Annons

The quietStarkt och skört om den kvinnliga kroppen

Lisa Drake i ”The quiet”.
Lisa Drake i ”The quiet”. Foto: Ninja Hanna

Koreografen Jefta van Dinther kommer från Berlin till Orionteatern några få dagar med ett gästspel – ett dansverk för medelålders kvinnliga kroppar. Resultatet har en säregen suggestion, menar SvD:s dansrecensent Gunilla Jensen.

Under strecket
Publicerad

The quiet

Genre
Dans
Medverkande
Agnieszka Dlugoszewska, Cecilia Roos, Lisa Drake, Kristine Slettvold och Alexandra Campbell.
Var
Orionteatern
Koreografi
Jefta van Dinther

Ljus: Minna Tiikkainen Scenografi och kostym: Cristina Nyffeler Ljuddesign: David Kiers och Slowdive

Jefta van Dinther har gjort snabb karriär som koreograf. Född och uppvuxen i Sverige, tidig Cullbergstipendiat. Han har basen i Hau i Berlin, men är också ett av tre profilnamn i nygamla Cullberg, som kompaniet numera kallas.  

Nya turnéprogrammet ”The quiet” hade urpremiär i Berlin och har nu kommit till Orionteatern på några dagars gästspel. Koreografen överraskar med att röra sig i nya banor. Tillsammans med fem  dansare – kvinnor som spelar in i hans yrkesliv –utforskar han ” vardagens koreografi” i ett labyrintiskt mönster som leker med vår perception av tid och rum.

Ljusdesignern Minna Tiikkainen och Christina Nyffeler, scenografi och kostymör, tillhör hans inarbetade team. Resultatet är väsensskilt från tidigare mansdominerade verk som ”Plateau effect” och ”Protagonist”. Mindre brutalt, nästan stillsamt. Det är första gången som van Dinther skapar enbart för kvinnor och han låter dem göra entré bärande på utfällbara stolar att sitta på. De är besökare på livets museum.

Dansarna tillhör en medelålders generation som lämnat sin aktiva tid på scenen. Van Dinther skapar direkt för deras kroppar. De är sökare på jakt efter tidens gåta, iförda praktisk klädsel med väst, kjol och stadiga gymnastikskor.

Tillsammans med dansarna har koreografen skrivit texter som med glesa mellanrum sipprar in i det tysta, mörka. En osynlig makt tycks vilja styra och kuva och tränger sig på så fort ett fridfullt ögonblick uppstår. Kaskader av ljud sliter sönder tystnaden, skingrar samlingen vid lägerelden. Ett stort genomsiktigt segel formar ett vindfång med silhuettspel.

”The quiet” är dock ingen episk berättelse – både rörelsemönster och texter har en hög abstraktionsnivå. Den engelska texten har närmast centrallyrisk karaktär och Lisa Drake läser den vackert, med återkommande ord som tystnad, liv och underjord.

Mot slutet stiger feberkurvan och kropparna formar ett uppror genom ett långsamt växande crescendo – knappt märkbara  rytmförskjutningar med  en säregen suggestion. Nya rörelser – öppna, utåtriktade. Vi lämnar kvinnorna när de börjar slita loss golvmattan och blottar jordens svarta mylla.

Ett timslångt verk som andas nytänkande; både starkt och skört.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons