Horst Kopp arbetade som desinformatör för DDR:s säkerhetstjänst Stasi.
Horst Kopp arbetade som desinformatör för DDR:s säkerhetstjänst Stasi. Foto: Nancy Jesse

Stasiagenten ångrar inget: ”Vi tog till alla medel”

Stasiofficeren Horst Kopp ägnade sig åt ”fake news” långt innan desinformation hade fått det namnet. För DDR:s räkning ”garnerade” han sanningen och värvade politiker i väst.

Publicerad

Är det ondskan jag ska träffa – eller bara en gammal förvirrad man? Och är det riktigt att bereda plats för hans synnerligen motbjudande åsikter?

Flera av mina vänner lever fortfarande med sviterna av hot, utpressning och tvång från DDR-tiden. Bärbel, som hamnade i fängelse, frågar om jag verkligen vet vad jag givit mig in på. Maud säger att hon tror att han ska placera skrot i huvudet på mig. Stefan menar att bara en naiv svensk ger sig i kast med att ”försöka förstå” hur man kunde jobba för Stasi – och sedan inte ångra någonting.

Jag har läst Horst Kopps memoarer, ”Der Desinformant”, och lyssnat på några gamla intervjuer. Men jag har ingen aning om vad som väntar mig, när jag står utanför ett rosa Plattenbau – det tyska ordet för det vi i Sverige brukar kalla ”miljonprogram” – i Kyritz, 8 mil nordväst om Berlin.

Kanske var han bara en kugge i ett hjul; en marionett som inte tog personligt ansvar, och som för tankarna till Hannah Arendt och en annan gubbe – Adolf Eichmann – i en bur under en stor rättegång i Jerusalem 1963? Kanske vill han bikta sig för mig? Och vad gör jag då?

Han är faktiskt rätt charmerande. Lite böjd, men väldigt avspänd.

Jag är rätt nervös när jag tar av mig skorna och försöker gulla med hans mops Bijou. Det är en misstänksam dam som förlorade ena ögat för många år sedan.

– Hon kammas och borstas var morgon i exakt 20 minuter, säger Herr Kopp och erbjuder mig plats i soffan.

Han verkar yngre än sina 85 år. Hans blå ögon är inte kalla. Hans händer understryker och levandegör när han pratar. Han är faktiskt rätt charmerande. Lite böjd, men väldigt avspänd.

Annons

Jag har många frågor. Men Horst Kopp vill hellre berätta. Länge. I en viss ordning, så att jag verkligen ska förstå.

– Jag är ett Wendeopfer, säger han. Ett offer för murens fall.

Den enögda mopsen Bijou borstas varje morgon i 20 minuter av husse och matte.
Den enögda mopsen Bijou borstas varje morgon i 20 minuter av husse och matte. Foto: Nancy Jesse

Och som miljoner andra tyskar tar han avstamp i krigsslutet när han ska berätta. Pappa saknad vid fronten, ryssarna som kom och bestraffade kvinnorna, våldtäkter, förnedring, svält. Han berättar hur han fördrevs genom snön i tunna skor. Om oron efter kriget: Vem tillfaller huset där mormor och morfar bodde? Blir vår åker polsk eller rysk? Hur ska vi få mat på bordet? Var är pappa? Om mamma som skickades på tvångsarbete, återkom som ett spöke, senare dog i tyfus. Och mitt i alltihop polackerna.

Jag ryggar till. Han använder det nedsättande ordet Polacke i stället för det korrekta Pole. På tyska är det lika onämnbart som N-ordet.

Annons

– Det skulle ju kunna göra vem som helst rädd och hämndlysten, försöker jag.

Men Herr Kopp vill inte bli infantiliserad; förklarad med att en så hemsk barndom kanske gör att man faller i armarna i ondskan. Det gör honom bara irriterad. Han vill ta strid och det här är inte hjärnskrynkleri som i ”Mindhunter” på Netflix. Det här är väl en intervju?

Strax blev han ledare, fick en cykel och ansvar för sju byar.

– Som 14 åring hade jag ingenting, inget arbete, ingen ordnad skolgång. Jag bodde hos avlägsna släktingar och kände att ingen ville ha mig. Så infördes jordreformen, man tilldelades en ko, en lada och lite mark.

Därefter kom plötsligt Freie Deutsche Jugend, FDJ, den enda tillåtna ungdomsorganisationen i Sovjetzonen, det som senare skulle bli DDR. De bildade en sportförening och livet vände. Strax blev han ledare, fick en cykel och ansvar för sju byar.

Och kommunismens idé? Den totalitära staten?

– Jag var redan då rasande på kapitalismen och på Marshallplanen, som vi aldrig fick del av.

Det är inte lätt att avbryta, men vi grälar ändå en stund om historieskrivningen, där jag fått lära mig att Stalin tackade nej till Amerikas pengar. Horst Kopp fnyser.

Annons

– Det är du som är desinformerad, säger han, du är full av västpropaganda.

Vet jag inte att Stalin, efter Potsdamkonferensen med Churchill och Truman, erbjöd fred, men att Västtysklands förste kansler – Adenauer, ”den gamle nazisten” (som i själva verket var antinazist) – ville ha kallt krig?

Foto: Nancy Jesse

Jag svarar inte utan tittar på Bijou. Hon blänger på mig. Herr Kopp häller upp mera kaffe. Vi tar fart igen. Var månad fick unge Horst åka till Berlin för att rapportera vad de gjorde.

Rapportera?

– Ja, berätta om våra framsteg inom djurskydd, friluftsliv, gemenskap, naturvård och fotboll.

Och din första kontakt med Stasi?

– Den kom efter några år. De behövde unga, eldiga människor som ville vara med och bygga en stat som skyddade folk från fattigdom, som ville säkra freden och se till att vi inte blev uppätna av väst.

Annons

– Jag var eld och lågor, äntligen på riktigt tagen i anspråk. Ett besök i Wien 1957 gjorde mig besviken, det var inget paradis, efter det har jag aldrig trott på väst. Kapitalismen är ett sattyg. Den har inga perspektiv.

Stoltast är han för att ska ha lyckats muta Leo Wagner, en CDU-politiker.

Jag ger mig. Och vill prata om desinformation nu. I två år gick han i Stasis skola i Belzig, nio mil sydväst om Berlin.

– Det var incestuöst, säger han och skrattar. Rena rama inlåsningen. Men jag fick vänner, ansvar för väggtidningen och förstod att jag gillade att skriva.

Stasi erbjöd honom att leda Avdelning X, där man arbetade med desinformation. Stoltast är han för att han ska ha lyckats muta Leo Wagner, en CDU-politiker, att lägga ner sin röst vid 1972 års misstroendeomröstning mot socialdemokraten Willy Brandt. För DDR var det bättre med en S-politiker vid makten än någon från CDU. 50 000 mark kostade hans röst, enligt Kopp.

Köpa en politiker?

Han nickar belåtet och jag inser att jag måste byta strategi.

Lär mig dina trix, säger jag i stället.

Annons

Man väljer den som är moraliskt nedgången, har stora skulder, som gärna är försupen och därför utpressningsbar.

Den uppmaningen livar upp. Man väljer den som är moraliskt nedgången, har stora skulder, som gärna är försupen och därför utpressningsbar – det är det lätta offret, säger han. Och berättar sedan om Berlins hemliga adresser, de falska brevlådorna, hur han värvade 27 informella informanter och om honungsfällor.

– Kvinnor är lika farliga som alkohol. Många tappar huvudet, det är dödligt i underrättelsen.

Och plötsligt bjuder han på bakelser och allting är nästan riktigt trevligt, så trevligt att jag kan fråga:

Skulle jag bli en bra Stasiagent? Vad krävs egentligen?

Han tystnar och tittar på mig.

– Ja, säger han sen. För du är avväpnande och naturlig.

Jag märker att jag känner mig smickrad, men fattar också att det kanske inte är en så bra känsla här, och nu – om ens någonsin.

Horst Kopp.
Horst Kopp. Foto: Nancy Jesse
Annons

Men samvetet då?

Den frågan förstår han inte. Han ångrar ingenting.

– Vi har inte hittat på detta med desinformation. Vi satt länge i baksätet. Det var amerikanerna som började, vi lärde oss allt från dem. Vi måste försvara oss. Korrigera deras bild av oss. Vi var mycket framgångsrika.

Jag nickar.

– Våra uppgifter var; att avslöja gamla nazister, demaskera vilka av dem som fortfarande bedrev politik i Västtyskland, att avslöja den propaganda de bedrev gentemot oss och att värva journalister, författare, förlagsfolk som hade pennan och kunde hjälpa oss bygga socialismen. Så klart hittade vi på. Vi tog till alla medel. Grå propaganda innebär att garnera sanningen och på så sätt stoppa floden av lögner. Bevara freden!

Alla är till salu, det är bara en fråga om priset, det sa redan Brecht. Eller om det nu var Marx.

Herr Kopp är passionerad. Vältalig. Ibland självironisk.

– Alla är till salu, det är bara en fråga om priset, det sa redan Brecht. Eller om det nu var Marx.

”Det var amerikanerna som började, vi lärde oss allt av dem”, säger Horst Kopp.
”Det var amerikanerna som började, vi lärde oss allt av dem”, säger Horst Kopp. Foto: Nancy Jesse
Annons

I Sverige såg vi långfilmen ”De andras liv” och många följde tv-serien ”Weissensee”. Det är förvisso fiktion, men det handlar ju om dig, om ondska, förhör, förföljelse, avlyssning – tortyr.

Han avbryter:

– Det är överdrivet, rena lögnerna, jag har sällan sett en sådan skit.

Vem är du då, säger jag, om du får bestämma över texten, hur ska jag beskriva dig med tre ord?

– Jag tycker om människor, jag ser det goda i dem, jag är bildad, läser mycket och jag lärde mig av min pappa att aldrig ge upp.

Och muren? Precis när jag har ställt frågan inser jag mitt misstag.

– Ryssarna är det ädlaste av alla folk, de är enkla och hjärtliga, allt dåligt i världen kommer från Amerika. Vi var tvungna att skydda freden.

Jag har både skrot i huvudet och vispgrädde i mungipan när jag kör tillbaka till Berlin.

Jag drar efter andan, tar mer av gräddbakelsen. Vi är tillbaka där vi började.

– En Stasiagent måste vara lojal och klok, säger Herr Kopp, alltid behålla överblicken, kunna byta perspektiv och inte vara en egoist. Att inge förtroende är det viktigaste. Det sista gör du åtminstone, säger han till mig och klappar Bijou.

– Hade jag inte gillat dig hade jag slängt ut dig efter tio minuter.

När jag efter nästan fyra timmars samtal sätter mig i bilen står han på balkongen och vinkar, som en förälder: garnerad med lika mycket omtänksamhet som lögner, jag fylls av sympati och en stor osäkerhet.

Jag har både skrot i huvudet och vispgrädde i mungipan när jag kör tillbaka till Berlin.

Den enögda mopsen Bijou borstas varje morgon i 20 minuter av husse och matte.

Foto: Nancy JesseBild 1 av 4
Foto: Nancy JesseBild 2 av 4

Horst Kopp.

Foto: Nancy JesseBild 3 av 4

”Det var amerikanerna som började, vi lärde oss allt av dem”, säger Horst Kopp.

Foto: Nancy JesseBild 4 av 4