Annons

Lisa Irenius:Staten kväver lusten med sin mätfixering

”Mångfaldscheck”, genusmätning och eviga rapporter. När mätbarheten blir ledstjärna också inom kulturvärlden riktas strålkastarna mot sådant som är lätt att räkna – som grupptillhörigheter. Men det kan bli kvävande för skaparlusten.

Under strecket
Publicerad

Det är inte kulturens uppgift att vara en katalog över angelägna samhällsfrågor, skriver Lisa Irenius.

Foto: Björn Wylezich/IBLBild 1 av 1

Det är inte kulturens uppgift att vara en katalog över angelägna samhällsfrågor, skriver Lisa Irenius.

Foto: Björn Wylezich/IBLBild 1 av 1
Det är inte kulturens uppgift att vara en katalog över angelägna samhällsfrågor, skriver Lisa Irenius.
Det är inte kulturens uppgift att vara en katalog över angelägna samhällsfrågor, skriver Lisa Irenius. Foto: Björn Wylezich/IBL

Mätbarhetens evangelium sprider sig alltmer också inom kulturvärlden. När Alice Bah Kuhnke till följd av metoo-rörelsen lanserade tio punkter för att motarbeta sexuella trakasserier var den första tidstypisk. Hon kräver att nationalscenerna Operan, Dramaten och Riksteatern ”ska rapportera till regeringen om hur de synliggör sitt arbete mot sexuella trakasserier”.

Det handlar alltså om att rapportera, dokumentera, informera. Och notera formuleringen att det som ska rapporteras är ett synliggörande – troligen i sig något slags rapporter eller dokumentation.

Debatten om kulturens frihet, som initierades av Ola Wong i SvD 17/2, kretsar kring främst två aspekter. En handlar om faktisk politisk styrning genom uttalanden, riktlinjer, chefstillsättningar, bidragsformer. En annan handlar om (o)friheten att avvika från tidsandan, vad man ”får” tycka och inte, om konsensuskultur och bristande respekt för oliktänkande.

Annons
Annons

Men en ytterligare, viktig aspekt är just hur samtidens ivriga rapporterande, dokumenterande och mätande har kommit att genomsyra också kulturens värld – och hur det präglar tankens frihet. De new public management-inspirerade styrmodeller som har slagit igenom i svensk förvaltning har fått stor påverkan också på kulturområdet, vilket Bengt Jacobsson, professor i företagsekonomi, har uppmärksammat i boken ”Kulturpolitik: styrning på avstånd” (2014).

Ett av många tecken på detta är Myndigheten för kulturanalys som inrättades 2011, det vill säga redan under Lena Adelsohn Liljeroths tid. Uppdraget är att ”utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet”.

Men det är inte bara staten som driver på. Viljan att mäta och granska återfinns numera så gott som överallt. I ett tänkvärt inlägg i debatten beskriver dramatikern och regissören Stina Oscarsson hur hon och ensemblen måste gå igenom en checklista vid kollationeringen. Hon förväntas kryssa i om rollbesättningen är analyserad ur ett genusperspektiv och om hon är medveten om vilket perspektiv hennes pjäs har (SvD 28/2). Denna så kallade ”mångfaldscheck” är ett branschinitiativ från Teaterförbundet och Svensk scenkonst från 2014.

Visst finns det poänger med rapporter, utvärderingar med mera. Det är viktigt att skattepengar används väl. Den som läser ”mångfaldschecken” förstår snabbt de goda intentionerna: det är knappast fel om arbetsgivare stannar upp ett slag och funderar kring hur trakasserier kan motverkas och rekryteringar förbättras. Men vad ska mätas, hur, och i vilken utsträckning?

Annons
Annons

När det är dags för fråga nummer 24 i enkäten om mångfald, rubriken ”repertoar- och programplanering” och begreppet ”normkritik” används i nästan varje fråga blir det smått parodiskt:

”Vi har normkritiskt analyserat vilka som är subjekten i de verk vi valt, alltså från vems perspektiv pjäsen berättas och är medvetna om hur det påverkar berättelsen” – kryssa JA eller NEJ.

Dessutom kan man fråga sig hur effektivt det är: att exempelvis Kulturhuset Stadsteatern har använt denna checklista verkar inte ha hindrat att det var först i och med metoo som flera missförhållanden fick konsekvenser.

I strävan efter att uppnå jämställdhet och mångfald inom kulturens värld sker gång på gång en olycklig sammanblandning mellan personer och verk. Som skribenten Ann Charlott Altstadt uttryckte det häromdagen i en frän kritik av feminismens utveckling: ”I dag är inte längre det personliga politiskt, utan din person är politik” (SvD 8/3).

Viljan att mäta och räkna premierar kvantitet och mätbarhet snarare än kvalitet. Strålkastarna hamnar på sådant som är relativt lätt att räkna – och dit hör grupptillhörigheter. Tre av de tio senaste publikationerna från Myndigheten för kulturanalys handlar om mångfald: ”Vem får vara med?”, ”Kultur med olika bakgrund” och ”Vilken mångfald?”.

Det är angelägna frågor, absolut, men det finns också andra angelägna frågor – som är svårare att förvandla till siffror. Och framför allt: det är inte kulturens uppgift att vara en katalog över angelägna samhällsfrågor.

När Alice Bah Kuhnke avfärdar kritiken om politisk styrning med att Kulturrådet först ”i efterhand ska analysera det samlade utfallet av litteraturstödet” är det ett svagt argument. (SvD 23/2) För bara vetskapen om att det förr eller senare sker en utvärdering av exempelvis uppgiften att ”främja lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck” påverkar rimligtvis kulturskapare.

I antologin ”Kampen om kulturen” (2016) skriver forskarna Jenny Svensson och Klara Tomson om hur managementidéer har blivit en allt viktigare grund för legitimitet inom kulturområdet – på bekostnad av det förtroende som grundas i specifik kunskap och kompetens.

Vad händer med den människa som utsätts för ständiga utvärderingar och kontroller? Jo, om detta kan många lärare, läkare och andra yrkesgrupper vittna: tilliten och lojaliteten minskar, man upplever att förtroendet för den egna yrkeskunnigheten undergrävs.

Det är ingen vågad gissning att samma utveckling kan verka kvävande för kulturutövares skaparlust och kreativitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons