Annons

”Staten måste styra upp gruvpolitiken”

Idén om en obehindrad gruvexpansion som ska gynna hela landet har visat sig oförenlig med människors och myndigheters krav på miljöhänsyn. Det finns tydliga konkurrerande intressen och därför behövs en aktiv statlig roll för att hantera denna explosiva fråga, skriver forskaren Simon Haikola.

Publicerad
Översiktsbild över gruvan i Kiruna. Artikelförfattaren skriver att statens övergripande ansvar för gruvpolitiken måste stärkas.
Översiktsbild över gruvan i Kiruna. Artikelförfattaren skriver att statens övergripande ansvar för gruvpolitiken måste stärkas. Foto: Hanna Franzén/TT

DEBATT | GRUVPOLITIK

Svensk gruvpolitik under 2000-talet har präglats av djupgående och intensiva konflikter, från Österlen i söder till Kiruna i norr. Sedan Högsta Förvaltningsdomstolens dom 2016 gällande en planerad gruva i Norra Kärr, nära Gränna, vilken kräver en mer omfattande miljöprövning i ett tidigare skede av tillståndsprocessen, råder osäkerhet kring hur framtidens tillståndsprocess kommer att se ut.

Situationen borde ägnas åt en grundlig revision av den svenska gruvpolitiken, som i decennier präglats av en förfelad uppfattning om att avreglering i princip alltid är av godo. En progressiv gruvpolitik bör tvärtom bygga på idén om nödvändigheten av stark reglering, och starkt statligt stöd.

Avregleringen inleddes vid 1990-talet början i samband med Sveriges inträde i den europeiska gemenskapen och formuleringen av en ny minerallag. Sedan dess har svensk gruvpolitik genomsyrats av idén att staten bör stötta en expansion av gruvindustrin genom att sänka avgifter och minimera hinder för privat och utländskt kapital. Samtidigt har staten kommit att inta en passiv hållning när det gäller faktiska satsningar på utbyggd infrastruktur och stöd till de kommuner och myndigheter som hanterat gruvärenden.

Annons

Mineralstrategin 2013, som formulerades av Alliansregeringen efter påtryckningar från EU och oppositionspartier, och delvis som respons på unikt höga världsmarknadspriser på mineraler, byggde vidare på den dittills förda politiken. Strategin lanserade ett kraftfullt retoriskt stöd för en gruvexpansion, men väldigt litet i form av konkreta satsningar. Ledningen av den tänkta expansionen överläts istället till privata och utländska bolag, och till ekonomiskt utsatta kommuner med stora mineralfyndigheter.

När ansökningarna om brytningstillstånd tog fart med gruvboomen exploderade missnöjet med vad många människor upplevde som en nyliberal rovdrift på naturen, och myndigheterna hamnade under enorm press att utan tydliga riktlinjer försöka väga uppenbart motstridiga intressen mot varandra.

Konflikterna har handlat om upplevda orättvisor i den ekonomiska fördelningen mellan kommuner och regioner, om krav på ett tydligare statligt stöd för de infrastruktursatsningar som krävs för att en gruvexpansion ska kunna äga rum, om en samisk befolkning som känner sig alltmer trängd av industriers utbredning i norr, och om radikalt skilda sätt att värdera miljön och gruvnäringens nytta. Idén om en obehindrad gruvexpansion som ska gynna hela landet har visat sig oförenlig med människors och myndigheters krav på miljöhänsyn och hävdanden av konkurrerande intressen.

En ny gruvpolitik bör därför formuleras, som utgår från följande överväganden.

Rennäringens status i förhållande till gruvintresset måste klargöras. Regeringens ovilja att ratificera ILO169, konventionen om ursprungsfolk och stamfolk, har av förklarliga skäl föranlett kritik, men denna ovilja måste förstås mot bakgrund av frågans komplexitet. Hur man ska beräkna de kumulativa effekter som uppstår för rennäringen när vindkraft såväl som gruvindustrin expanderar är en av den svenska energi- och miljöpolitikens stora olösta frågor. I avsaknad av ett system för konsekvent bedömning av sådana effekter kommer tillståndsgivande myndigheter att famla i mörker. Därför bör en standardiserad bedömning av kumulativa effekter tas fram i samarbete mellan gruvindustri, akademi, rennäringens förespråkare, länsstyrelser samt Naturvårdsverket.

Samtidigt måste statusen för naturskyddsområden klargöras på liknande sätt. I dagsläget saknar Bergsstaten i stort sett vägledning för vad som gäller när en påtänkt gruva kan tänkas påverka ett Natura 2000-område, och med Norra Kärr-domens krav på mer inkluderande miljökonsekvensbeskrivning ökar denna osäkerhet.

Bergsstatens resurser måste förstärkas avsevärt. Högsta Förvaltningsdomstolens dom från 2016 är välkommen, men för att den ska få önskvärd effekt måste Bergsstaten ges rimlig möjlighet att bedöma de nu mer omfattande miljöutredningar som följer med en koncessionsansökan. Kommunikationen mellan Länsstyrelsen och Bergsstaten bör också ses över, för att minimera fall av oenighet där regeringen tvingas fatta beslut.

Statens övergripande ansvar för gruvpolitiken måste stärkas. Framförallt bör följande göras.

  • Staten bör bidra med den neutrala expertis som krävs för att mindre kommuner ska kunna göra en rimlig bedömning av en planerad gruvas sociala, ekonomiska och miljömässiga konsekvenser.
  • Staten bör bidra med ekonomiskt stöd till den infrastruktur som krävs – såväl i form av bostäder som av transport – för att en gruvetablering ska kunna bli bärkraftig.
  • Man bör överväga ett statligt stöd för mindre men seriösa gruvbolag för vilka de höga kapitalkostnaderna vid nyetableringar är ett hinder. Ett sådant stödsystem skulle också innefatta statligt ansvar för hantering av gruvan vid en konkurs. Det skulle garantera en omsorgsfull värdering av projektets bärkraft från den ansvariga myndigheten, något som i princip helt saknas idag.
  • Höga krav bör ställas vad gäller fossilfri mineralutvinning, och dessa måste åtföljas av kraftigt statligt stöd till forskning och utveckling.

2000-talets gruvkonflikter visar att gruvfrågan tillmäts enorm betydelse av människor över hela landet. De har också visat att den avregleringstanke som 2013 års mineralstrategi utgår från var inaktuell redan när strategin formulerades. Sverige bör visa att man lärt sig något av det senaste decenniet konflikter med en framåtblickande gruvpolitik som erkänner frågans explosivitet, och statens betydelse för hanteringen av denna.

Simon Haikola
biträdande lektor, Tema Teknik och Social Förändring, Linköping universitet, forskar om mål- och intressekonflikter inom svensk miljöpolitik

Simon Haikola.
Simon Haikola. Foto: Linköpings universitet
Annons
Annons

Översiktsbild över gruvan i Kiruna. Artikelförfattaren skriver att statens övergripande ansvar för gruvpolitiken måste stärkas.

Foto: Hanna Franzén/TT Bild 1 av 2

Simon Haikola.

Foto: Linköpings universitet Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons
Annons