Annons

Fem starka romaner får nytt scenliv

Ove Wolf, Isabela Duarte Nilsson, Ylva Gallon och Pelle Grytt i ”A clockwork orange” på Backa teater.
Ove Wolf, Isabela Duarte Nilsson, Ylva Gallon och Pelle Grytt i ”A clockwork orange” på Backa teater. Foto: Ola Kjelbye

Knausgårds ”Min kamp” har redan haft hyllad premiär. Fler omtalade romaner ger stoff till teatern i höst, från klassiska dystopier till berättelser av Karolina Ramqvist och Kerstin Thorvall. SvD:s Anna Ångström talar med regissörerna till några aktuella uppsättningar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

1 / 6

Annons
Annons

Markus Granqvist, Nils Poletti och Lena Lindgren i ett hus i Storkågeträsk, trakten där ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” utspelar sig.

Foto: Turteatern/RamajBild 1 av 1

2 / 6

Turteatern: Äldreomsorgen i övre Kågedalen

Markus Granqvist, Nils Poletti och Lena Lindgren i ett hus i Storkågeträsk, trakten där ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” utspelar sig.
Markus Granqvist, Nils Poletti och Lena Lindgren i ett hus i Storkågeträsk, trakten där ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” utspelar sig. Foto: Turteatern/Ramaj

Vad ska vi med konst till? Den frågan genomsyrar allt regissören Nils Poletti och produktionsgruppen Ramaj (Lena Lindgren och Markus Granqvist) gör. I Nikanor Teratologens (pseudonym för Niclas Lundkvist) omdiskuterade debutroman ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” från 1992 har de funnit ett perfekt material. Boken utgörs av en mördad pojkes dagboksanteckningar och skildrar hans incestuösa relation till morfadern och deras vardag, men texten bågnar också av diaboliska mardrömmar, sexuella perversioner, skrönor och filosofiska resonemang.

– Det är bland det roligaste och vackraste jag har läst; en oerhört rik, djup text som man aldrig kan gräva klart i. Den vrider och vänder på allt i en närmast Rabelaisk form. Vi vill inte framföra ett budskap utan bygga en esoteriskt, estetisk och endoskopisk labyrint som tvingar åskådaren att förhålla sig och skapa sig ett eget universum, säger Nils Poletti. Kanske en sprucken spegel av vår samtid.

– Jag är less på uppsättningar som levererar en sensmoral alla i publiken är överens om. Det är en kulturpolitisk uppgift att som fri grupp skapa konst som är abstrakt och som utmanar våra referensramar. Det man säger på scenen måste inte alltid överensstämma med vad man själv tycker, utan det handlar om att kunna sätta sig in i det extrema. Jag gör ingen snäll konst!

Utmaningen är också att hitta fem skådespelare, helst med rötter i Västerbotten, som ska få skapa en egen lekfull värld av berättarens skelleftemål.

– Arbetet är också ett sätt för mig att leta efter mitt ursprung. Jag är döpt efter Stor-Nils, morfars far som brottade ner en björn, avslöjar Nils Poletti.

Annons
Annons

Tereza Andersson

Foto: Foto: Hanna JohanssonBild 1 av 1

3 / 6

Backa teater: A clockwork orange

Tereza Andersson
Tereza Andersson Foto: Foto: Hanna Johansson

”Det är lustigt att verklighetens färger bara förefaller verkliga när du ser dem på skärmen.” Den unge brottslingen Alex replik ur Stanley Kubriks kultfilm ”A clockwork orange” från 1971, byggd på Anthony Burgess roman, fastnade hos regissören Tereza Andersson.

– Vi lever i en tid då många uppfattar våld i verkligheten som mindre verkligt än våld på film. Samtidigt som jag la citatet på minnet exploderade tidningarna av artiklar om våldsamma tjejgäng. Eftersom Backa teater har god kontakt med ungdomsvåldsroteln i Göteborg så hoppades vi kunna få fram bra material därifrån och applicera det på Burgess originalpjäs, säger Tereza Andersson.

– Burgess egen dramatisering är en allegori över människans fria vilja. Han hävdar att vi/samhället inte kan tvinga någon att bli god - det är ett val man som människa måste göra själv. Det vill vi på olika sätt belysa.

Det blir en metatolkning à la Backa. Utifrån förhörsprotokoll, intervjuer och kontakt med mötesplatsen Guts i Angered skapar ensemblen en version där ett tjejgäng utsätts för behandling – att läsa och se delar ur ”A clockwork orange”.

– Vi har fått rättigheter att visa filmens våldssekvenser. De är otäcka - och stiliserade. Det blir lätt larvigt när man ska gestalta våld på scenen på ett realistiskt sätt.

Annons
Annons

Marianne Lindberg De Geer

Foto: Carl Johan De GeerBild 1 av 1

4 / 6

Kulturhuset Stadsteatern: Flickvännen

Marianne Lindberg De Geer
Marianne Lindberg De Geer Foto: Carl Johan De Geer

Karin bor i en lyxvilla, betalad av hennes pojkvän som är gangster. Hennes liv går ut på att göra sig åtråvärd och bli omhändertagen. I ”Flickvännen” skildrar Karolina Ramqvist skickligt en tillvaro så tom att den provocerar läsaren.

– Det som lockar mig med berättelsen är bland annat att den genialiskt beskriver ett tillstånd som kvinnor världen över, alltid, i alla kulturer känt och känner igen sig i. Väntan. Och vad det gör med en, säger Marianne Lindberg De Geer, som regisserar Ramqvists dramatisering.

Karins liv är en total motbild till feminismens idé om självständiga kvinnor. Ändå lyckas författaren visa att Karin och väninnorna inte bara är passiva offer för en mansstyrd konsumtionskultur.

– Ja, visst är det så. Eller som Karin säger: ”Men mamma, handlade inte feminismen om att göra det man vill? Jag har aldrig vågat göra vad jag vill förrän jag träffade John, men när jag nu gör det så passar det inte. Det är så hycklande. Var dig själv, ta för dig och gör vad du vill men du måste göra det på vårt sätt”.

Scenversionen är ett kollektivt arbete, betonar regissören.

– För mig är vägen dit det mest stimulerande i processen. Pjäsen blir till så som just vi, tillsammans, gör den. Vår specifika version finns en stund på scen och sedan aldrig mer. Det är högtidligt och spännande.

Annons
Annons

Sara Giese

Foto: Ola StenströmBild 1 av 2

”1984” på Riksteatern/Östgötateatern.

Foto: Mira ÅkermanBild 2 av 2

5 / 6

Riksteatern/Östgötateatern: 1984

Sara Giese
Sara Giese Foto: Ola Stenström

Hur göra motstånd mot en förtryckare som sitter i ens eget huvud? Det är temat som regissören Sara Giese tar fasta på när hon sätter upp Robert Ickes och Duncan Macmillans nya dramatisering av George Orwells dystopiklassiker ”1984”, skriven i ett efterkrigs-Europa som på många sätt kan påminna om västvärlden i dag.

– George Orwell träffade ganska rätt om framtiden. Vi har ett globalt övervakningssamhälle som Edward Snowden avslöjade och vi lever i en uppdelad värld med ständiga krig och yttre hot, säger Sara Giese.

Dramatiseringen utspelar sig till stor del i Winstons huvud, han som arbetar på Sanningsministeriet men försöker göra motstånd mot Storebror. Orwells nyspråk finns också i vår tid, menar Sara Giese. Makt är normer och språkbruket förskjuts så att till exempel främlingsfientliga tankegångar letar sig in i etablissemangets ordval.

Den nya dramatiseringen luckrar upp tidsbegreppet och lägger till ett metalager med en bokklubb som diskuterar just Orwells ”1984”.

– Utifrån hans skräckversion av framtiden skruvar vi fram vår: Vad händer om de bruna vindarna får tillgång till den digitala infrastrukturen?

Finns det något hopp?

– Det är en dystopi. Men iscensättningen lämnar ett uns hopp...

”1984” på Riksteatern/Östgötateatern.
”1984” på Riksteatern/Östgötateatern. Foto: Mira Åkerman
Annons
Annons

Ensemblen i ”När man skjuter arbetare”: Bodil Granlid, Camilla Eriksson, Peter Mörlin och Ingmar Virta.

Foto: Peder BollnertBild 1 av 1

6 / 6

Teater Västernorrland/Estrad Norr: När man skjuter arbetare

Ensemblen i ”När man skjuter arbetare”: Bodil Granlid, Camilla Eriksson, Peter Mörlin och Ingmar Virta.
Ensemblen i ”När man skjuter arbetare”: Bodil Granlid, Camilla Eriksson, Peter Mörlin och Ingmar Virta. Foto: Peder Bollnert

Att spela stor dramatik för små scener är en viktig nisch för Estrad Norr, Jämtlands läns musik och teater. I höst turnerar de, i samarbete med Teater Västernorrland, med en uppsättning av Kerstin Thorvalls roman ”När man skjuter arbetare”, dramatiserad av Kjell Sundstedt.

– Vi gör det med minimal teknik, men utan att väja för stora känslor, som kommer nära. Skådespelarna får uttrycka sig med röst och sång, berättar regissören Åsa Ekberg, konstnärlig ledare för Estrad Norr.

Kärlek och klass är teman i skildringen av det stormiga äktenskapet mellan skogsarbetardottern Hilma och prästsonen Sigfrid, som går in i sinnessjukdom. Den bygger på Thorvalls föräldrars liv. Författarens mor föddes i Lövberga, där premiären äger rum.

– Det är en stark berättelse utifrån Hilmas perspektiv, men utan några enkla svar om varför hon stannar kvar i äktenskapet. Hennes stolthet och skamkänsla är starka krafter. Och hur mycket skuld har Hilmas föräldrar som uppfostrat henne till tystnad och lydnad inför Gud och överheten? Man kan läsa den som Kerstin Thorvalls försoning med sin mamma, som hon annars gick så hårt åt i sina andra böcker, säger Åsa Ekberg.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons