Annons
Recension

Lady of the loch – The incredible story of Britain’s oldest ospreyStarkt engagemang för Lady

BEVINGAT Trots att många fågelarter blir allt ovanligare så ger två nyutkomna böcker en hoppfull bild av framtiden. Michael McCarthy skriver om arter som ännu finns, Helen Armitage har följt Storbritanniens äldsta fiskgjuse.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Lady of the loch – The incredible story of Britain’s oldest osprey

Författare
Helen Armitage
Genre
Sakprosa
Förlag
178 s. Constable & Robinson

Fiskgjusar förekommer redan i Aristofanes komedi ”Fåglarna”, skriven år 414 f kr. Och den som ger sig ut för att söka ytterligare exempel i världslitteraturen lär knappast bli besviken. Sålunda dyker en fiskgjuse – osprey – även upp hos Shakespeare.

I tragedin ”Coriolanus” beskrivs volskernas general Aufidius på följande ödesmättade vis:

”I think he’ll be to Rome,
As the osprey to the fish, who takes it
By sovereignity of nature”

Att Shakespeare hade en fiskgjuse i sitt menageri förvånar kanske svenska läsare eftersom den i Carl August Hagbergs översättning förvandlats till havsörn. I senare brittisk litteratur vimlar det annars av fiskgjusar vilket torde förklaras av att den suveräne rovfågeln utrotades i England på 1840-talet och försvann från Skottland 70 år senare. Och arbetet med att få tillbaka den som häckfågel i Storbritannien kom att bli en av förra seklets största utmaningar bland brittiska naturskyddare och ornitologer.

Mot slutet av 1950-talet återvände några fiskgjusar till sina forna fiskevatten i de skotska högländerna, närmare bestämt till Loch Garten intill floden Spey. Ryktet spreds snabbt och snart anlände skrupelfria skyttar och samlare för att, på sitt speciella sätt, hälsa fiskgjusarna välkomna.

Annons
Annons

Denna gång mötte emellertid äggsamlarna stenhårt motstånd och tack vare kadrer av oavlönade naturbevakare – och med punktvis bistånd av brittiska arméns jägarförband – avvärjdes hoten.

1962 utkom ”The return of the Osprey” av Philip Brown och George Waterston. Boken blev snabbt en klassiker och titeln ett talesätt. Poängen var i första hand inte krönikan över fiskgjusens återvändande, utan skildringen av ett utomordentligt framgångsrikt naturskyddsarbete vilket bevisade att det med gemensamma krafter går att vända en aldrig så negativ trend. Om Rachels Carsons ”Tyst vår” – vilken publicerades 1962 – var en väckarklocka, utgjorde Brown och Waterstons bok en mäktig inspirationskälla.

Fiskgjusen är i dag väletablerad i den skotska fågelfaunan och gjusarna i Loch Garten har hunnit bli världens mest välstuderade fåglar. Under senare år har intresset dock vänts söderut mot Loch of the Lowes i Perthshire där Lady, Storbritanniens äldsta fiskgjuse, häckat sedan 1991. Om henne har den engelska journalisten Helen Armitage skrivit en inträngande och förtjusande skildring som lär bli en klassiker i fiskgjusgenren.

”Lady of the loch – The incredible story of Britain’s oldest osprey” handlar inte bara om en fågelpersonlighet, utan minst lika mycket om hur tusentals människor jorden runt etablerat starka emotionella band till denna individ, till Lady.

Tack vare övervakningskamerorna vid Loch of the Lowes har det gått att följa fiskgjusarnas bestyr dygnet runt, från ankomsten i slutet på mars till avfärden i augusti. Och i ett särskilt debattforum har de mest besatta diskuterat häckningsstrategier och andra spörsmål. Mer normalintresserade har å sin sida nöjt sig med att ta del av BBC:s återkommande bulletiner om Ladys hälsoläge och så vidare.

Armitage lyckas väl med att lyfta fram dagens starka, folkliga engagemang samtidigt som hon tecknar den stundom dramatiska bakgrunden till fiskgjusens ned- och uppgång. Hennes berättelse blir därmed ett intressant bidrag också till naturumgängets historia. Dessutom, och det skall inte underskattas, är skildringen av sensommaren 2010 en riktig nagelbitare.

När Lady paralyserad segnade ner i boet, slutade äta och inte förmådde ta hand om sina två ungar gick (om vi får tro Armitage) en chock genom hennes stora beundrarskara. Många hade följt hennes sysslor i tjugo år och när slutet nu närmade sig var det svårt att acceptera. Någon vecka senare repade hon sig emellertid, och en augustidag lämnade hon Skottland för färden ner mot Västafrika.

Där slutar Helen Armitages bok och ingen kunde väl tänka sig att den nu drygt 25-åriga fiskgjusdamen skulle klara ytterligare en vända. Men det var precis vad hon gjorde. Och i tid för årets bobyggande kunde BBC stolt meddela att Lady infunnit sig för sin tjugoförsta häckning.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons