Annons

Shirins vargarStarka ögonblicksbilder av manligt sexuellt våld

Johan Hafezi och Carina M Johansson i ”Shirins vargar”.
Johan Hafezi och Carina M Johansson i ”Shirins vargar”. Foto: Ola Kjelbye

Kvinnor blir utsatta för manligt, strukturellt övervåld i Johanna Svalbackes nya pjäs på Göteborgs stadsteater. Det är en både subtil och obehaglig skildring av män som brutala flockdjur.

Under strecket
Publicerad

Stefan Gödicke och Victoria Dyrstad.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 1

Shirins vargar

Genre
Teater
Regi
Marcus Carlsson
Medverkande
Victoria Dyrstad, Stefan Gödicke, Johan Hafezi, Carina M Johansson
Var
Göteborgs stadsteater, Lilla scenen
Text
Johanna Svalbacke

Scenografi: Agnes Gry Ljus: Max Mitle

Män kan vara en flock, en gångtunnel kan vara en skog och en kvinna ett bytesdjur. Johanna Svalbackes kortdrama "Shirins vargar" skildrar en trio kvinnor som blir utsatta för gängbrutalitet, grooming och våldtäkt. Genom några helt olika perspektiv beskriver hon hur det kan vara att som flicka bli utsatt för olika typer av manlig sexualitet som enbart ser till den egna lustutlevelsen, den egna enögda förstärkningen av jaget och manligheten.

Alla institutionsteatrar behöver en experimentscen där man kan pröva nya namn – kanhända främst regissörer och dramatiker. Engelska Royal Court och flera amerikanska teatrar ägnar sig åt att hjälpa skribenter att utvecklas, och sceniskt pröva deras texter. Den nya Lilla scenen, under Stora scenen på Göteborgs stadsteater, passar utmärkt Johanna Svalbackes ”Shirins vargar” som via ett litet format vill komma åt stora men nästan ordlösa mekanismer.

Svalbackes metafor för mötet mellan gruppmentalitet och offer berättar också om ett immanent kvinnoförakt, ett hat mot svaghet.

Annons
Annons

Stefan Gödicke och Victoria Dyrstad.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 1

Den första delen för tanken till en av dessa texter där Elfriede Jelinek liknar flickor vid Bambi. Carina M Johansson spelar Shirin som stöter på ett grabbgäng, hon jagas ut på en väg och blir påkörd av en bil med en man som alltså står där med ett skadat rådjur. Det som följer är ett djupt obehagligt våld. Svalbackes metafor för mötet mellan gruppmentalitet och offer berättar också om ett immanent kvinnoförakt, ett hat mot svaghet.

Stefan Gödicke och Victoria Dyrstad.
Stefan Gödicke och Victoria Dyrstad. Foto: Ola Kjelbye

Den andra scenen handlar om Leif-Olof som betalar den mycket unga, tunna Linnea för sex. Hon har självskadebeteenden, och uppsöker smärta och självförakt. Mannen säger sig vilja lära känna Linnea. Han tycker ju att han är en god människa som vill hjälpa upp hennes ekonomi. Han ljuger fram en mellanmänsklig närmast terapeutisk kontakyta. Vi får följa deras chattkonversation: en subtil skildring av en tvångsmässig, pedofil struktur.

Som publik blir man djupt berörd av hur illa hon mår, utsatt för denna rationella vårdapparat

Slutdelen handlar om en kvinna som anmäler en våldtäkt. Alla andra roller är inspelningar av olika röster. Också här gestaltar Victoria Dyrstad en spröd flicka. Ensam på scenen klär hon av sig, djupt traumatiserad. Hon är omgiven av en anonymt professionell omsorg. Som publik blir man djupt berörd av hur illa hon mår, utsatt för denna rationella vårdapparat och av berättelsen om våldtäkten som – inser man – knappast kommer att räcka till ett åtal.

Regissören Marcus Carlsson har iscensatt texterna som närbilder. Det är exakt vad texten behöver, koncentration och stillhet, för att förmedla all den smärta dessa ögonblicksskildringar förmedlar. Det är starkt, nära och extremt välspelat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons