne något att streta emot. Resultatet är ofta ren poesi.

”Amerikanskt” är som redan antytts motsatsen till detta stillastående, men inte desto mindre rik på insikter.

Med Åhlén & Åkerlunds uppbackning skulle man kunna tro att Nordströms Amerikatexter är skrivna med utblick från elfenbenstornets perspektiv, men hon strävar hela tiden efter att befinna sig så långt ner på samhällsstegen som möjligt. Det är där berättelserna finns. ”Vad skulle det bli att berätta från en resa i en dammig Pullmanvagn som inte varenda människa kunde fundera ut själv och göra när som helst?” Det kan tyckas som koketteri, och är det förstås till viss del. Men allt som Nordström råkar ut för händer samtidigt på riktigt – det är hennes egen kropp som svälter, hotas, trakasseras. Genom att hon försätter sig där synliggör hon berättelser och liv som man annars inte skulle fått upp ögonen för på den tiden; det gör skillnad också att hon har en kvinnas kropp. Nordströms blick är inte neutral, men det påstår hon inte heller. Hon är inte journalisten som skriver avmätt om en servitris som tar jobb på ett fik och blir tvungen att slå till en närgången ägare. Hon är den upprörda servitrisen. Hjälte ibland, offer ibland, skurk ibland.

Även om mycket av resan tecknas i pasteller, ofta med ett förnuftigt ordspråk nära till hands att binda ihop anekdoten med, så börjar det i en helt annan ton. För den som träder in i Amerika 1922 gör det via Ellis Island.

Annons
Annons

Erfarenheten av att stå vid en gräns och uppleva gränsvaktens godtyckliga makt gör även en äventyrslysten journalist som Nordström spak. Det är skräck som strålar ut ur sidorna där hon beskriver vanmakten i att förvisas till de misstroddas skara. Tillsammans med andra vars berättelser inte bedömts som trovärdiga får hon tillbringa timtal i ett solkigt och överbefolkat rum, utan att ha någon aning om när hon ska få komma därifrån. Att det hela till slut löser sig med vad man skulle kunna kalla ett gudomligt ingripande är inget hon kan veta på förhand. Genom att välja att resa över i tredje klass sänker hon sin trovärdighet, utsätter sig, och kan också vittna om sådant som hon annars inte skulle bli medveten om existerade. Berättelsen om Ellis Island har stark genklang när den läses i dag, när både USA:s och Europas gränser bevakas allt hårdare. Amerika är frihet, både i Nordströms föreställningsvärld och så som hon senare ska komma att möta det – men Ellis Island är motsatsen till Amerika. Det är vad man måste utstå för att få tillgång till friheten. Om man nu får det.

Det är förbudstid, men ännu har den stora depressionen inte slagit klorna i USA. Ännu har de fattiga jobb (Nordström prövar på ett antal av dem) och flappers befolkar storstädernas gator. Unga kvinnor med frihet, egensinne och korta kjolar. De chockas Nordström av, liksom den amerikanska lättkläddheten överlag – att man går runt i badkläder bortom stranden! Till och med rider i badkläder! Annat förvånar henne också, som inte skulle förvåna oss i dag, som att man får tappa upp badet själv på hotellet. Mest av allt förvånas hon av att en del av de fåfänga flappers som befolkar gatorna är svarta. Det är en syn som hon finner rent löjeväckande, och den synen på afroamerikaner genomsyrar texten trots att en del föråldrade skällsord är utrensade. Textens afroamerikaner är stumma eller hotfulla, eller just löjeväckande. Samtidigt som Nordström förfäras av de amerikanska fördomar som gör att vita vägrar äta vid samma bord som svarta. Rasismen genomsyrar allt i 1920-talets Amerika, och Europa. Nordström tar avstånd från en del av dess aspekter, och ger själv uttryck för andra.

Annons
Annons

Det finns inte heller någon tvekan om nationalkaraktärens betydelse för Nordströms världsbild. Ester Blenda Nordström är mer än något annat svensk på den här resan genom Amerika. Det är också framför allt Amerikasvenskarna som hon uppsöker, eller hittar av en slump. Dem som hon är glad att få umgås med och spegla sig i en stund. Svenskarna förblir svenskar också här på andra sidan jorden. De svenska stugorna ser ut som de ska, till och med landskapet som svenskarna slår sig ned i är svenskt – om än mindre stenigt. De må leva i ett annat land och förhålla sig till dess lagar, och tala ett märkligt hopkok av svenska och amerikanska, men svenskar är de ändå i själ och hjärta. Att det skulle kunna vara ett problem, ett tecken på oförmåga att integrera sig, är inte något Nordström ens funderar över.

Ester Blenda Nordström reste gärna bortom Sveriges gränser. Men ofta verkar hennes iver efter att resa – vidare, vidare! – mest handla om att få slå sig ned någonstans på andra sidan jordklotet och få känna lite rejäl hemlängtan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons